Om vi vill minska utsläppen av växthusgaser så är ett system där alla länder möter samma kostnader för utsläpp det bästa och enklaste sättet skriver Indiens tidigare centralbankschef och tillika professorn i finansiell ekonomi vid en av världens ledande handelshögskolor Raghuram G. Rajan. Nedan följer hans förslag.
CHICAGO – I och med att president Joe Bidens administration har förbundit USA att återansluta sig till Parisavtalet, och med en viktig FN-ledd klimatkonferens (COP26) senare i år, så finns det förnyat hopp om en meningsfull global politik som är redo att möta klimatutmaningen. Men samtidigt som bevisen för att klimatet blir alltmer instabilt ökar – såsom aldrig tidigare skådade skogsbränder i Australien, torka i Kalifornien och Afrika söder om Sahara, intensifierade orkan- och cyklonsäsonger – och tyder på att vi måste agera snabbt för att minska utsläppen av växthusgaser som orsakar global uppvärmning, så finns det allvarliga hinder för att nå en ny global överenskommelse.
Ekonomer är i allmänhet överens om att det bästa sättet att minska utsläppen av växthusgaser är att beskatta dem. Men sådana skatter kommer med största sannolikhet att orsaka ekonomiska störningar på kort sikt, vilket är anledningen till att diskussioner om att införa dem snabbt tenderar att stöta på problem med fripassagerare (”free-riding”) och rättvisa.
Till exempel är industriländer som USA oroliga för att utvecklingsländerna obehindrat kommer att fortsätta att pumpa ut utsläpp, medan de själva arbetar hårt för att minska dem. Samtidigt påpekar utvecklingsländer som Uganda orättvisan i att be ett land som bara släppte ut 0,13 ton koldioxid per capita 2017 att bära samma börda som USA eller Saudiarabien, med per capita-utsläpp om 16 respektive 17,5 ton.
Det minst kostsamma sättet att minska de globala utsläppen skulle vara att ge alla länder likartade incitament. Medan Indien inte bör fortsätta att bygga fler förorenade kolkraftverk i takt med att landet växer, bör Europa stänga sina kolkraftverk. Men varje land kommer att vilja minska utsläppen på sitt eget sätt – vissa genom beskattning, andra genom reglering. Frågan blir då hur vi ska balansera prioriteringar på nationell nivå med globala behov så att vi kan rädda den enda jord vi har.
Den ekonomiska lösningen är enkel: ett globalt koldioxidincitament (GCI, ”global carbon incentive”). Varje land som släpper ut mer än det globala genomsnittet på omkring fem ton per capita betalar årligen in till en global incitamentsfond, där beloppet beräknas genom att multiplicera de överskjutande utsläppen per capita med befolkningsmängden och GCI:n. Om GCI:n till en början är tio dollar per ton skulle USA betala cirka 36 miljarder dollar och Saudiarabien 4,6 miljarder dollar.
Samtidigt skulle länder som ligger under det globala genomsnittet per capita få en motsvarande utbetalning (Uganda skulle till exempel få cirka 2,1 miljarder dollar). På så sätt skulle varje land de facto förlora tio dollar per capita för varje ytterligare ton som det släpper ut per capita, oavsett om det började på en hög, låg eller genomsnittlig nivå. Det skulle inte längre finnas något problem med fripassagerare, eftersom Uganda skulle ha samma incitament att hushålla med utsläppen som USA.
En GCI skulle också ta itu med rättviseproblemet. Länder med låga utsläpp, som ofta är de fattigaste och mest sårbara för klimatförändringar som de inte själva har orsakat, skulle få en ersättning som de kan använda för att hjälpa sin befolkning att ställa om. Om GCI:n höjs med tiden, kommer de totala belopp som betalas ut att närma sig de 100 miljarder dollar per år som de rika länderna utlovade de fattiga länderna vid COP15 2009. Något som långt skulle överträffa de magra belopp som hittills har ställts till förfogande. Dessutom skulle en GCI fördela betalningsansvaret på ett genomförbart sätt, eftersom stora utsläppare vanligtvis har bäst förutsättningar att betala.
Vidare skulle GCI:n inte heller förhindra inhemska experiment. Incitamentet respekterar att vad ett land gör inom landets gränser är dess egen angelägenhet. I stället för att införa en politiskt impopulär koldioxidskatt kan ett land införa förbjudande regler för kolanvändning, medan ett annat kanske beskattar energi som insatsvara och ett tredje skapar incitament för förnybar energi. Var och en följer sin egen väg, medan GCI:n kompletterar de moraliska incitament som redan idag leder till åtgärder på nationell nivå.
Det fina med en GCI är dess enkelhet och självfinansierande struktur. Men den skulle kräva en justering av hur utsläppen per capita beräknas. Vad som konsumeras är lika viktigt som hur det produceras, så det kommer att behövas en viss redovisning av den del av utsläpp som ingår i importerade varor; dessa måste läggas till i importörens utsläppsräkning och dras av från exportörens.
De flesta experter skulle också anse att en GCI på tio dollar är för låg. Men poängen är att börja i liten skala för att få i gång systemet och reda ut problemen. Därefter kan GCI:n enkelt höjas genom en gemensam överenskommelse (eller sänkas om det sker ett mirakulöst genombrott i tekniken för att minska utsläppen). Men för att undvika att skapa osäkerhet efter en inledande kalibreringsperiod, bör kanske ändringar övervägas endast vart femte år eller så.
Vilka är då de alternativa förslagen som har globala effekter? Vissa industriländer planerar att införa en inhemsk koldioxidskatt tillsammans med en gränsjusteringsskatt, vilket innebär att samma skattesats tillämpas på varor som kommer in från länder som inte har någon koldioxidskatt. Gränsskatterna skulle kunna få andra länder att införa egna koldioxidskatter, men de skulle definitivt inte bidra till ökad rättvisa. Tvärtemot skulle de låta stora importländer införa sina skatteförmåner i fattiga exportländer och kan fungera som en trojansk häst för protektionism.
De byråkrater som dominerar internationella möten kommer förmodligen att vilja avfärda CGI-förslaget som ”intressant men förenklat” (eller med liknande ord). De mäktigaste länderna är också de som släpper ut mest, och få vill betala till en global fond, särskilt i dessa tider när budgetöverskridandena är enorma.
Men en GCI är det överlägset bästa alternativet. När de rika länderna letar efter lösningar på inhemsk ojämlikhet bör de också ha ojämlikheten mellan länder, vilken pandemin och den orättvisa vaccinutrullningen bara kommer att förvärra, i åtanke. Utvecklingsländerna känner sig i dagsläget övergivna. Ett rättvist förslag för att minska utsläppen skulle i viss mån bidra till att försäkra dem om att de inte lever på en annan planet. Och det skulle ge alla ett större incitament att rädda vår gemensamma planet.
Raghuram G. Rajan, tidigare chef för Indiens centralbank, är professor i finansiell ekonomi vid University of Chicago’s Booth School of Business och författare till The Third Pillar: How Markets and the State Leave the Community Behind.
Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.
Läs även: Studie: Närmare 20 procent av elbilsägare köper icke-laddningsbart
Läs även: Åkes plastfria påse ser för plastig ut – tvingas skatta
