Svenska författare är inte kända för att ge sig in i kontroversiella debatter. Någon motsvarighet till Frankrikes Michel Houellebecq är svår att uppbringa. Den samhällsananalys som finns i svenska romaner är ofta både primitiv och trendkänslig. Ett exempel är att den nya politiska rörelse som uppstått som en kritik av de etablerade politiska rörelserna hittills varit i stort sett obehandlad, annat än i termer av schablonartad ”anti-fascistisk” kritik.

Jag säger i stort sett. Jag erinrar mig åtminstone två undantag: Therese Bohman låter huvudpersonen i sin roman Aftonland (2016) inleda en tillfällig förbindelse med en Sverigedemokratisk hantverkare och i Ann Heberleins roman Allt kommer nog bli bra (2018) förekommer några SD-entusiaster på den skånska landsbygden. Bägge dessa exempel är dock exotiserande skildringar, vilka inte avser att leda till identifikation med dem som skildras. I Bohmans fall tjänar partibeteckningen till att förstärka hantverkarens arbetaridentitet och göra honom mer erotiskt spännande för medelklasskvinnan i bokens centrum. I Heberleins fall fungerar temat som ett sätt att visa på hur landsbygden skiljer sig från staden. Sverigedemokraterna fungerar som ett sätt att förstärka huvudpersonens utanförskap.

Den mångfaldigt prisbelönte författaren Lars Andersson har emellertid med romanen Nu (Polaris, 2021) gått ett steg längre. Han har valt att göra romanens huvudperson, en person som i sociologisk mening inte ligger så långt bort från honom själv, till en intellektuell Sverigedemokratisk kyrkopolitiker. Jag anser personligen att detta är ett så avvikande inslag i samtidslitteraturen att det förtjänar att uppmärksammas.

Romanen skildrar Sten Wadh, en alienerad medelålders kulturarvsvetare, vilken av pandemiskäl sitter och undervisar på distans i en ärvd lägenhet i Kalmar. Han reflekterar över sitt liv och drömmer om att något – framför allt en kvinna – skall förlösa honom. Två kvinnor är föremål för hans längtan; en mystisk, brevskrivande student med namnet Nu och en granne. På många sätt en klassisk roman om en medelålders intellektuell, vilken blivit alltmer främmande i tillvaron. Den kunde exempelvis jämföras med John Edward Williams roman Stoner, vilken fått en plötslig renässans på senare år. Den innehåller också drag av universitetssatir, som är acceptabelt genomförd, men utan större originalitet.

Läs även: Ett krig utan människor

Det är just det faktum att huvudpersonen Wadh är Sverigedemokratisk kyrkopolitiker som ger romanen en extra krydda och får läsaren att känna att den rör sig på outforskad mark. Varför har han tagit detta, för en universitetslektor, oväntade steg? Först vill han bara mena att han skrev dit sitt namn på valsedeln, att det var ett slags intellektuell nyck. Men efter hand växer ett resonemang fram. I detta resonemang är begreppet folkkyrka centralt. Wadh menar att kyrkan hade förmågan att samla folket, att skapa samhörighet och ge det en positiv identitet. I en splittrad och polariserad tid kan kyrkan spela en sådan roll igen.

Även om det är vanskligt att jämställa en romanfigurs åsikter med författarens, är det intressant att notera att, vad som kan tolkas som ett försvar för folkkyrkotanken, återfinns i en aktuell roman. Inte ett direkt vanligt budskap i dag.

Att skriva en roman om kyrkopolitik passar förstås extra bra ett kyrkovalår, men den som förväntar sig kyrkopolitiska interiörer får se sig snuvad på dessa. Wadh är endast korresponderande ledamot och några kyrkofullmäktigemöten finns därför inte beskrivna – förvisso ett mycket svårt, men därför möjligen intressant ämne, att göra litteratur av. En del av sverigedemokratens inre liv finns dock beskrivet, och även om det innehåller en del klichéer och förenklingar får man säga att Andersson har gjort sitt researcharbete och fångat upp en del pregnanta detaljer.

Litet nyskapande är också ansatserna att beskriva pandemin och de begränsningar som den medför. Över huvud taget antar jag att titeln Nu inte bara skall tolkas som ett vietnamesiskt kvinnonamn, utan speglar författarens ambition att skildra samtiden. Och inget har dominerat vårt nu mer än pandemin. Med tanke på vilka enorma förändringar av vårt samhälle som den har inneburit, tror jag inte heller det kommer att försvinna ur det historiska medvetandet.

Läs även: Vill du vara en god människa eller vill du göra gott?

Det kommer att finnas en efterfrågan på litterära skildringar av denna tid att gå tillbaka till, men om denna roman kommer att få denna roll är mera osäkert. Beskrivningarna av pandemin rör sig mest på ytskiktet – resebegränsningar, fjärrundervisning – och den djupare existentiella reflektionen fångas inte upp.

Över huvud taget är detta mitt intryck av romanen: Den bjuder på intressanta uppslag snarare än att den verkligt lyckas utveckla dem. Det finns något ofullgånget över Anderssons roman, som att den pekar ut en väg, som den inte riktigt klarar av att fullfölja.

Simon O. Pettersson är fil.mag. med tyska som huvudämne, i Uppsala.