Det ekologiska jordbruket svarar för mindre än 10 procent av vår livsmedelsproduktion. Man kan tycka att ekojordbruket därmed borde ses som en ganska marginell företeelse, i synnerhet som dess föregivna miljönytta knappast håller för en vetenskaplig granskning.

Men blygsamhet hör inte till ekoförespråkarnas mera framträdande egenskaper. Tvärtom basuneras ekojordbruket ut som om det vore Guds gåva till mänskligheten. Det propageras för ekomat i skolor och storkök, det fastställs ambitiösa volymmål för ekomat i den offentliga sektorn (rekordet innehas nog av Uppsala kommun som vill ha 100 procent ekomat år 2023), och det öronmärks skattepengar till forskning och (des)information om ekologiskt jordbruk. Vad beror denna hype på?

… en viktig identitetsmarkör för den som vill visa ett miljöengagemang.

Jag tror att det finns två viktiga förklaringar. Den ena är att ekojordbruket är en viktig identitetsmarkör för den som vill visa ett miljöengagemang – se en av mina tidigare kolumner (1/2-21). Naturskyddsföreningen propagerar sedan flera år reservationslöst för eko, Miljöpartiet gör detsamma (och Socialdemokraterna tiger och samtycker), och ett antal certifieringsorgan miljömärker regelmässigt ekologiskt odlade produkter.

Den andra förklaringen är att media nästan undantagslöst spelar på miljöetablissemangets planhalva. Observera att jag säger nästan undantagslöst – ett antal vetenskapsredaktioner och ledarsidor gör sitt jobb och granskar kritiskt ekojordbrukets förment vetenskapliga bas. Men vad hjälper det att fackredaktioner har torrt på fötterna, när nyhetsjournalistiken struntar i fotbeklädnadens fukthalt och ger sitt oreserverade stöd till ekojordbruket.

Ett flagrant fall var Coop-domen 2017. Bakgrunden var att Coop lät göra en undersökning av resthalterna av kemiska bekämpningsmedel i urinen hos personer som hade ätit ekologiska respektive konventionellt odlade produkter. De drog sedan långtgående slutsatser av den försumbara skillnaden, samt marknadsförde det hela i en film kallad ”Ekoeffekten”. Jag kallade spektaklet för hästhandlarfasoner.

Branschorganisationen Svenskt Växtskydd drog saken inför Patent- och marknadsdomstolen vid Stockholms tingsrätt. De vann på samtliga punkter och Coop fälldes för vilseledande och otillbörlig marknadsföring.

Reaktionerna i nyhetsmedia blev – ja just det – ett stöd för Coop. Så här skrev Jan-Olov Johansson, tidigare chef för radions vetenskapsredaktion:

”Svenska medier har haft stora svårigheter att hantera denna dom […]. Samma dag som domen föll så visade exempelvis ett av SVT:s nyhetsmagasin ytterligare ett totalt okritiskt reklamreportage från en ekologisk bonde. Inte en kritisk fråga förstörde stämningen. Först två veckor senare har SVT samlat sig för att tackla ämnet. Detta sker i Aktuellt den 17 juli genom att man återigen visar scener ut den reklamfilm som Coop vid vite är förbjuden att visa! […] Den efterföljande studiotiden användes till att studiereportern försökte få en representant för Livsmedelverket att säga att ekologiskt är bra.

Återigen sitter jag där och skäms över hur dåligt pålästa och hur oförblommerat partiska mina kollegor är i denna fråga. […] Om du inte är för ekologisk odling är du en ond människa! […] Man delar in en bransch man inte förstår i onda och goda. När skall vi någonsin få se en reporter på statstelevisionen ställa kritiska frågor till en ekoodlare?”

… journalistkåren är den mest faktaresistenta bastionen av alla i dessa frågor.

Och på den vägen är det alltfort. Så livsmedelsbranschen, miljörörelser, gröna partier och alla andra som profiterar ekonomiskt och ideologiskt på den rådande trenden att ”vara för” ekologiskt jordbruk vet att de kan simma fullständigt lugnt. De vet att vad de än säger, vad de än gör, hur mycket de än desinformerar, så finns det ett som är säkert – de kommer aldrig att utsättas för någon kritiskt granskande journalistik. Ty journalistkåren är den mest faktaresistenta bastionen av alla i dessa frågor.

Förlorarna är miljön, konsumenterna och alla de bönder som knegar på med det vanliga jordbruket och levererar högklassig mat och andra nyttigheter, men ändå ofta blir behandlade som om de vore något slags miljöbovar.

Hur det gick med domen mot Coop? Jo, tidningen Aktuell Hållbarhet utsåg den som hade varit drivande i projekt ”Ekoeffekten” till Sveriges bästa hållbarhetschef. Det kan man kalla en käftsmäll mot domstolen. Sensmoralen är väl att det inte spelar någon roll om domstolar, eller forskare, eller andra sakkunniga har rätt. Om vi har mage att gå emot miljöetablissemanget får vi på nöten. Man svär inte ostraffat i kyrkan.

Torbjörn Fagerström är fristående kolumnist på Bulletins ledarsida. Han är professor emeritus i teoretisk ekologi vid Lunds universitet.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.