För flera år sedan deltog jag i en debatt om olika kulturyttringars politiska undertexter. Ingen av debattdeltagarna ifrågasatte att dagens svenska kulturskapande av skönlitteratur, kulturkritik, bildkonst, film och så vidare har en utpräglad vänsterprägel. Det som meningsskiljaktigheterna kom att gälla var om det överhuvudtaget var möjligt att skapa stor konst utifrån ett högerperspektiv.

Det raljerades en hel del om teaterpjäser som propagerade för skattesänkningar. Jag försökte påpeka att många namnkunniga författare under 1800-talet ändå skrev utifrån ett utpräglat ideologiskt perspektiv som både då och i dag kan betraktas som konservativt. Den sedermera avlidne akademiledamoten Kristina Lugn uttryckte i debatten förvåning över att så skulle vara fallet.

Med reservation för att en borgerlig kultursyn generellt innebär skepsis mot själva idén om konstutövning som politisk aktivism med utopistiska förtecken, finns det anledning att fästa uppmärksamheten på hur estetiskt produktivt det konservativa tänkandet ändå har varit historiskt inte minst på litteraturens område. De riktigt stora och fortfarande i dag aktuella författarskapen under 1800-talet, som Balzacs och Dostojevskijs, motbevisar med all önskvärd tydlighet föreställningen om att kulturutövning alltid sker med vänsteremancipatoriska förtecken.

Snarare har det handlat om att gestalta upplevelser av vantrivsel i den modernitetens värld som växte fram i Europa under 1800-talet och som blev alltmer påträngande under det följande seklet.

En sådan vantrivsel har i hög grad har haft sina betingelser i det som Max Weber beskrev som en avförtrollning av tillvaron (vilket i sin tur var en följd av kapitalistisk merkantilism, teknokratisk instrumentalism, politisk liberalism och naturvetenskaplig religionskritik). Den konservatism som jag här tänker på handlar alltså inte om ett liberalkonservativt vaktslående om de frihetliga, egalitära och meritokratiska principer som kom att bli styrande efter franska revolutionen. Tvärtom rör det sig om ett omhuldande av aristokratiska ideal kopplade, på samma sätt som hos de prerafaelitiska målarna, till det feodala samhället – före renässanskonstnärer som just Rafael.

En exponent under 1900-talet för denna sorts konservatism är den tyske författaren Ernst Jünger, vars viktigaste verk lundaförlaget Augusti på senare tid tillhandahållit i svenska översättningar. Efter första världskriget-berättelserna från 1920-talet Sturm och I stålstormen (den senare ursprungligen utgiven av Atlantis, 2008), har man nu pulicerat två böcker från 1950-talet: framtidsromanen Glasbin samt Skogsvandringen, den senare ett slags anarko-konservativt manifest som första gången gavs ut i Stefan Jarls översättning 2014. Översättare av de övriga romanerna är Urban Lindström.

Läs även: Olympiader och kultur

Glasbin är en science fiction-dystopi från 1957, som handlar om den forne kavallerisoldaten Richard som aldrig funnit sig tillrätta i romanens nutid, i den teknifierade och instrumentella värld vars artificiellt mekaniserade karaktär symboliseras av titelns glasbin: ett slags fjärrstyrda minirobotar tillverkade av industrimagnaten Zapparoni, vars hem Richard besöker för en anställningsintervju.

På ett effektivt sätt krymper Jünger alltså tidsavstånden så att endast en generation skiljer mellan den tid då krig fördes till häst och en teknokratisk och avhumaniserad framtid präglad av artificiell intelligens och ideliga sammanblandningar av det reella med det simulerade.

Under mellanperioden har det ägt rum ett krig – med ”stålsköldpaddor och järnormar” över himlavalvet; ”trianglar, pilar och fiskformade raketer”. Likheterna med första världskriget är inte att ta miste på. Stridsvagnarna – ”trånga, varma och bullriga” – har ersatt hästarna, vilkas ryttare på romanens nuplan är hänvisade till okvalificerade, pliktskyldigt utförda arbetsuppgifter, fjärran från alla former av stolthet och meningsfulla sammanhang. Människan har förvandlats till en utbytbar kugge i ett maskineri.

Medan 1800-talets kavallerist hakade i en tradition som gick tillbaka till medeltiden, och som i rollen som soldat var en ”sann ättling till det västerländska ridderskapet” – för att citera Skogsvandringen – befinner sig det sena 1900-talets människa i ett konstant bristtillstånd.

Den förändring i krigsföring som skedde i och med första världskriget är en aspekt av en mer omfattande samhällelig förändring, där hela tillvaron har destabiliserats, splittrats, förmörkats. Till och med orden sägs har förlorat sina betydelser i denna värld där ”maktkampen” sker ”med vetenskapliga formler”.

Miljardären Zapparoni i Glasbin är dock en ambivalent gestalt. Som representant för framtida spjutspetsteknologi har han i sina uppfinningar (som revolutionerat filmindustrin) brutit ner gränserna mellan fantasier, föreställningar och verkligheten – liksom mellan naturligt och konstgjort. Den förmögenhet som han därigenom ackumulerat har emellertid gjort det möjligt för honom att i sitt eget hem nogsamt undvika alla spår av de senaste århundradenas utveckling: ”Man kände att ljus och eld, säng och bord hade skapats på gamla tiders vis, kände lyxen från mänskligt handlag.”

Med denna inkonsekvens kan knappast Zapparoni kvala in bland de skogsvandrare som likt efterkrigstidens politiska dissidenter – eller medeltidens manuskriptbevarande munkar – i hemlighet arbetar med att återställa den västliga civilisationen i enlighet med forna tiders värderingar – det som Karen Blixen i en novell i Sju romantiska berättelser, beskrivit som ”en glans av le grand siècle, ett skimmer av den franska adelns storhetstid, en otadlig redighet och högsinthet som helt tillhörde det gamla Frankrike”.

Läs även: Läs Churchill!

Det finns en hel del att invända mot den sorts aristokratisk konservatism som både Jünger och Blixen är så upptagna av, där det statiskt hierarkiska medeltida samhällets finmaskiga nät av ömsesidiga skyldigheter och rättigheter, lojaliteter och hedersbetygelser, i mångt och mycket framstår som ett ideal. Dock tycks det mig vanskligt att, som det inte sällan gjorts, hävda att denna idétradition nödvändigtvis skulle leda fram till – eller vara en avknoppning av – nazismen.

Det som Jünger uppfattade som modernitetens gissel kom snarast att förstärkas av nazisterna. Inte för inte stod han nära de aristokratiska högerkretsar där planer smiddes om att mörda Hitler – och där man också skred till verket, med känt resultat. I högre grad finns det i så fall paralleller mellan Jüngers syn på moderniteten och Marx uppfattning om alienationen. Få litterära gestaltningar kan i fråga om pregnans och visionär kraft mäta sig med beskrivningarna i Glasbin av den nutida människans upplevelse av just alienation inför sitt arbete och sin existens i stort.

Johan Lundberg är litteraturhistoriker och författare.