Expressen publicerade för en dryg månad sedan ett reportage om en medlem i ett av Sveriges värsta mördargäng. Publiceringen fick kritik i sociala medier från hela vänster-höger-skalan och har bland annat beskyllts för att vara ett hyllningsreportage och ett idolporträtt av en gangster.

Skarpast har kritiken varit mot att Expressen mörkade det faktum att mannen tidigare dömts för en brutal gruppvåldtäkt. När tidningen beskriver mannens kriminella förflutna nämns inte sexualbrottet överhuvudtaget. Istället står det att: ”Han är dömd för grova våldsbrott och övergrepp samt narkotikabrott.”

Tidningens val att dölja gruppvåldtäkten bakom ordet ”övergrepp” har gjort många arga.

Expressens kulturchef och ställföreträdande ansvarig utgivare, Karin Olsson, har försvarat publiceringen på flera håll: dels i en krönika, dels i Expressens podd Lägg ut, dels i podden God Ton med Hanif Bali och Per Lindgren.

I den sistnämnda podden säger Karin Olsson:

– Vi tycker att vi har gjort ett jättestarkt journalistiskt jobb [...] och det är ju tråkigt om man hamnar i en sidodebatt som handlar om en detalj. Då får vi ju ha en diskussion om vi gjorde rätt val.

”Detaljen” som Karin Olsson nämner är alltså den mörkade våldtäkten. En utdragen mardrömsnatt där en 19-årig flicka våldtogs på flera olika platser av ett gäng unga män. När flickan kom in till Södersjukhuset konstaterade den erfarna läkaren att hon aldrig sett liknande skador, bland annat orsakade av att en pistol förts upp i hennes underliv och slitit sönder mellanslidväggen.

Läs även: Ökände våldtäktsmannen var med när Einár sköts

Hur kan man mörka en så avskyvärd händelse? Om något borde gruppvåldtäkten varit artikelns huvudfokus.

I Expressens egen podcast, Lägg ut, anger Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind flera skäl. Bland annat att gruppvåldtäkten skedde för sju år sedan och att man i reportaget ville fokusera på den brottslighet som personen ägnar sig åt idag.

Men hur kan Expressen vara så säkra på att personen har slutat våldta? För att han själv säger det? För att han inte dömts för våldtäkt på länge?

Det är inga starka garantier.

I podden God ton pressas Karin Olsson på just den frågan av Per Lindgren.

Per Lindgren: – Går Expressen i god för att han inte ägnar sig åt denna typ av brottslighet i dag?

Karin Olsson: – Nej, hur skulle vi kunna göra det?

Ett annat argument i Karin Olssons försvar, är att svensk media av tradition är försiktiga med att publicera uppgifter om sexualbrott, då det betraktas som ett stigmatiserande brott.

Men är den traditionen applicerbar här? Vanligtvis när media avstår från att publicera namn på sexualbrottslingar handlar det om granskningar där gärningsmannen själv inte medverkar. I Expressens reportage däremot, har gärningsmannen själv valt att medverka med namn och bild för att berätta om sitt kriminella liv. Det är en väsentlig skillnad.

Låt oss ändå leka med tanken att tidningen av etiska skäl inte kunde nämna våldtäkten. Då måste man ställa sig frågan: Är det värt att berätta historien överhuvudtaget? Bilden som presenteras är ju inkomplett och missvisande.

Första punkten i pressens publicitetsregler är trots allt att ge korrekta nyheter. Att kalla en av Sveriges brutalaste gruppvåldtäkter för ett ”övergrepp” är inte korrekt. Punkt slut.

Ytterligare ett skäl till att inte publicera uppgifter om sexualbrott, fortsätter Olsson i samma podd, är att visa brottsoffren hänsyn. Det är en god tanke – men i det här fallet slog det helt fel.

Kort efter Expressens publicering, intervjuade Aftonbladet brottsoffret ”Jenny”, som var 19 år när våldtäkten ägde rum. I intervjun berättar hon om sina känslor när hon läste Expressens reportage:

– Jag fick en chock. Jag läste intervjun men ingenstans nämndes det vad han gjort mot mig. I stället fick han prata om ett liv som jag tror att många unga killar i vissa områden tycker är coolt och avundsvärt. Min största rädsla när jag såg artikeln var att unga tjejer ska tycka att han är någon de vill ha, utan att förstå vad han är för en person.

Efter våldtäkten fick ”Jenny” rådet av polisen att byta stad och att skaffa ny identitet inför rättegången. Sju år senare har hon fortfarande inte berättat för sin egen familj i vilken stad hon bor. Hon har fått diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och säger att det inte går en dag utan att hon tänker på natten då hon våldtogs.

Låt oss nu för en stund gå med på Karin Olssons önskan om att släppa ”detaljen” om den gömda våldtäkten. Vad har vi då kvar av Expressens reportage – är det ett ”jättestarkt journalistiskt jobb” som hon säger?

Reportaget har en tydlig förtjänst. Det är att förmedla den likgiltighet som gängmedlemmen har inför det exempellösa mördandet som nu sker i Sverige. ”Låt oss äta varandra, tills vi är slut”, säger han.

Om våldet fortsätter finns risken att majoritetssamhället snart känner samma likgiltighet. Det vore förstås mycket tragiskt om den människosynen sprids och får fäste i samhället.

Utöver den insikten bidrar reportaget egentligen bara med en sak: det sensationella i att en grovt gängkriminell talar med pressen – öppet med namn och bild. Det är nästan så att man undrar: Har han fått betalt för att medverka?

– Nej, han har inte fått betalt och han har heller inte fått ställa några krav, intygar Karin Olsson i Expressens podcast Lägg ut.

Läs även: Sandström: Skadeståndet till våldtäktsmannen borde ha jämkats

En sak glömmer hon dock: att pengar inte är den enda valutan. En annan valuta som speglas i reportaget är uppmärksamhet.

Redan för 20 år sedan hävdade Alexander Bard och Jan Söderqvist i boken Nätokraterna att den enda hårdvalutan i vår digitala tidsålder är just uppmärksamhet.

Och det fick gangstern och hans gäng gott om i en av Sveriges största tidningar. Närmare bestämt: En nationell löpsedel, elva bilder, ett filmat tv-reportage och cirka 24 000 tecken i tidningen.

Det stämmer förvisso som Karin Olsson skriver att ”ett mer känslokallt, grått och jagat liv än det som skildras i reportaget är svårt att tänka sig”. Och det ska erkännas att Fotografen Anna-Karin Nilsson gör ett bra jobb med att hålla bilderna grått dokumentära. Men ändå: Ett kriminellt gäng hade inte kunnat köpa bättre marknadsföring för pengar.

Reportaget visar en man i märkeskläder och skottsäker väst, som rullar en joint framför kameran, röker offentligt och skryter med att det enligt polisen är han som hanterar alla vapen i Västerort. Han visar T-shirten med gängets emblem, bildtexten under jämför med mc-gängens västar. Kameran zoomar in hans tatueringar, inklusive den på handen med två vapenpatroner som bildar gängets initialer.

Det spelar ingen roll hur tråkigt dokumentära bilderna är – detta är publicitet som gängen drömmer om. Medial uppmärksamhet är nämligen viktigt för gängen. Det ger deras varumärke legitimitet och därmed ökad makt. Om den saken rapporterade tidningen Mitt i Hässelby redan för fyra år sedan.

I Mitt i:s reportage intervjuas en tidigare gängkriminell, en polisman, och en tjänsteman från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). De är alla överens om att media har en central roll i att skapa skrämselkapital åt gängen genom att sprida deras namn och ge dem uppmärksamhet.

– Man vill ha ett namn och ett varumärke för det sätter skräck i folk. Det blir också enklare då för man behöver inte presentera sig utan det räcker att säga ”jag är med dem”, säger den före detta gängmedlemmen till Mitt i Hässelby.

Inte undra på att våldtäktsoffret ”Jenny” reagerade med chock när hon såg reportaget, rädd för att vissa unga killar kommer uppfatta hennes förövarens liv som coolt och avundsvärt. Sannolikt fick Expressens artikel just den effekten.

Som om inte det vore nog ägnas en ansenlig del av Expressens tv-reportage åt att marknadsföra gängmedlemmens gangsterrap. Karin Olsson beskriver faktiskt gängmedlemmen som ”den aspirerande rapparen” i första hand, och bara i andra hand som aktiv kriminell.

Värst av allt är hur Expressen med sin grafik visar mannens Spotify-profil. Det känns nästan som en betald reklamfilm. Sedan publiceringen har strömningarna ökat med flera hundra procent. Väsentliga teman i båda låtarna är att skjuta folk.

Karin Olsson försvarar slutligen tidningens reporter som har fått utstå en mängd grova påhopp sedan publiceringen. Journalistens jobb borde tjäna som föredöme, skriver hon.

– Att ställa raka och kritiska frågor till en person med det våldskapitalet är det långt ifrån alla som pallar.

Det är möjligt, men är det måttstocken för bra journalistik? Det är ju inte Fear factor vi talar om. Det väsentliga i sammanhanget torde vara att ge en så korrekt bild av verkligheten som möjligt, inte att tävla i vem som vågar sitta närmast en gangster.

Läs även: Dahlman: Sluta skylla våldtäkter på klass – fokusera på kulturell integration

Hur jag än vrider och vänder på Expressens reportage förblir det ett haveri. Allt vi kan hoppas på nu är att redaktionen tar till sig av kritiken och framförallt – att de ber om ursäkt till kvinnan som våldtogs och sedan ytterligare skändades av deras reportage.En sak kan dock ”Jenny” tacka Expressen för. Hade det inte varit för deras beslut att mörka våldtäkten, hade vetskapen om den aldrig fått så stor spridning som nu.

Jonathan Kärre
Fristående skribent