Kerstin Ekmans berättelse om den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstig, utspelar sig på en plats vi alla är på väg mot, med större eller mindre bävan, nämligen slutet. Geografiskt är spelplatsen norra Hälsingland, med granskog, insjöar och trähus som fond, en plats som Ekmans läsare är väl bekanta med. Existentiellt befinner sig romanen i tiden då allt saktar ned och tar slut, ålderdomen: ”Gamla var vi, hon och jag”, tänker Ulf när han vandrar i skogen med sin allt tröttare hund Zenta medan gula björklöv singlar ner. ”Inom mig fanns en tyngd som ingenting kunde upphäva”.

Tyngden av ett liv – hur bär man den?

Den, med Ekmanska mått mätt tunna volymen, är en ömsint skildring av en äldre mans reflektion över det liv han levat och det liv han fortfarande lever, frustrationen över att kroppen inte längre orkar, bedrövelsen över att räknas till ”gammgubbarna” av ungtupparna som tar över. Sällan har jag läst en så levande skildring av sorgen inför den oundvikliga insikten att döden närmar sig.

Och sällan – aldrig? – har jag läst en så vacker beskrivning av självklar kärlek, kärleken mellan två människor som levt ett helt liv tillsammans, känner varandras styrkor och svagheter, med viljor som törnat mot varandra men landat i vissheten att ändå höra ihop. Ett vanligt liv har han haft, till och med ett bra liv: ”Ömhet unnades mig. Ibland som fint bredda smörgåsar. Ibland som hud mot min”. Sådan är kärleken bortom ungdomens febriga begär och medelålderns längtan efter något som kanske är bättre: Stillsam och fylld av förtröstan och tacksamhet.

Läs även: En SD-are som huvudperson i en roman. Lars Andersson gör det förbjudna

Ekman gestaltar fint mannens och kvinnans olika förhållningssätt till livet och vardagen efter pensionering. Inga, som arbetat som språklärare, tycks alltid ha något att ta sig för: sysslor i köket och grovköket, i trädgården och i grönsakslandet. Mannen går nästan som i dvala, in i sig själv och sina minnen, medan uppgift efter uppgift tas ifrån honom. Det är för farligt att klättra upp på taket och snöslungan ska han undvika säger doktorn. Uppdraget som jaktledare tas ifrån honom och det som återstår, förutom kärleken och den sviktande kroppen, är minnena.

”Jag tycker du skulle ta dig nånting för”, säger Inga till Ulf och föreslår att han ska ta itu med sina jaktjournaler, häftena med svarta vaxade pärmar som han noga noterat varenda skjuten hare i sedan han var tolv. ”Vad fan ska man läsa om alla man dödat för?”, undrar Ulf och svaret avslöjar honom. Han sade alla, inte allt, påpekar Inga. De djur han skjutit har i minnet blivit liv, individer snarare än byten. Jag tycker mycket om att vara med i den åldrande jägarens inre, ta del av hans vördnad inför naturen och de djur som lever där jämte människan.

Läs även: Ett krig utan människor

En händelse av avgörande betydelse som också tjänar som berättelsens nav är Ulfs möte med en varg en kylslagen dag i januari. Ulf ger honom i sina tankar namnet Högben, något annat än de klassiska noanamnen Gråben, Slunke och Tasse. Vargens – Ulvens – och mannen Ulfs liv flätas samman på ett intrikat sätt och bidrar till att Ulf omvärderar tidigare uppfattningar. Människan är inte nödvändigtvis skapelsens krona med rätt att göra vad hon vill med djuren och naturen.

Det är länge sedan jag läste en roman som grep mig så som Ekmans berättelse om Ulf Norrstig, hans möte med vargen som han tänker på som Högben och vad mötet gör med honom. Kerstin Ekman har skrivit en stor liten bok.

Ann Heberlein