Det var framför allt från vänsterhåll kritiken kom när mina böcker ”Mellan klan och stat” och ”Klanen” gavs ut.

De sågs av en del som anstötliga, ett illvilligt sätt att exotifiera ”den andre”.
Den kritiken, särskilt som den kommer från socialister, avslöjar en bristande kunskap om de egna rötterna.

Medan många, de flesta egentligen, anammat staten som idé och funktion, i alla fall i dess liberala form, ser en av de mest inflytelserika ideologierna ända in i vår tid – kommunismen – ett gigantiskt problem med den.

Jag minns hur chockad jag blev när jag läste Karl Marx och Friedrich Engels, portalgestalter inom den teoretiska revolutionära socialismen, och upptäckte att de ägnat stor tankemöda år motsatsparet klan – stat. Det var något som ditintills hade gått mig helt förbi. För dem var det vare sig konstigt eller känsligt att skriva om klansamhället.

Medan jag själv i grunden har en positiv inställning till staten, och ständigt grubblat över varför det varit möjligt för vissa men inte andra länder att få till fungerande statsbildningar, såg de bägge socialistiska tänkarna staten som det stora problemet. Själv ställer jag mig positiv till staten som funktion eftersom den skapar bättre livsförutsättningar för fler, och i dess liberala form har förmågan att frigöra individen.

Detta även om jag är medveten om dess nackdelar, särskilt när den riskerar att växa sig för stor och omfattande och alltför okritiskt omfamnas. Marx och Engels hade en fundamental kritik av staten som organisationsform och såg klanen, om än i uppgraderad form, som en sorts modell för det framtida samhället.

Deras bok Familjens, privategendomens och statens ursprung gavs ut 1884, ett år efter Karl Marx död. I förordet till första upplagan skriver Engels att det är hans vapenbroder som bidragit mest till boken, och att utgivningen är ”ett fullgörande av en avlidens sista vilja”.

I detta verk skissas huvudlinjerna i en ursprunglig organisationsform som präglat alla samhällen på jorden. De använder det latinska ordet för klan, gens, och beskriver schematiskt hur dessa samhällen fungerade bland romare, greker, germaner, kelter och indianstammen Irokes. Upptäckten av denna institution, gemensam för alla folk på jorden, har ”gett oss oanade förklaringar till den urtida samhällsordningens grunddrag – före statens införande”, skriver författarna.

Men låt oss backa bandet 36 år, innan de hade upptäckt klanen. Det ”Kommunistiska manifestet” från 1848 inleds så här:

Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia. Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt, förtryckare och förtryckta, stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp som varje gång slutade med hela samhällets revolutionära omgestaltning eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång.

Lite senare reviderar de dock de inledande orden om att alla samhällens historia varit klasskampens historia. De gör det till en början i en fotnot i senare upplagor av ”Det kommunistiska manifestet”. Därefter med utgivningen av den ovan nämnda boken.

Genom upptäckten av klanens historiska funktion och struktur hade de hittat den modell som ett framtida och mer jämlikt och rättvist samhälle skulle bygga på. Klansamhället som per se är statslöst visade att det går, menade de, att organisera världen utan den stat som de menade var roten till det onda.

Marx och Engels hade blivit varse klansamhället framför allt genom en amerikansk järnvägsadvokat, Lewis H. Morgan (1818–1881), som intresserat sig för släktskapssystem och hur indianstammar var organiserade. Han hade lämnat sin privilegierade position som jurist i New York och bedrivit antropologiska studier av blodsbandsbaserade samhällen och blivit djupt fascinerad.

I klansamhället såg Morgan fröet och modellen till en annan och bättre värld. Han blev till och med upptagen i och en del av Irokes-stammen som han studerade. I kritik mot den dåtida civilisationsframväxten med industrialisering och utnyttjande av arbetskraft skrev han boken Ancient Society, ett antropologiskt portalverk, som Engels och Marx upptäckte och djupstuderade.

De hittade i den argument som övertygade dem om att mänsklighetens historia inte alltid varit klasskampens.

I Familjen, privategendomens och statens ursprung beskrivs klansamhället i romantiska ordalag. Det är helt enkelt ”en underbar organisation”, kan man läsa.

I denna förmoderna samhällsorganisering görs inte skillnad på människor, där är män och kvinnor jämlika och som de skriver:

… utan soldater, gendarmer och poliser, utan adel, kungar, ståthållare, prefekter eller domare, utan fängelser, utan processer, går allt sin gilla gång. All tvist och strid avgörs av samtliga inblandade; gensen eller stammen eller de enskilda gentes sinsemellan… Så såg människorna och det mänskliga samhället ut, innan uppdelningen i olika klasser ägde rum…

I jämförelse med det samhälle som hade uppstått var ”avståndet enormt mellan den nuvarande proletären och småbonden och den gamla fria gentilmedlemmen”.

I klanens organisation fann de ett egalitärt samhälle som fungerade utan någon formell politisk ledning, utan stat eller feodala strukturer. I klansamhället fanns ingen privat egendom. Hushållningen var kommunistisk och gemensam, och jorden var stammens egendom och därför behövdes ingen invecklad förvaltningsapparat.

Kodifierade lagar fanns inte, i dess ställe fanns sekelgamla bruk och traditioner som reglerade allt:

Fattiga och behövande kan det inte finnas – den kommunistiska hushållningen och gensen känner sina förpliktelser gentemot gamla, sjuka och krigsinvalider. Alla är jämlika och fria – även kvinnorna.

Men när kollektivt ägande upphörde och privatpersoner på egen hand kunde äga egendom och produktionsmedel uppstod obönhörligt orättvisor och stora ekonomiska skillnader. Ursprunget till klassamhället var införandet av staten. Som ett exempel använder de staten i Rom. Den romerska förvaltningen och den romerska rätten hade överallt upplöst de gamla släktförbunden.

En första skiktning i olika samhällsklasser hade uppstått genom att romarna tog slavar. Den romerska staten påtvingade människor som fram till dess levt i stamsamhällen att betala skatt. Om någon vägrade hotade staten med våld. Somliga berikade sig, andra utnyttjades. Klassamhället hade uppstått.

Marx och Engels levde i en omtumlande och orolig tid där människor i allt högre grad hade lämnat sina gårdar på landet och flyttat in till staden, oftast till enkla och usla arbetarbaracker. Arbetsförhållandena för den nyblivna industriarbetaren var svåra, arbetet monotont, dagarna långa, lönerna usla och barn exploaterades i tuffa och smutsiga jobb. Orättvisorna var omfattande, arbetarens rättigheter svaga och arbetsförhållandena oreglerade och inhumana.

Ett extremt privilegiesamhälle hade uppstått med gigantiska skillnader mellan klasser. Staten såg de som en fiende eftersom den ”undantagslöst är den härskande klassens stat, och under alla förhållanden väsentligen förblir en maskin för att hålla nere den undertryckta, utsugna klassen”.

Det är inte svårt att förstå upprördheten över dessa förhållanden. Samtidigt såg Marx och Engels poängen med kapitalismen och den industriella revolutionen. Men de ansåg att den bara utgjorde ett stadium i utvecklingen. De delade in mänsklighetens historia i olika utvecklingsfaser. Varje stadium drabbas av kriser genom inre motsättningar så stora att de gamla systemen inte förmår att hantera dem.

Ur askan från de gamla systemen föds nya faser och också det kapitalistiska stat-samhället bar inom sig fröet till något bättre: demokratisk ekonomi – ett socialistiskt samhälle. I ett första skede borde staten övertas av arbetarklassen i en revolution. Därefter, när det klasslösa samhället uppnåtts skulle staten mista sin funktion och bli överflödig.

Familjens, privategendomens och statens ursprung avslutas med ett citat av Lewis H. Morgan om vad som kommer att hända när staten, kapitalismen och klassklyftorna upplösts:

Det kommer att bli ett återupplivande – bara i högre form – av de gamla gensernas frihet, jämlikhet och broderskap.

I del två skriver jag om i vilken mån dessa socialistiska tankefigurer uppenbarar sig i vår tid.

Läs även: Brinkemo: Blodshämnden är en urkraft