Till för inte så länge sedan betraktades vi biologer som ganska harmlösa typer. Vi kunde närmast betraktas som ett slags vuxna skogsmullar, som lufsade runt i naturen med kikare om halsen, eller med lupp och flora i handen. Eller också gick vi på ett laboratorium och grundforskade kring något esoteriskt förhållande i naturen, såsom musslors anatomi, kottepalmers kärleksliv eller harars matsmältningssystem.

Men nu är det annorlunda. Nu bidrar den biologiska forskningen alltmera inom kunskapsområden där den uppfattas som hotande, exempelvis frågor om mänskliga beteenden och sociala relationer. Då anläggs moteld, och det hävdas att sådana tolkningar leder till antihumanistiska slutsatser, eller innebär ett fiske i grumliga ideologiska vatten. Standardknepet är att anklaga biologerna för ”biologism”, ett polemiskt begrepp som, likt så många andra skällsord, får huvuddelen av sin förmenta udd genom att det inte definieras.

Läs även: 1500-talets Mexiko: Slavar och virus från Afrika

Så låt mig försöka mig på en definition. Jag tror att begreppet biologism är meningsfullt bara om minst en av två förutsättningar är uppfyllda. Den ena är om biologisk kunskap misstolkas, hårdras eller används på ett sätt som inte överensstämmer med kunskapsläget inom den vetenskapliga biologin. Den andra är om biologi används i normativt syfte, det vill säga för att förläna ett vetenskapligt skimmer åt ett visst ideologiskt eller politiskt program.

Ett aktuellt exempel är tanken att det som springer ur naturen också är något à priori gott. Denna tanke är ju idag så vitt spridd att den fullkomligt genomsyrar en hel generations tänkande, med tillhörande framgångar för exempelvis hälsokoströrelser och ekologiskt odlad mat. Men det tänkandet är biologistiskt, ty det utgår från att naturen och det naturliga bör vara normgivande, till exempel i ett antagande att naturligt gödsel är bättre än konstgödsel.

Ett sådant antagande kan naturligtvis visa sig vara riktigt, som ett resultat av vetenskapliga undersökningar, men det är inte det saken gäller. Poängen är att den förutfattade meningen att ett förfarande, ett preparat eller ett synsätt är bättre just därför att det bygger på något som är naturligt, är ett exempel på biologism.

Rent allmänt är biologin själv biologismens värsta fiende. Ju bättre kunskap vi har, desto mindre utrymme finns för ovetenskapliga spekulationer. Vidare kan man knappast i förväg veta om ett visst biologiskt forskningsprogram kommer att avkasta resultat som kan missutnyttjas för något visst ideologiskt syfte. Inte sällan blir det tvärtom när resultaten väl föreligger.

Läs även: Ben från Herculaneum visar på könsskillnader i den romerska dieten

Så kan alla de som har ropat ”varg” inför forskningen om människans arvsmassa rekommenderas att begrunda vad denna forskning inneburit för vår syn på människans evolution. Det är inte bara så att vi har utvecklats från schimpanslika förfäder – en kunskap som orsakade rabalder redan på Darwins tid. I dag står det också klart att huvuddelen av vår evolution har skett i Afrika och att alla människor har ett gemensamt ursprung på den kontinenten. Migrationen till andra delar av jorden har skett i relativt sen tid, och anpassningar till ett liv i nordliga (solfattiga) områden – exempelvis ljus hy – är alltså sentida. Gamla tiders rasbiologer skulle nog vrida sig i sin grav inför den insikten.

Ett annat exempel är den forskning på schimpanser som får allt större betydelse för att förstå vår egen utveckling till en social, moraliskt agerande, och språkligt begåvad art. Det finns ju en rädsla på många håll för att analogier mellan förment oskäliga djur och oss själva detroniserar oss från vår upphöjda position som skapelsens krona. Men då kan man till exempel begrunda följande citat från schimpansforskaren Frans de Waal:

”Ända sedan Rousseau har mänskliga samhällen antagits vara utvecklade ur förstadier bestående av individer som är ömsesidigt ointresserade av varandra... det vill säga fria individer som beslutat sig för att kompromissa med sin frihetslängtan för att bygga ett samhälle ... Men våra förfäder härstammade från djur som hade levt i miljontals år i strukturerade samhällen med starka ömsesidiga band mellan individerna ... Det kan inte finnas något tvivel om att dessa förfäder kände djupt engagemang för varandra som föräldrar, avkomma, släktingar, partners, allierade, vänner och försvarare av det gemensamma bästa.”

Så vår förmåga till socialt och moraliskt agerande har djupa biologiska rötter. Den insikten kan väl knappast detronisera oss. Och att föra fram den är rakt inte biologism – det är snarare biologi och samhällsvetenskap i skön förening.