Egyptson: Imamer ska inte sitta på två stolar

Walving-Lundberg Business Court startades 2025 och har en division för tvister där parter avtalat om shariabaserade regler. Verksamheten har försvarats med hänvisning till avtalsfriheten. Inom vissa civilrättsliga områden kan parter avtala om villkor som anknyter till religiösa normer, så länge de inte strider mot tvingande svensk rätt eller grundläggande rättsprinciper.

Men frågan är större än så.

I Sverige kan en religiös företrädare genom statligt förordnande förrätta en juridiskt giltig vigsel. En imam kan därmed samtidigt vara religiös auktoritet, uttolkare av fiqh och familjerådgivare – och statligt förordnad vigselförrättare. Problemet är inte att en imam tror på islamisk rätt eller att en präst följer kristen äktenskapsteologi. Det är religionsfrihet. Problemet är att staten låter den religiösa och offentliga funktionen sammanfalla.

Skillnaden blir tydlig vid nikah, det islamiska äktenskapskontraktet. Ett inslag kan vara mahr, en ekonomisk utfästelse till kvinnan. Men religiös giltighet och svensk rättsverkan är inte samma sak. Det visade Högsta domstolen i NJA 2017 s. 168. Målet gällde ett mahravtal i samband med ett äktenskap i Iran. När svensk rätt tillämpades fann HD att avtalet inte hade den rättsverkan kvinnan gjorde gällande.

Vet kvinnan som ingår ett religiöst äktenskapskontrakt vilka rättigheter som kan göras gällande inför svensk domstol och vilka som endast gäller inom den religiösa rättstraditionen?

Problemet blir ännu tydligare vid skilsmässa. År 2020 rapporterade SVT om muslimska kvinnor som skilt sig enligt svensk lag men fortfarande betraktades som gifta enligt muslimsk rätt – så kallade haltande äktenskap.

En svensk domstol kan säga: du är skild. Samtidigt kan kvinnans religiösa miljö säga: du är fortfarande gift.

Då räcker det inte att tala om avtalsfrihet. Avtalsfrihet förutsätter ett verkligt utrymme att säga nej. Hur fritt är valet när religiösa, familjemässiga och sociala konsekvenser kan följa av ett nej? Problemet har dokumenterats tidigare. I SVT:s Imamernas råd 2012 kontaktades tio av landets största moskéer. Sveriges Radio rapporterade att sex av tio tillfrågade imamer eller familjerådgivare ansåg att en kvinna inte borde polisanmäla en misshandlande make. Lika många uppgav att hon måste ställa upp på sex med sin man även om hon själv inte ville.

I min doktorsavhandling analyserar jag material knutet till Islamiska förbundet i Sverige. I ett av de analyserade materialen avråds kvinnor från att lämna hemmet för en kvinnojour efter konflikt med maken och hänvisas i stället till imam, moské och religiösa rådgivare. Avhandlingen behandlar också en shariatolkning där mannens och kvinnans möjligheter att upplösa äktenskapet inte är symmetriska. Det betyder inte att alla svenska imamer eller muslimska samfund delar dessa uppfattningar. Just variationen är ett argument för statlig neutralitet. Staten ska inte behöva avgöra vilken fiqh eller religiös familjerättslig tolkning som är riktig.

Invändningen att par redan kan välja borgerlig vigsel missar därför poängen. Problemet är att staten tillåter den religiösa och civilrättsliga akten att sammanfalla. Samma person kan vara både religiös auktoritet och statligt förordnad vigselförrättare. Att skilja juridisk och religiös vigsel åt begränsar inte religionsfriheten. Muslimer ska vara fria att ingå nikah, kristna att genomföra sina äktenskapsceremonier och judar sina. Men religionsfriheten kräver inte att religiösa företrädare ges statens befogenhet att skapa ett civilrättsligt äktenskap.

Principen ska gälla alla samfund. Den juridiska vigseln bör ske i statlig eller kommunal regi. Därefter ska paret stå fritt att genomföra den religiösa ceremoni det önskar. En sådan reform löser inte alla konflikter mellan religiösa normer och svensk familjerätt. Men den klargör en avgörande princip: det civilrättsliga äktenskapet är statens angelägenhet, inte den religiösa auktoritetens.

Som kristdemokratisk riksdagskandidat i Skåne vill jag under nästa mandatperiod arbeta för att en sådan reform utreds och genomförs. Det handlar inte om att begränsa religionen, utan om att dra en tydlig och religionsneutral gräns mellan statens rättsordning och samfundens religiösa ceremonier.

Låt staten ansvara för äktenskapets juridik och garantera lika rättigheter för kvinnor och män. Låt samfunden stå fria att ge äktenskapet dess religiösa innebörd.