Nyss utskriven från fältsjukhuset läser jag Andreas Johansson Heinös Anteckningar från kulturkriget. Fortfarande märkt av de skador ett ofrivilligt deltagande i detta kulturkrig åsamkat mig funderar jag över hans märkligt okroppsliga rapport från fronten. I Andreas Johansson Heinös reportage om den pågående konflikten finns det nämligen inga offer.

Johansson Heinö och jag har båda en bakgrund i akademin: Heinö är statsvetare, jag är etiker. Statsvetenskap och etik är båda fält som intresserar sig för mänsklig interaktion och för samhällets organisering. En av etikens huvudfrågor är hur ett gott samhälle är beskaffat – och svaret på den frågan har med människosyn att göra. Innan vi formulerar teorier om det goda samhället bör vi ha en uppfattning om människan, vilken hennes natur och potential är. Därför handlar etik i grunden alltid om kroppar: Det är nämligen kroppar som lider och känner lust, kroppar som lever och dör.

Jag föreställer mig att detsamma är giltigt för den disciplin Johansson Heinö fördjupat sig i, statsvetenskap – vad är samhället om inte människor? Trots detta är människorna påtagligt frånvarande i Johansson Heinös skildring av de strider som präglat det offentliga samtalet, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden, de senaste åren. Det finns inga stupade, inga prickskyttar, inga skador, inga bombade byggnader och raserade institutioner. Det finns inga bannlysta författare, inga inställda föreläsningar, inga politiserade institutioner, inga raserade yrkesliv och inga bojkottade opinionsbildare, inga drev och inga hot.

Läs även: Heberlein: Kulturskymning del 1. Kultursidornas förflackning

Johansson Heinös anteckningar från ett kulturkrig är alltså underligt sterila och oengagerade. Det är ingen deltagande observation vi får ta del av. Det är snarare ett protokoll av en förment opartisk domare vi presenteras. Han beskriver sig själv som ”en ofrivillig krigskorrespondent”, ”en vapenvägrare i kulturkriget”. Det är naturligtvis en falsk bild. Johansson Heinö har ägnat sig åt en hel del prickskytte under årens lopp, även om han hållit sig för god för att delta i striden på fältet. Han tillhör dem som på tryggt avstånd suttit förskansade i jakttornet och, när fältet är fritt och bytet framjagat, avlossat en salva.

Johansson Heinö etiketterar sig som liberal. Trots denna uttalade tillhörighet förmår han inte dechiffrera vad den grundläggande konflikten i det som kallas kulturkriget de facto kretsar kring, nämligen frihet. Johansson Heinö definierar kulturkriget som ”en strid om vilka idéer som ska vara normerande i vårt samhälle”. Med avstamp i den definitionen reduceras det samtal som sliter sönder offentligheten till ett antal sakfrågor. Johansson Heinö förmår inte se den större bilden från sin position i jakttornet.

Jag menar att kulturkriget är en strid mellan autonomi och paternalism. På ena sidan finner vi dem som i diverse behjärtansvärda ändamåls namn vill begränsa individens frihet att själv bestämma över hur hon vill leva sitt liv. Sluta flyg för att rädda miljön. Sluta bygg hus av cement för att värna grundvattnet. Sluta röka för att undvika cancer. Sluta använda diverse ord för att inte kränka de ömhudade. De tror att vi skapar ett bättre samhälle genom förbud.

Läs även: Heberlein: Kulturskymning del 2. Klåfingriga politiker

På andra sidan står vi som ihärdigt hävdar individens rätt till autonomi. Vi, som menar att individens fria och självständiga val måste respekteras även om valen ter sig dumma eller rentav obegripliga – så länge som dessa val inte inkräktar på andra autonoma individers frihet. De flesta av oss förstår naturligtvis att individens frihet också måste begränsas – i ett samhälle utan gränser riskerar de gränslösa att begränsa alla andras frihet. Utan trygghet är friheten värdelös.

Johansson Heinö skriver rakt in i en brinnande samtid. Trots det upplever jag hans text som bitvis daterad. Ett exempel är diskussionen om mångkultur. Han envisas med att i huvudsak diskutera mångkultur som ett normativt begrepp. Den tiden är sedan länge förbi. Vi befinner oss inte längre i en situation där vi kan resonera kring huruvida mångkultur bör vara ett ideal eller inte. I det Sverige vi lever i idag är mångkultur snarast att förstå som ett deskriptivt begrepp – som en beskrivning av det samhälle vi befinner oss i. Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle. Den brännande frågan är hur vi ska förhålla oss till detta – hur ska vi hitta ett sätt att samexistera som både ger maximal frihet för varje individ att välja hur han eller hon vill leva och garanterar individens trygghet?

En ledtråd till svar på den ovan ställda frågan ger Johansson Heinö i ett resonemang kring den naiva jakten på gemensamma värderingar i ett diversifierat samhälle: ”Statsmaktens jobb är att skydda mina medborgerliga fri- och rättigheter, inte att tala om för mig hur jag ska använda dem”. I detta instämmer jag helhjärtat. Johansson Heinös deklaration ovan hänger ihop med det jag finner mest intressant i hans studie, nämligen redogörelsen för det dramatiska skiftet i svensk politik från sakorienterad till värderingsbaserad. Den samtida politiska debatten är en orgie i värderingar, i påståenden om ont och gott, moraliskt och omoraliskt. Jag är övertygad om att alla skulle vunnit på en politisk debatt som var mer orienterad kring att lösa konkreta problem än att konstruera diverse attityder.

Ann Heberlein är författare och teologie doktor i etik.