Som unga vuxna på 1960-talet kom de att djupt präglas av 68-rörelsen.

Det talades om det klasslösa samhället, om giriga direktörer, den förhatliga privategendomen – och Blå tåget sjöng om att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”.

Mina lite äldre vänner, då bekännande socialister, drömde om ett helt igenom klasslöst samhälle där man inte gjorde skillnad på ”mitt” och ”ditt.”

Precis som dagens svenskar är påverkade av dagens tidsanda och på egen hand försöker bidra till att rädda klimatet genom enkla vardagshandlingar – källsortering, cykel i stället för bil, bönor före kött – var mina vänner påverkade av dåtidens.

– Våra barn kunde leka i sandlådan med sina spadar och hinkar och så kom andra ungar som ville använda leksakerna. Våra barn grät och ville ha tillbaka sina grejer. Vi tillrättavisade dem och sa att ingenting var deras, allt var allas.

Mina vänner skrattar generat när de berättar.

– Fattar du vad vi utsatte våra barn för. Men så var det på 60-talet, det var fult att äga något själv.

Drömmen om ett helt igenom rättvist samhälle har väl alltid funnits. Men få har varit så inflytelserika i propagerandet för det klasslösa samhället som Marx och Engels, vilket jag berättade om i min förra text, Marxismen och klansamhället som utopi.

Jag redogjorde för huvudtankarna i boken Familjen, staten och privategendomen där klanen beskrevs som en ”underbar organisation”, ett egalitärt samhälle som fungerade utan stat – ett klasslöst samhälle.

Samtidigt menade de att staten behövdes under en övergångsfas. De uppmanade arbetare i alla länder att förena sig, göra revolution, skapa socialistiska stater och konfiskera privat egendom.

Så skedde också, men eftersom bönder och arbetare var ointresserade av revolution genomfördes den av makteliter som påtvingades befolkningarna i Kina, Sovjet, Kambodja, Östeuropa och så vidare.

Arbetarnas livsvillkor förbättrades radikalt efter att det Kommunistiska Manifestet publicerades 1848.

Men inte i de socialistiska länderna som vägleddes av utopiska idéer om ett egalitärt samhälle.

De skedde istället i de länder som byggde på liberala idéer. I dessa skapades, på ett sätt som saknar motstycke i mänsklighetens historia, allt mer lika möjligheter för allt fler.

Välståndet ökade, med det utbildningsmöjligheterna.

Sjukvård och medicin utvecklades.
Uppfinningar och innovationer togs till vara till gagn för allt fler.
Folk levde längre, bättre, friskare, rikare och tryggare än tidigare i historien.
Klasskillnader utrotades inte.
Men klassresor blev möjliga.

År 1989 föll muren och strax därefter kollapsade Sovjetunionen och de kommunistiska öststaterna och Vänsterpartiet Kommunisterna strök K:et ur partinamnet. Men tankegodset lever kvar, om än i delvis modifierad, för att inte säga ambivalent, form.

En stat är, skrev Aristoteles, en sammanslagning av olika familjer och släkter under en centralmakt. Den processen har historiskt varit våldsam världen över.

I Sverige såg vi embryot till staten genom Birger Jarl från Bjälboätten på 1200-talet. Den moderna svenska statens födelse brukar räknas från en man som levde 300 år senare – Gustav Vasa, vars kröningsdag, den 6 juni (1523), i dag är Sveriges nationaldag.

För dessa båda män var vår tids mänskliga rättigheter helt främmande, liksom värderingen om alla människors lika värde. De drog sig inte för att avrätta dem som inte underkastade sig deras önskningar.

Den svenska staten vilar sålunda delvis på blod.

Vänsterpartiet, som i sitt partiprogram förklarar att de bygger sin politik på marxistiska (och feministiska) teorier, accepterar statens existens trots dess blodiga ursprung och historia. Det statslösa samhället är alltför avlägset och staten ses snarare som ett medel för att införa de bärande komponenterna i det marxistiska teoribygget. Målet är, står det i partiprogrammet – det klasslösa samhället. Men vad göra när konfliktlinjerna i  dag inte längre går mellan arbetarklass och borgare? Arbetarna har ju, de som lever i liberala samhällen, blivit privilegierade.

Vänstern behövde då andra grupper att utse till underordnade. I  dag är det framför allt etniska minoriteter och kvinnor som är förtryckta och måste befrias från det strukturella förtryck som den liberala staten utövar.

När de flesta tycker sig leva i ett demokratiskt och fritt samhälle, där medborgarna får skydd och har hyfsat rimliga möjligheter till ett gott liv, ser vänstern något annat – en skendemokrati. Man hävdar att det inte räcker med politisk demokrati utan vill införa vad man kallar ekonomisk demokrati, i praktiken klansamhällets kollektiva ägande av egendom och produktionsmedel, att företag som H&M och Volvo bör tas över av de anställda.

I Vänsterpartiets partiprogram läser vi att ”Kapitalets makt måste brytas för att demokratin ska kunna fördjupas och breddas […] och övergå̊ till gemensamma former.”

Partiet menar att det privata ägandet leder ”till en kortsiktig vinstjakt där börskurser blir viktigare än att utveckla produktionen”.

Vilken endimensionell syn på människan.
Som om människan per se i ett kapitalistiskt samhälle bara ser till sig själv.

Låt mig ta ett mig närliggande exempel – min pappa. Han bidrog starkt till framväxten av det som kom att bli en del av välfärdssamhället – Färdtjänst – genom att starta företaget ”Hjälpcentralen” 1962. Jag vågar säga att han var altruist och berättade så ofta att det blev tjatigt för oss barn: ”Jag älskar att hjälpa till.” Det var hans drivkraft.

Så byggde han heller inte någon förmögenhet.
Skörden av sitt arbete var gott nog.

Låt mig citera en av dagens chefer i Göteborgs kommun och lägg märke till den sista meningen i citatet: ”Bertil Brinkemos gärning är monumental för färdtjänsten i Göteborg. Han skapade en värdegrund och kultur som vi vilar på än i dag. När jag träffar andra som jobbar med färdtjänst i landet och jämför våra verksamheter så ser jag att vi alltid har haft ett tydligt kundfokus. Det kommer ur att det började som ett företag.”

När det kommer till den breda vänsterns syn på statens själva fundament svajar det lika mycket. Accepterandet av rättsstaten krockar inte sällan med ett bärande element i den breda vänsterns ideologiraster, den allestädes närvarande marxistiska maktanalysen.

Den lägger sig ständigt och jämt som en våt filt över i stort sett varje område. Den eviga klasskampen, synen på historien som en oupphörlig kamp mellan svaga och starka grupper och tveksamheten inför att acceptera statens våldsmonopol kortsluter förmågan att analysera komplicerade skeenden.

När grupper som anses svaga kommer i konflikt med staten klickar maktanalysen in. När gängkriminaliteten breder ut sig, skjutningar och sprängningar ökar, reageras det inte instinktivt mot själva brotten. Tolkningsrastret aktiveras, en snabbanalys görs i huvudet av vem som är svag respektive stark. Oftast erkänns först inte ens uppenbara fakta. Kriminaliteten relativiseras och inte sällan stigmatiseras människor som pekar på sociala problem.

När fakta sedan väl sjunkit in beror kriminalitet på att staten inte gjort vad den borde. Hur ofta hör vi inte att brott beror på ökade klassklyftor, på socioekonomiska faktorer – endast.

Socioekonomiska faktorer spelar roll. Men inte ensamma, inte alltid.

Kulturella aspekter passar inte in i tolkningsmodellen. Det är ingen slump att så tydligt kulturella fenomen som hederskultur och klanvälde förnekats. I ärlighetens namn inte bara av den breda vänstern. Även borgerligheten är behäftad med detta tänkande.

Modellen räcker inte för att förstå människans många dimensioner. Några svar på hur man ska hantera gängskjutningar kommer den breda vänstern inte med annat än att säga att klassklyftorna måste minska. Mitt i en diskussion om kriminalitet flyttas fokus i ämnet genom att påstå att den mest allvarliga kriminaliteten begås av kapitalister som smiter från skatten och som inte delar med sig till det gemensamma.

Ett talande exempel på vänsteranalys var när två rättssociologer i Lund, i samma anda som Black Lives Matter-rörelsen med sitt Defund the Police, i Sydsvenskan hävdade att den svenska polisens arbete är systematiskt rasistiskt. De ansåg att antalet poliser inte borde öka, tvärtom reduceras och vände sig mot den höga polisnärvaron i förorten:

Genom att kontrollera vissa stadsdelar och människor producerar polisen brottsstatistik som legitimerar mer kontroll av samma människor och stadsdelar. Det skapas en bild av vilka som är kriminella. Resultatet blir en överkontroll av fattiga och minoriteter. Rika personer och de områden där de befinner sig kontrolleras inte alls på samma sätt.

Problemet är inte kriminaliteten, skrev de, det är att människor saknar anständiga boendeförhållanden och jobb som de kan leva på. Vad de behöver är inte fler polisrazzior utan en omfördelning av resurser som kan användas till ”lokala initiativ, till exempel där invånare själva medlar i konflikter”.

Lokala initiativ, som sagt. Se där de tydliga spåren av Marx och Engels idealsamhälle – klanens – med dess egen rättskipning bortanför rättsstaten.

I grunden ligger en romantisk människosyn. Under rätt omständigheter är människan god. Gör hon fel beror det alltid och enbart på en felaktig organisering av samhället. Det är en idé sprungen ur bland annat den franske 1700-talsfilosofen Jean-Jacques Rousseaus föreställningar om den ädle vilden, främmande för girighet och krig, men förstörd av civilisationen.

Självklart spelar det roll hur ett samhälle organiseras.
Men varje organisering bör ske med vetskap om människans natur.
Hon bär fröet inom sig till både ont och gott.
Hon är bristfällig och kan därför aldrig uppnå ett klasslöst samhälle.

Hon har en dragning till konformism varför utopier är farliga och lätt leder till totalitarism.

Låt därför varje barn ha sin egen hink och spade i sandlådan.
Men låt även barnet upptäcka att det är saligare att ge än att få.

Läs även: Essä: Marxismen och klansamhället som utopi