Den 10 juni överlämnade Myndigheten för kulturanalys rapporten ”Så fri är kulturen” till kultur- och demokratiminister Amanda Lind. Rapportens syfte var att undersöka om den kulturpolitiska styrningen påverkar den konstnärliga friheten. Det korta svaret är ”ja”. På styltig myndighetssvenska deklarerar utredarna i ett pressmeddelande att ”det äger idag rum kulturpolitisk styrning i Sverige som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten negativt”.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet utvecklas resonemanget. Utredarna, Mats Granér och Pelle Amberntsson, pekar på flera faktorer som begränsar kulturens frihet. För det första menar de att regeringens styrning skapar problem. Det handlar om de så kallade ”horisontella perspektiv” som regeringen ålägger de statliga bidragsgivarna att integrera i sin verksamhet. I klartext betyder det att myndigheter, exempelvis Kulturrådet, som delar ut hela 2,5 miljarder årligen till kulturverksamhet och kulturutövare, villkorar sina bidrag med hänvisning till en lång rad värderingar som mångfald, jämställdhet och olika gruppers rättigheter. Kvalitet är dock inte ett av kriterierna som avgör om en individ eller ett projekt får pengar från Kulturrådet.

Läs även: Heberlein: Kulturskymning del 1. Kultursidornas förflackning

För det andra är det problematiskt att bidragsgivare, exempelvis Filminstitutet och Konstnärsnämnden, i sin externa kommunikation formulerar sig på ett sätt som kan tolkas som att vissa perspektiv och ämnen premieras. Exempelvis har Filminstitutet som uttalat mål att ”jämställdhet och mångfald ska prägla filmområdet”. En liknande skrivning finner vi i Konstnärsnämndens resultatredovisning från 2015: ”Konstnärliga verk, t ex musik, böcker eller filmer, där skillnader i mäns och kvinnors livsvillkor skildras kan skapa omfattande debatter. (…) Konstnärer som på olika sätt i sina verk omfattar dessa frågor kan indirekt bli viktiga opinionsbildare.”

Notera glidningen från ”konstnär” till ”opinionsbildare” i Filminstitutets skrivning. Samma syn på konstnären och kulturen avslöjas i regleringsbrevet för Kulturrådets verksamhet: Kulturområdet ska bland annat ”synliggöra och utmana normer som begränsar människor” samt ”uppmärksamma frågor som rör sexuell läggning och könsuttryck och hbt-personers villkor”. Kulturrådet uppmanar också kulturverksamheter att ”synliggöra normer och utmana negativa stereotyper”. Opinionsbildning, eller, snarare, fostran av folket.

Ytterligare faktorer som verkar hämmande och begränsande för den konstnärliga friheten är att ”armlängds avstånd saknas i regioner och kommuner”. Med andra ord: klåfingriga politiker lägger sig i sådant de inte ska lägga sig i. Ett exempel är sverigedemokratiska protester mot konstnären Carolina Falkholts väggmålningar av en vagina och en blå penis. Margareta Larsson, då Sverigedemokrat, var så upprörd att hon ville ”slänga Falkholt i fängelse”. Ett annat exempel är reaktionerna på Erik Krikortz DDR-målning i Uppsala. Centerpartisten Stefan Hanna ansåg att den var ”kommunistpropaganda”. Han fick stöd av moderater och sverigedemokrater och en kristdemokrat som var så förbannad att han menade att verket borde ”omgärdas av taggtråd”.

Den, i mitt tycke, allvarligaste kritik som Myndigheten för kulturanalys framför i rapporten ”Så fri är kulturen” handlar om att regeringens styrning och kulturmyndigheternas implementering av denna instrumentaliserar kulturen. Kulturen tillmäts inget värde i sig själv: Den ska vara nyttig och främja de värden som regeringen för tillfället finner eftersträvansvärda. Kulturminister Amanda Lind uppger i en kommentar till rapporten att situationen är ”beklämmande”. Hon vill dock inte kännas vid något ansvar för den uppkomna situationen: ”Miljöpartiets kulturpolitik har kulturens frihet som en absolut grundbult”, säger Lind.

Det låter ju betryggande – men för den som i likhet med mig satt sig in i den miljöpartistiska kulturvision som togs fram av Amanda Linds företrädare Alice Bah Kuhnke är det ett häpnadsväckande uttalande. Den som har läst Miljöpartiets kulturpolitiska program ”Kulturen – det fjärde välfärdsområdet” (2015) är inte förvånade över utvecklingen.

Dokumentet drar upp linjerna för en ambitiös kulturpolitik med betoning på ”politik” snarare än på ”kultur”. I tolv punkter med namn som ”intersektionalitet” och ”internationalisering” drivs tesen att kultur är ett medel – till demokrati, omställning av samhället och inkludering, bara för att nämna något – snarare än ett mål. Det fylliga dokumentet är späckat med begrepp som ”mångfald” och ”mångkultur” och, utan närmare förklaring, slås det fast att ”kulturpolitik först och främst är maktdelning”. Vidare hävdar miljöpartiet att kultur ”i grunden handlar om att uppfylla konventionen om de mänskliga rättigheterna”.

Reduceringen av kultur som medel till diverse behjärtansvärda mål är beklämmande. Kulturarvet, våra kulturinstitutioner och myndigheter inom kulturområdet reduceras till verktyg för att omdana samhället och förändra medborgarnas värderingar. Intersektionalitet och mångfald ska genomsyra all kulturverksamhet i landet.

Givetvis ställs det krav på de kulturutövare som det ska ”investeras” i. Kvalitetskrav, minsann, av två slag: ”Konstnärlig kvalitet” (hur detta definieras anges inte) samt ”kulturpolitisk kvalitet”. Den andra formen av kvalitet – den ”kulturpolitiska” – beskrivs något utförligare. Det handlar om värden som ”representation, mångfald, tillgänglighet och delaktighet”.

Alice Bah Kuhnke gav sig med liv och lust i kast med att omsätta den miljöpartistiska kulturpolitiken i praktiken under sina år vid makten. Hon föreslog glatt obligatorisk ”genuscertifiering” för att få statligt filmstöd och krävde ”jämställdhetsintegrering” av filmbranschen. De politiska kraven på kulturen ökade påtagligt under hennes fyra år som kulturminister, något som kritiserades av röster som Ola Wong och Stina Oscarsson. Kulturjournalisten Wong initierade en debatt om de allt märkligare kraven på svenska museer och hävdade att ”regeringen förvandlar museer till propagandacentraler”.

Dramatikern Stina Oscarson kritiserade den så kallade kulturchecken, vilket är ett ekonomiskt bidrag en kulturutövare kan få för ett projekt om det uppfyller ett antal kriterier på ett antal perspektiv – genusperspektiv, hbtq-perspektiv – och verkade i det godas – antirasism, miljömedvetenhet – sak. Flera tunga bokförläggare kritiserade Alice Bah Kuhnke när hon gav kulturrådet i uppgift att prioritera bokutgivning som bekämpar sexuella trakasserier. ”Bara godkända böcker får stöd av staten”, sade förläggare Kristoffer Lind.

Läs även: Oroande roman om den existentiella ensamheten – Heberlein läser Houellebecq

Det vore klädsamt om Amanda Lind ägnade sig åt en smula självrannsakan. Under hennes och hennes partikamrats år som högsta ansvariga för landets kulturpolitik har kulturen blivit allt mer bakbunden av krav på rätt värderingar, godkända perspektiv och uppbyggliga berättelser. Slutsatserna i rapporten ”Hur fri är kulturen?” ger en dyster bild av arvet efter Bah Kuhnke.

Det vore också glädjande om oppositionen hade någon som helst idé om kulturpolitik. Jag har förgäves väntat på någon form av reaktion på rapporten som visar att kulturens frihet begränsas av de krav som ställs från regeringshåll. Varför bryr sig borgerliga politiker inte om kulturpolitik? En välvillig tolkning är att tystnaden är ett resultat av en grundmurad övertygelse att kulturen bör vara fri och att politiker inte ska ha några synpunkter överhuvudtaget. En dystrare tolkning är att borgerligheten varken är intresserad av eller kunnig i kulturfrågor.

Av allt att döma fortsätter således den gramscianska långa marschen genom institutionerna obehindrad. Borgerligheten bjuder inget motstånd och institution efter institution politiseras – skolan, kyrkan, universiteten, kulturen – medan högerpolitiker ser åt ett annat håll.

Ann Heberlein är författare och teologie doktor i etik.