När Ann Linde (S) på måndagen landar i Israel är det första gången en svensk utrikesminister gör ett officiellt besök i landet på tio år.

Hennes föregångare Margot Wallström blev efter Sveriges erkännande av den palestinska staten hösten 2014 ett rött skynke för det israeliska styret med Benjamin Netanyahu i spetsen.

Läs även: Magnus Norell: Antisemitism som vapen i Mellanösternkonflikten

Konflikten blev med tiden personlig, och när nu såväl Wallström som ”Bibi” är utbytta – och Netanyahuregeringens ivrige påhejare Donald Trump har flyttat ut ur Vita huset – är förutsättningarna för en nystart goda, enligt Israelkännaren Anders Persson, som är lektor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet.

I det tysta

Viktigast är dock att Sverige på flera punkter och delvis i det tysta har lagt om sin politik, säger han.

– Sverige har drivit på i EU för en mildare hållning, till exempel att återuppta associationsrådet (med bilaterala möten på ministernivå), vilket ses som en eftergift. Sverige har också talat om Israel som det judiska folkets hemland, och så bojkottade man Durbankonferensen, säger han och syftar på 20-årsdagen av ett FN-toppmöte i Sydafrika som många västländer kopplat samman med antisemitism.

Även den internationella Förintelsekonferensen i Malmö förra veckan, som Stefan Löfven (S) tog initiativ till, torde ha hjälpt till, enligt Persson. Ytterligare en faktor är att det från israeliskt håll finns ett stort intresse för att knyta närmare band till EU.

Där Netanyahuregeringen framför allt kurtiserade Visegradländerna (Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien) vill den nuvarande utrikesministern Yair Lapid hellre förbättra relationen till Bryssel och EU:s mer frihetliga demokratier.

”Skapat så mycket problem”

Hade svenska regeringen kunnat skåda in i framtiden 2014 hade det nog aldrig blivit något erkännande av den palestinska staten, tror Persson.

Läs även: Debatt: Krisen i Gaza och ”ockupationens” mantra

– Det har skapat så mycket problem, både internationellt och på hemmaplan. Det var en chansning, och förutsättningarna såg rimliga ut då. Sedan kom Trump, brexit, högerpopulism, och en allmän utveckling som gjort att det här inte blev så lyckat. Men det är lätt att säga i efterhand, säger han.

TT: Hur gynnsamt är klimatet för att lyfta frågan om ett självständigt Palestina i dag?

– Inte alls gynnsamt. Sedan idén om ett självständigt Palestina etablerades på allvar på 90-talet har vi aldrig varit i en period då det rått en sådan pessimism om att en sådan ska kunna realiseras. Såvitt jag kan se är det inte heller någon som driver frågan seriöst.

Bakgrund: Därför erkände Sverige Palestina som en egen stat

Det svenska erkännandet av Palestina som självständig stat år 2014 möttes av ilska i Israel, som bland annat kallade hem sin ambassadör från Stockholm i protest.

Svenska regeringen hade en uttalad förhoppning om att fler europeiska länder skulle följa efter och fatta samma beslut, något som inte skedde. Sveriges dåvarande utrikesminister Margot Wallström (S), och även statsminister Stefan Löfven (S), motiverade erkännandet av Palestina som en egen stat med att det var ett nödvändigt steg mot förverkligandet av en tvåstatslösning, där såväl israeler som palestinier kan leva i fred i varsin stat.

Ambitionen var bland annat att ”underlätta förhandlingarna” om en tvåstatslösning genom att göra parterna ”mindre ojämlika”, skrev Margot Wallström på DN Debatt.

Till skillnad från den dåvarande regeringen anser kritiker, både i Israel och omvärlden, att de palestinska områdena inte kan anses utgöra en självständig stat eftersom de inte uppfyller alla kriterier för en sådan, till exempel för att man inte har kontroll över hela det egna territoriet.

Andra ifrågasätter det svenska erkännandet mot bakgrund av att det inte har hållits val i de palestinska områdena sedan 2006.

Bara tre stater har erkänt Palestina sedan Sverige gjorde det: Saint Lucia, Colombia samt Saint Kitts och Nevis. Sammanlagt har drygt 130 stater erkänt Palestina i olika skeden men det har hittills haft liten praktisk betydelse.