Den 29 juli skrev Luai Ahmed en insiktsfull krönika om den arabiska antisemitismen. Bakgrunden var den debatt som blossat upp efter att tweets från polisen Nadim Ghazale offentliggjorts.

Ahmed menar att vi lever i en bubbla i Sverige och följaktligen har svårt att ta till oss och förstå den typ av åsikter som Ghazale torgfört. Det är en klok tanke, och inte minst i den i Sverige så dominerande konflikten mellan israeler och palestinier finns det en antisemitism som kraftfullt styr mycket av hur denna gamla konflikt beskrivs.

Hur detta kan ta sig uttryck fick vi ett smakprov på vid en palestinsk konferens den 29 och 30 juni i år. Konferensen organiserades av Ramallahgrenen av al-Quds öppna universitet (som finns på 24 platser på Västbanken och i Gaza och grundades 1991 av PLO) som gick under namnet ”The Zionist Narrative Between Deconstruction and Destructuring”. Det var den första konferensen i ett program kallat ”Deconstructing the Zionist Narrative”. Som tydligt framgår av namnet handlar det väsentligen om att förneka en judisk koppling till landet Israel och därmed också betrakta Israel som något helt främmande, en av västländer inplanterad förtryckare.

Läs även: Ahmed: Arabisk antisemitism är vardagsmat

Flera talare, däribland den palestinske premiärministern Muhammed Shtayyeh och president Mahmoud Abbas (som också var med och sponsrade konferensen), återkom till kända och välanvända argument om att det inte finns några kopplingar mellan judar, Israel och de gamla hebréerna och till exempel Jerusalem. Högst innovativa tolkningar gavs av historien, som att judar inte är något riktigt folk, utan egentligen kazarer (ett turkiskspråkigt folk som enligt omtvistad historieskrivning skulle ha konverterat till judendomen på 700-talet); att Jesus var palestinier och att Israel inte har någon rätt att existera överhuvudtaget. Allt detta är beprövade antisemitiska propåer och inget nytt i sig.

Som också Luai Ahmed påpekar i sin krönika finns det inget utrymme för ett accepterande av judar som folk även om Israel försvann. Det säger sig självt att med en sådan grundföreställning finns små möjligheter till långsiktig samexistens.

Läs även: Den muslimska antisemitismens treudd

Det oroväckande med sådana här officiellt sanktionerade konferenser är ju att den palestinska myndigheten är den partner som förväntas göra upp med Israel om hållbara avtal. Om denna partner ägnar tid och möda åt att förneka tämligen okontroversiella historiska fakta, och dessutom förnekar att judarna ens är ett folk, blir det svårt att hitta vägar framåt som kan leda till en fredlig samexistens.

Genom att ständigt upprepa osanningar och antisemitiska kanarder bidrar den palestinska myndigheten till att försvåra och kanske omöjliggöra en långsiktig uppgörelse om permanent fred. Palestinska ledare från Arafat och framåt har under lång tid torgfört sådana rasistiska utspel som konferensen gav prov på, vilket onekligen tyder på att det finns en djupgående ovilja att avsluta konflikten och sluta ett långsiktigt avtal med Israel. Och när denna ovilja går så långt att historiska fakta viftas bort eller förnekas finns ytterst lite utrymme att förhandla på.

Läs även: Skogkär: En antisemitism utan antisemiter?

En annan intressant aspekt av konferensen är att premiärminister Shtayyehs tal inte lades upp på hans officiella engelska fb-sida, vilken normalt lägger upp alla hans tal och framträdanden. På al-Quds-universitetets engelska hemsida finns endast namnet på konferensen med. Men på den arabiskspråkiga sidan finns ett mer fylligt material via den palestinska nyhetsbyrån Wafa. Budskapet är således olika beroende på vem som avses som mottagare.

Att den här typen av historieförfalskning får konsekvenser fick jag ett bevis på vid ett besök i Ramallah för några år sedan. Jag var där med en journalistvän och vi kom i samspråk med några universitetsungdomar på Martyrtorget. Vi diskuterade fredsprocessen och andra regionala frågor regionalt och till slut ville de veta vad vi trodde skulle hända.

Min gode vän journalisten sa då att någon form av delning som var tanken från början väl var den enda riktigt bra möjligheten. Då skulle ju dessutom båda sidors rättigheter kunna tillgodoses, något som inte minst gällde Jerusalem. Reaktionen från dessa unga kvinnor var talande. De blev mycket förvånade över att min vän tydligen menade att israelerna (eller judarna) hade någon som helst anknytning till Jerusalem. En befängd tanke! Det ”visste ju alla” att judarna inte hade några kopplingar dit!

Och detta sagt av unga, moderna och välutbildade kvinnor i dryga tjugoårsåldern. Det bådar inte gott för framtiden.

Magnus Norell
Adjunct scholar vid The Washington Institute och Senior policy advisor vid European Foundation for Democracy (EFD) i Bryssel.