Med Miljöpartiets uttåg från regeringskansliet finns det hopp om en jordbrukspolitik som bryr sig om vetenskap, till exempel när det gäller synen på växtförädling och genteknik. Långsiktigt måste partiet, liksom miljörörelsen i stort, säkra rågången mot allsköns pseudovetenskap och ockultism om det vill uppfattas som relevant i jordbrukssammanhang.
För oss som är intresserade av jordbruksfrågor var det viktigaste med regeringsombildningen att Miljöpartiet gjorde sorti från Rosenbad. Med den bromsklossen eliminerad – åtminstone tills vidare – finns nu möjligheter för en jordbrukspolitik som är framtidsinriktad och som bryr sig om vetenskap. Miljöpartiet säger sig visserligen omhulda vetenskap på jordbruksområdet, men det tycks bara gälla om vetenskapen stödjer den gröna ideologin. Annars är det ideologin som gäller.
Själv insåg jag detta för några år sedan när jag blev varse hur partiets dåvarande representant i Gentekniknämnden agerade. Han röstade inte bara nej till alla förslag om att få odla gentekniskt förändrade grödor (GM-grödor) i Sverige. Han deklarerade även att han aldrig skulle ändra sig, oberoende av vad forskningen kom fram till. Ståndaktig som en tennsoldat stod han emot varje vetenskapligt argument på området; hans lojalitet med Miljöpartiet och dess principiella GM-motstånd överflyglade hans uppdrag i Gentekniknämnden att lyssna på vetenskapen.
Numera har han slutat med rikspolitiken, saknad av ingen som sysslar med växtförädling, och har istället blivit kommunal tennsoldat. Men hans ande svävar vidare över både Miljöpartiet och dess gröna systrar i EU. Begreppet GMO är idag helt stigmatiserat i hela EU, med de vetenskapliga bedömningarna satta på undantag och en destruktiv lagstiftning och opinionsbildning som av allt att döma kommer att bestå under överskådlig tid.
Gröna partier och tongivande miljöorganisationer runtom i EU fortsätter att hävda att GM-grödor utgör en potentiell risk för miljön och människors hälsa, precis som de har gjort i 25 års tid. Men under den tiden har exempelvis kommissionen i Bryssel satsat motsvarande två miljarder kronor av offentliga medel på riskforskning. De konstaterar, liksom forskarsamhället i stort, det som egentligen var uppenbart från början: det finns inte, och har aldrig funnits, några skäl för att gentekniken i sig skulle innebära specifika risker jämfört med andra tekniker för växtförädling. Den gröna rörelsen drar sig dock inte för att vifta bort ett så öronbedövande vetenskapligt beslutsunderlag och hävda att forskarsamhället inte är enigt i frågan. Är man tondöv så är man.
Läs även: Dahlman: Mera kärnkraft – för klimatets skull
Ty det finns ingen vetenskaplig oenighet av betydelse. Nej, motståndet mot GM-grödor har nog andra bevekelsegrunder än att kunskapsläget i riskfrågan skulle vara oklart. Dessa har att göra med motvilja mot sådant som stordrift, globalisering, rationell produktion, eller multinationella växtförädlingsföretag. Dessa aspekter kan visserligen vara nog så viktiga och intressanta, men de har föga samband med risker. Påstår man att ens motstånd har med riskfrågan att göra så dagtingar man med sanningen.
Det är detta dagtingande som gör att Miljöpartiet, liksom miljörörelsen generellt, i det stora hela är irrelevant när det gäller att utveckla framtidens resurseffektiva, kunskapsintensiva jordbruk. Här krävs nog en grundläggande attitydförändring. Partiet måste visa en nyfikenhet och öppenhet för modern vetenskap, en vilja att omvärdera och anpassa sig till ett aktuellt kunskapsläge, och en förmåga att ibland helt enkelt skrota en uppfattning som visat sig vara passé.
För att klara den attitydförändringen måste partiet dra upp rågången mot allsköns grumligt tankegods som florerar i jordbrukssammanhang. Ty grumlighet i tanken är inte bara utmärkande för partiets motstånd mot genteknik, utan också för dess oreserverade stöd till det så kallade ekologiska jordbruket. För att inte tala om allsköns ockulta rörelser som söker (och ofta får) legitimitet från de gröna kretsar där det är på modet att kritisera ett vetenskapsbaserat jordbruk. Tänk biodynamisk odling, Järna och Saltå kvarn så förstår ni vad jag menar.
Läs även: Sandström: Varför blev Swedbanks chef hedersdoktor i Lund?
Mot allt detta måste Miljöpartiet ta ställning. Alternativet till självsanering är att partiets snedtändning i jordbruksfrågor leder till ökad marginalisering gentemot huvuddelen av forskarsamhället. Gentekniken är här för att stanna och kommer att bli allt viktigare för framtidens jordbruk. Så ju mer kraven skärps på vad jordbruket ska leverera förutom mat – klimatnytta, artrikedom, minskat beroende av kemiska insatsvaror – desto svårare blir det att hävda ståndpunkter som ur vetenskaplig synpunkt är vinklade och skruvade, när de inte rätt upp och ner är fel. Det blir nog kämpigt framöver att vara miljöpartistisk tennsoldat.
