Det finns ett mycket grundläggande skäl till att den relativistiska synen på sanning och kunskap är ganska tröttsam för en naturvetare: Det finns en objektiv verklighet där ute som är oberoende av om vi studerar den eller inte, och det går i princip att avgöra sanningshalten hos våra teorier om den verkligheten med hjälp av vetenskapliga metoder.
Det positiva med de idéer som brukar kallas postmodernism är en sund problematisering av både den vetenskapliga processen och av forskarna själva. Det är bra att vi erkänner att även forskning – som all mänsklig verksamhet – löper risk att påverkas av maktförhållanden, personliga preferenser, tidsandan och andra faktorer som kan tyckas ligga utanför vetenskapen.
Men ungefär där tar det stopp för mig som naturvetare, och det som hade kunnat inspirera till många intressanta vetenskapsteoretiska diskussioner leder istället till att jag skakar på huvudet. Jag tänker på den relativisering av kunskapen som det postmoderna projektet innebär. I varje fall jag reser ragg när jag träffar på uppfattningar om att ingen kunskap kan hållas för sann, att allt som vi tror oss veta bara bygger på konventioner, och att all kunskap är subjektiv och syftar till att uppnå ideologiska mål eller befästa olika gruppers hegemoni.
Jag avstår från att ha synpunkter på i vilken utsträckning som ovanstående gäller för samhällsvetenskaperna och humaniora, men jag hävdar att det principiellt inte gäller alls för naturvetenskaperna. Naturen har ett antal objektiva egenskaper som är oberoende av tid och rum, och som är oberoende av vem som studerar dem. I princip är det möjligt att nå en sann beskrivning av dessa objektiva egenskaper med hjälp av vetenskapliga metoder.
Naturen och det vi brukar kalla naturlagar fanns långt före oss människor, och de kommer att finnas kvar långt efter det att vi har lämnat scenen, det tar nog alla sansade människor för givet. När Arkimedes nedsänkte sin lekamen i det berömda badkaret – och strax därpå insåg varför den kändes så lätt i vattnet – hade naturligtvis denna Arkimedes’ princip redan gällt i evärdeliga tider. Han upptäckte principen, han uppfann (konstruerade) den inte. Och björken utanför mitt fönster står där även när inte jag eller någon annan tittar på den; endast den som är extremt begiven på filosofiska grubblerier kan väl egentligen ha någon annan uppfattning.
Läs även: Den filosofiska sprickan
När vi naturvetare utforskar naturen ställer vi upp teorier som kan vara mer eller mindre goda approximationer av naturlagarna. Medan de senare är oberoende av oss människor är våra teorier om dem sociala konstruktioner. Teorier uppfinns av människor, de utvärderas av människor och de beskrivs i språk som är konstruerade av människor (till exempel matematik, engelska, eller ett diagram som ritas på ett papper).
Den vetenskapliga kunskapsmassan inom något fält består vid varje tidpunkt av en uppsättning mer eller mindre goda teorier, och det vetenskapliga projektet handlar om att utrangera de dåliga och därigenom alltmer närma sig sanningen. Tyvärr kan vi aldrig veta om vi har funnit sanningen, men den insikten är inte detsamma som att förneka att det alls finns någon sanning att sträva efter. Det förra är ödmjukhet, det senare är nonsens.
Men även om all kunskap om naturen är osäker i logisk mening, betraktar vi i praktiken mängder av kunnande som säkert – och på goda grunder. Många av våra teorier om naturen är bevisligen utomordentligt goda approximationer av motsvarande naturlagar. Om det inte hade varit så hade vi inte kunnat bygga flygplan, bota sjukdomar eller förädla grödor. Ja, över huvud taget hade vi inte haft några fungerande teknologier om inte många naturvetenskapliga teorier hade varit praktiskt taget sanna.
Läs även: Newtons anteckningar till salu
Men åter till de inflytelserika tankarna om kunskapens relativitet. Vi naturvetare blir alltså förvånade, eller förbannade, eller skakar åtminstone på huvudet när de begränsningar som ofta gäller för samhällsvetenskaper och humaniora påstås gälla i samma mån inom naturvetenskaperna. Det destruktiva inflytandet av en sådan idémässig imperialism kan knappast överdrivas. Om man hävdar att det inte finns någon sanning eller objektivitet att eftersträva, om man anser att den enes sanning är lika mycket värd som den andres, om man hävdar att all kunskap är ett resultat av förhandlingar, så undergräver man tilltron till den (natur)vetenskapliga processen. Och detta får konsekvenser: Konspirationsteorier, pseudovetenskap, vetenskapsförnekelse - sådana fenomen i tiden hämtar näring ur den slappa kunskapssyn som döljs under relativismens gosefilt.
Ungefär så här formulerade fysikern Alan Sokal det i en berömd uppgörelse med kunskapsrelativismen: Det är välbetänkt att betrakta Newtons formulering av tyngdlagen som sann om man överväger att kasta sig ut från en skyskrapa.
