LONDON – Genom att lägga en krans på Napoleon Bonapartes grav vid 200-årsminnet av dennes död har Frankrikes president Emmanuel Macron klivit längre in i landets eskalerande kulturkrig. Kan Frankrikes klyftor läkas eller är landet på väg, vilket somliga menar, mot ett ”dödligt inbördeskrig”?

Napoleons arv har länge verkat splittrande. Hans beundrare hyllar hans roll som skapare av den moderna franska staten; hans kritiker fördömer honom som en kolonisatör som förslavade miljoner. Men frågan om hans arv har i dag blivit särskilt hetsig, efter det att ett öppet brev från 20 pensionerade generaler publicerades förra månaden.

Läs även: 49-årig kvinna mördad i Frankrike – polisen utreder islamistiskt terrormotiv

Enligt generalerna är Frankrike i ett tillstånd av ”upplösning,” på grund av flertalet ”dödliga faror,” inklusive ”islamism och horderna från banlieue:rna” (fattiga, invandrardominerade förorter som omger franska städer). En antirasistisk rörelse som ”föraktar vårt land, dess kultur och traditioner” representerar en annan sådan fara.

Ödesdigra prognoser över Frankrikes kommande upplösning är inte något nytt. I sin roman Underkastelse från 2015 föreställer sig författaren Michel Houellebecq bildandet av en islamisk regering, med stöd av den gamla sekulära vänstern, efter en knapp valförlust för en upprorisk vit nationalistisk rörelse.

Men det franska etablissemanget har alltid varit snabbt att avfärda sådana skildringar. ”Frankrike,” förkunnade dåvarande premiärminister Manuel Valls efter att Underkastelse publicerats, ”är inte Michel Houellebecq… det är inte intolerans, hat, och skräck.” På samma sätt har Frankrikes nuvarande premiärminister, Jean Castex, framfört att han med ”största fasthet fördömer” generalernas brev.

Men stora delar av landet är av en annan mening. Tusentals aktiva och pensionerade militärer har satt sina namn under brevet, och en opinionsundersökning genomförd för LCI (en nyhetskanal) visade att en klar majoritet av de svarande (58 procent) stödjer generalernas klagovisa. Bland brevets specifika påståenden var det som fick mest stöd (86 procent) att ”det kan inte och får inte finnas en stad eller ett kvarter där Republikens lagar inte tillämpas.”

Detta reflekterar den allmänna uppfattningen att polisen håller sig borta från banlieue:rna, där våldsamheter uppstår med jämna mellanrum. I november 2005 fick tre veckor av nattliga upplopp – vilka utlöstes av att två svarta ungdomar dödades i en olycka när de flydde från polisen – den dåvarande presidenten Jacques Chirac till att utlysa undantagstillstånd. Nu tror många att det bara är en tidsfråga innan nya våldsamheter bryter ut i banlieue:rna, och att myndigheterna inte gör tillräckligt för att förhindra det.

Det är såklart inte det enda problemet det franska folket har med polisen. Förra årets Black Lives Matter-demonstration (BLM) i centrala Paris visade att ”antirasist-grupperna” som generalerna fördömer är övertygade om att invandrare och icke-vita oproportionerligt utsätts för polisbrutalitet. Det rör sig inte om en obetydlig grupp: trots förbudet mot samlingar på tio eller fler personer deltog tiotusentals demonstranter.

För dem som befinner sig på andra sidan barrikaderna kan det verka som att invandrare och icke-vita på något sätt monopoliserar offerrollen. Franska polisen har, trots allt, en lång historia av våld mot vita demonstranter – inklusive, och särskilt nämnvärt, under upproren i maj 1968. Mer nyligen gav Gula västarna-protesterna – vilka uttryckligen nämns i det korta öppna brevet – upphov till omkring ett dussintal döda.

Faktum är att för de franska kritikerna av BLM utgör de Gula västarna ett särskilt övertygande motargument. Demonstranterna består till största delen av vita arbetande fattiga, ofta från småstäder och Frankrikes landsbygd. Pressade av ständigt ökande skatter och ständigt försämrade offentliga tjänster begav de sig ut på gatorna under 2018 för att kräva förändring – och möttes av förtryck.

Ett delat missnöje – låg levnadsstandard, hög arbetslöshet och polisvåld – skulle kunna skapa samsyn, då det speglar den franska statens misslyckande. Men populära narrativ som demoniserar det ”andra” innebär att otillräckliga förhållanden snarare orsakar fortsatt förbittring och splittring.

Till exempel anser många Gula västarna-anhängare att unga människor från invandrargrupper är bortskämda välfärdssnyltare som ostraffat bryter mot lagen. Samtidigt kan de som lever i samhällets utkant, även i rumsliga termer, och som saknar möjligheter att fly svåra, ofta våldsamma förhållanden, känna ökad förbittring gentemot sin samhällsgrupp och sitt land.

En sådan miljö kan bli en inkubator för fanatisk islamism. Det går inte att tänka sig en starkare drivkraft för ett kulturkrig än de alltför ofta dödliga attackerna som åtföljs av “Allahu akbar,” likt de som nyligen begicks mot kyrkobesökare i en katolsk kyrka i Nice och en poliskvinna i en stad sydväst om Paris (för att nämna två exempel).

Få i Frankrike är nöjda med landets politiska ledare, vilket är varför president efter president har misslyckats med att bli återvalda. För att bryta detta mönster nästa år behöver Macron troligen överleva ännu en polariserande andra valomgång mot extremhögerns Rassemblement National-ledare Marine Le Pen, som uttryckte sitt stöd för generalernas brev, även om högerskiftet i folkopinionen skulle kunna skapa en annan motståndare.

Läs även: Marine le Pen vill införa hijabförbud på allmän plats

För att öka sina chanser i detta val behöver Macron sticka ut från resten av fältet, genom att återigen bekräfta det tydligt ”universalistiska” franska idealet för medborgarskap – ett ideal som, till skillnad från mångkultur, överskrider etnisk och religiös bakgrund.

På en mer praktisk nivå skulle Macron tjäna på att rikta mer av landets stora offentliga utgifter bort från byråkratin och mot de mest basala statliga uppgifterna – och då först mot rättsväsendet. Frankrikes polis är långt ifrån perfekt, men den kan inte förväntas bli bättre utan tillräckliga resurser, vilka det råder stor brist på idag.

Macron borde också visa konkreta och försonande gester mot båda sidorna av kulturkriget. Till exempel skulle införandet av ”noll-tolerans” i det polisiära arbetet i banlieue:rna kunna blidka en sida, medan en utveckling mot avkriminalisering av droger skulle kunna blidka den andra genom att minska de möjliga riskerna med sådana förstärkta polisiära insatser.

Läs även: Samarbetet efter covid – Emmanuel Macron och Angela Merkel

Med sitt tal vid högtidlighållandet av Napoleons död försöker Macron uppenbarligen konfrontera alla aspekter av kejsarens splittrande arv. Hur han sköter den balansakten kan komma att avslöja mycket kring hans förmåga att hindra Frankrikes sjudande kulturkrig från att koka över.

Brigitte Granville är Professor i Internationell Ekonomi och Ekonomisk Politik vid Queen Mary, University of London, och har skrivit What Ails France? 
 

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.