Våra politiker har lovat att ta i mot både gäng och kriminella klaner.

Det låter enkelt, nästan gulligt, när Annie Lööf säger att hon ska spräcka klanerna och knäcka gängen.

Vad man önskar att hon och de andra verkligen har en plan för hur det ska gå till.

Hur ska man få bara en enda kriminell att utbrista ett ”Äh, jag tror jag lägger av. Orkar inte med att ständigt behöva se mig över axeln i fruktan för fiender som vill döda i hämndens namn.”

Oj, vad man önskade att det vore så enkelt för en gängkriminell att tänka den tanken.
När en spiral av blodshämnder väl är igångsatt är den oerhört svår att bryta.

I en nyligen släppt tv-serie, den irländska ”Kin”, skildras släkten Kinsella där familjemedlemmarna sedan åtminstone fyra generationer livnär sig på narkotikaförsäljning. De konkurrerar med en annan lokal maffiagruppering vilket leder till en blodig konflikt dem emellan. När den ena grupperingens heder anses kränkt tar den ut hämnd på en individ hos motståndarsidan som i sin tur hämnas.

Och så är spiralen igång.

Det är hart när omöjligt att som enskild individ dra sig ur, särskilt för den som tillhör en kriminell organisation som bygger på blodsband. Man överger inte familjen bara så där.

Rimligtvis är det något lättare för den som tillhör en mer löst sammansatt kriminell gruppering. Man undgår i alla fall att svika sin familj.

Läs: Brinkemo: Klanjustis gör sig bäst på film

Så snart människan agerar bortanför den liberala rättsstaten klickar kollektivistiska strukturer in. Om en individ i en kriminell organisation begår ett brott mot en individ i en annan är alla medlemmar i den första gruppen skyldiga. Och därmed är alla individer i den en potentiell måltavla för blodshämnd.

Sällan har denna logik skildrats så väl som i tv-serien ”Kin”.
Män, såväl som kvinnor, blir en del i en struktur där alla är såväl offer som förövare.

Blodshämndens historia är lika lång som mänsklighetens. Genom att förstå den inser man vilken revolution rättsstatens inträde på scen innebar. Långt in i den svenska medeltiden var blodshämnd och fejder något som lagen inte bara tolererade. De förutsattes.

Så länge det inte fanns en verkställande funktion i samhället – en polismakt – förutsattes privat våldsutövning. Åtminstone att det fanns ett hot om sådan. Väpnade konflikter mellan familjer och ätter var ett självklart inslag i det medeltida Sverige och dessförinnan.

Det fanns en hederskodex som alla hade att upprätthålla. Hedern krävde att man kunde försvara sig och sin familj. Om man inte ens försökte gick den förlorad. Hedern hade en konkret funktion, den var ett skydd mot att andra försökte kränka ens frihet. Om man visade sig ha ett svagt våldskapital vara det ju fritt fram för andra att kränka ens heder.

Hotet om blodshämnd hade, hur konstigt det än kan låta för nutidsmänniskan, en fredsuppehållande funktion i ett samhälle utan vare sig polis eller fängelser. Eller som professorn i rättshistoria Mark Weiner skriver i sin bok ”Klanvälde – från stamsamhälle till rättsstat”, har blodshämnden historiskt varit ett verktyg i den rättsliga verktygslådan. Risken för att drabbas av blodshämnd hade en preventiv funktion, den skulle avhålla människor från att begå brott.

Om blodshämnden praktiserades efter en oförrätt hade den en avskräckande effekt för det omgivande samhället. Man visste att här var människor som man inte bör ge sig på. Omvänt var en misslyckad blodshämnd för en kränkning en inbjudan till andra att försöka kränka och ge sig på den svage.

För att undvika denna form av rättskipning praktiserades en form av domstolar vid tinget. Där kunde beslutas om böter som kompensation för ett begånget brott. Men det sågs rent allmänt som mindre hedervärt än att själv återställa den rättsliga balansen genom hämnd. Dessutom krävde ofta indrivningen av fastställt bötesbelopp ett hot om våld.

Läs även: Makram: Einár – en klankrigare utan klan

Ibland kunde blodshämnder ge upphov till ny blodshämnd vilket ledde till långvariga fejder. Men de fick inte ske hur som helst. Det fanns ett regelverk.

Det var förbjudet att strida på tinget, i kyrkan och på vägen dit eller från. Man fick heller inte angripa någon i hemmet eller när någon gjorde sina naturbehov, badade eller befann sig på en båt.

Om man bröt mot regelverket hade man gjort sig skyldig till fejdbrott.

Det ansågs heller inte passande att hämnas direkt och i hastigt mod. Hämnden ansågs större ju längre den dröjde och var därför ofta planerad och styrd av en hederskod. Det behövde däremot inte vara gärningsmannen själv som hämnden drabbade. Individer var del i ett kollektiv och hämnden kunde därför riktas mot andra medlemmar i den utvidgade familjen. Men bara män. Kvinnor fick inte angripas.

Medeltidens samhälle var långt mer våldsamt än dagens. Forskare har hittat gott om spår av våld på skelett. Dessutom finns ett stort mörkertal eftersom våld mot kroppens mjukdelar inte lämnar några spår. Uppskattningar ger vid handen att grovt våld var uppåt tjugo gånger vanligare än i dag.

Vi ser numera blodshämndens återkomst i en omfattning man aldrig hade kunnat föreställa sig för några årtionden sedan. Ta bara blodsfejden mellan Östberga- och Bredängsnätverken. Nu senast med det spektakulära mordet i en hotellobby i centrala Stockholm. Den 34-årige gängledaren är den tredje brodern i samma familj som har blivit ihjälskjuten. Den fjärde spärrade rättsstaten in.

De våldsamma uppgörelser vi ser på gator och torg tycks äga rum utan någon som helst hederskodex. Före rättsstatens uppkomst, i det svenska medeltida samhället, visste alla vilka regler som gällde. Det fanns ett samförstånd och tydliga spelregler. De människor som i dag och i Sverige agerar vid sidan om lagen, har vanligen sina rötter i olika delar av världen, och saknar således djupare kännedom om varandra. Och om eventuella spelregler. Även om människor åker fast, lever ofta kravet på blodshämnd kvar. Förr eller senare ska hämnden utkrävas. På gärningsmannen. Eller på någon i hans grupp.

Läs även: Brinkemo: Stenevis raljanta ord om klaner är bottenlöst osmakligt

De nordiska staterna i samarbete med kyrkan tryckte tillbaka blodshämnden och övertog rättskipningen. Det tog sin tid, men det gick till slut.

Frågan är vilka åtgärder dagens politiker ska använda för att knäcka dem som med blodshämnden som vapen hotar vårt samhälle.