Att ungdomar som tar studenten i Sverige springer ut och omkring insvepta i flaggor från jordens alla hörn är numera en vanlig syn i storstäder såväl som på mindre orter.

Och varför skulle det inte vara det med tanke på att så många ungdomar i Sverige – eller deras föräldrar – kommer från något av jordens alla hörn?

Men företeelsen väcker också ont blod. Vissa ogillar det. De ser med irritation på dessa utländska flaggor i samband med en traditionstyngd, svensk ceremoni. De ser flaggorna som tecken på otacksamhet, på avståndstagande, på avvisande.

Det är ingen oväntad reaktion. Det finns en logik i den.

För vad är en flagga? Flaggan är en symbol. Den signalerar tillhörighet, lojalitet, identitet, inte sällan stolthet.

En flagga är så mycket mer än ett stycke tyg. Att bränna eller trampa på ett annat lands flagga är en handling som signalerar aggression och förakt.

Att studenter sveper in sig i iranska, irakiska, palestinska, turkiska eller afghanska flaggor kan tolkas som att det är där, i dessa länder, deras främsta lojalitet ligger. Inte i Sverige.

En sådan tolkning ligger i betraktarens öga och behöver inte nödvändigtvis överensstämma med den enskilde studentens motiv. Att känna stolthet över sitt ursprung är inte i sig något klandervärt. Men det spelar mindre roll. Det centrala är vilka signaler detta sänder.

Det utländska flaggorna kan ses som ett – ännu ett – tecken på hur integrationen misslyckats, ett tecken på det som kallas utanförskap, på bristande samhörighet, på ett samhälle som sakta glider isär, som delas upp efter etniska skiljelinjer.

Att studenter draperar sig i ett annat lands flagga och att företeelsen möjligen också växer är inget att förundras över. För i vad ska dessa ungdomar integreras? Svensk kultur finns ju inte – påstås det emellanåt; den är bara ett hopplock av andra länders genuina traditioner, lånta fjädrar. Allt är stöldgods, från kåldolmarna till jultomten och midsommarstången. Till och med kungahuset är som bekant importerat. Från Frankrike.

Så går valserna.

Naturligtvis finns svensk kultur, även om den kan vara svår att sätta fingret på. Den syns kanske inte alltid, men finns ändå. Många som invandrat har vittnat om hur svensk kultur är otydlig, undanglidande, som ett tyst samförstånd mellan människor. Svensk kultur är inte direkt självklar, öppen och välkomnande.

Läs också: Invandrare behöver svensk nationalism

Nationen är på sätt och vis en märklig skapelse, och sedd till mänsklighetens långa historia också ett ny företeelse. En av den moderna nationalismens främsta teoretiker, Benedict Anderson, beskrev nationen som en föreställd gemenskap, något som uppstår och existerar i människors huvud.

För att fungera väl kräver en nation att det skapas sammanhållning och tillit mellan människor som saknar släktskaps- och vänskapsband, som inte känner eller ens känner till varandra, människor som i de flesta fall aldrig ens kommer att gå förbi varandra på gatan. Sverige och övriga nordiska länder har lyckats bättre än de flesta andra länder med den saken. Hittills, bör kanske tilläggas.

För att skapa denna föreställda gemenskap spelar symboler en viktig roll. En flagga. En nationalsång. Ett kungahus. En nationell berättelse om var gemenskapen kommer ifrån och vart den är på väg.

Sveriges och svenskarnas relation till nationella symboler som flaggor, nationalsånger och kungahus är kluven.

För det vänsterliberala etablissemang som länge innehaft problemformuleringsprivilegiet i Sverige är flaggviftande något primitivt, något upplysta människor borde ha lämnat bakom sig för länge sedan – i alla fall då det viftas med svenska, norska, amerikanska eller andra västliga demokratiers flaggor.

Att svenska politiker omger sig med svenska flaggor anses också olämpligt i vida vänsterkretsar. Det anses vara ett tecken på “unken nationalism”, något som vi i Sverige bör hålla oss för goda för.

Att i vardagliga sammanhang skylta med en svensk flagga, exempelvis på balkongen, är i dessa kretsar även det något misstänkt, en tydlig signal om främlingsfientlighet och rasism.

Som de flesta förmodligen noterat finns det dock ett tydligt undantag från huvudregeln om flaggviftandets fördärvlighet. Det gäller Pride-flaggan. Här är det tvärtom så att den som inte vill hissa eller vifta med regnbågsflaggan i alla möjliga och omöjliga sammanhang betraktas som suspekt. Ytterst suspekt.

En flagga betyder så mycket – eller kan i vart fall betyda mycket.

Att ungdomar som i många fall är födda och uppväxta i Sverige hellre sveper in sig i en annan nations flagga än den svenska på sin stora dag, tyder på att de inte ser sig som en självklar del i den föreställda gemenskap vi kallar Sverige.

Det manar till eftertanke. Och varslar i värsta fall illa för framtiden.

Läs också: Barnen sätts på skolbussen när integrationen inte fungerar