Iraks pressfrihet var, med Saddam Hussein styrande i kulisserna, bättre än i en ”majoritet av världens länder”. Georgien beskylls för Georgienkriget och Ukraina kommer aldrig att invaderas av Ryssland trots stridsvagnar vid gränsen. Jan Guillou är kommentatorn vi fick, men aldrig bad om. Enkla prognoser slår fel – mediernas favorit förblir han, skriver Samuel Fornäs i Bulletin.
Dagen innan Rysslands invasion av Ukraina gästar Jan Guillou ”Malou efter tio”. Ryska stridsvagnar står uppradade längs Ukrainas gräns, amerikansk underrättelsetjänst har i veckor pekat ut anfallet och president Biden säger öppet att en invasion är på väg. Trots de enkla förutsättningarna lutar sig Guillou tillbaka och levererar sin prognos: Det kommer inte att hända. De ryska generalerna är enligt honom inte så dumma att de ”låter Putin springa iväg”, och att ställa stridsvagnar vid gränsen är en helt annan sak än att skicka dem mot Kiev. Skulle det otänkbara ändå inträffa väntar något värre än Vietnamkriget, ett ”inbördeskrig”, eftersom ryssar och ukrainare i hans värld tycks vara samma folk så länge båda förstår ryska. Med den logiken är alltså Storbritannien och USA samma land.
Frågan som borde plåga varje nyhetskanal är hur Guillou kan bjudas tillbaka gång på gång, som Sveriges självklara uttolkare av säkerhetspolitik och utrikesfrågor.
Vad är meritlistan?
Mellan 1967 och 1972 har Guillou kontakt med den sovjetiska säkerhetstjänsten och utför uppdrag åt KGB, bland annat i form av promemorior om svensk politik, vilket Expressen avslöjar decennier senare. I biografin över sitt skrivande liv utelämnar han episoden helt, med förklaringen att han aldrig lyckades göra något avslöjande om KGB. Värt att nämna är att andra kapitel i författarlivet har tagit sig in i boken på lösare grunder, men inte denna minimala detalj. Detta säger inte i sig något om hans senare analyser, men det illustrerar att mediernas bild av honom som okomplicerad säkerhetspolitisk auktoritet har några ”skavanker”.
Tio år senare reser han till Irak och skriver tillsammans med Marina Stagh boken ”Irak – det nya Arabien”. Baathregimen, som Saddam Hussein styrde i kulisserna redan från 1968, beskrivs där som ”uppenbart populär” och en av arabvärldens stabilaste; demokratisering väntas runt hörnet, pressfriheten påstås vara mindre inskränkt än i de flesta länder och bilden av Irak som ett våldsamt land avfärdas som propaganda och rasistiska fantasier. Intrycket av fängelset Abu Ghraib sammanfattas med att förhållandena där är bättre än på svenska fängelser, en formulering han först efter kritik tar tillbaka i en senare biografi. När Saddam Hussein formellt tar makten 1979, startar kriget mot Iran, gasar kurdisk civilbefolkning och invaderar Kuwait får vi ingen ny bok.
Trettio år senare, när Ryssland går in i Georgien 2008 förklarar Guillou att det är Georgien som startat kriget och att Rysslands agerande ska förstås som svar på en provokation. EU:s utredning landar i en helt annan bild, där kriget förklaras vara kulmen på år av ryska provokationer där Ryssland delat ut pass till invånare i Sydossetien och Abchazien för att skapa en förevändning att ”skydda egna medborgare”, och separatistmiliser tränats och beväpnats av Ryssland. Mönstret känns igen från dagens krig i Ukraina. Putin medger dessutom 2012 att en färdig invasionsplan funnits klar sedan 2006, ett erkännande som aldrig föranleder någon omprövning i Guillous spalter. Han ger dock gärna en känga åt NATO, som ”ett instrument för olika USA-ledda krigsexpeditioner”, och de som tar rysk aggression på allvar får etiketten ”bombliberaler”.
Det konstruerade hotet
I februari 2016 skriver han krönikan ”Därför låtsas dessa Natoanhängare att ryssen ska anfalla”, där Putin visserligen medges vara en opålitlig skurk som erövrat Krim, medan ett anfallshot mot Sverige avfärdas. Sex år senare myntar han begreppet ”den påhittade krigsrisken” och förklarar att ett ryskt hot är konstruerat för att tvinga in Sverige i NATO. Tre och en halv vecka före den fullskaliga invasionen av Ukraina kallar han en potentiell invasion av Gotland för en bombliberal hypotes.
Efter invasionen av Ukraina 2022 blir det tyst några veckor. Den 13 mars 2022 kommer texten ”Putins uppvaknande måste ha varit brutalt”, där Putin uppgraderas till rysk diktator och där det redan tredje krigsdygnet ”stod det klart att Ryssland förlorat sitt krig mot Ukraina”. Ännu en otroligt intressant prognos att blicka tillbaka på, nästan fem år senare. Fördömandet är givetvis pliktskyldigt och priset lågt, jobbet på Aftonbladet består. Något annat val finns knappast för den som kvällen före invasionen sitter i TV och garanterar motsatsen. Förklaringen till felbedömningen uteblir, liksom varje koppling till den lika självsäkra försäkran att Ryssland aldrig skulle hota Sverige, och inga frågor kommer från media.
Antagonist: USA
Redan samma år är dock huvudfienden återställd. I en krönika om NATO-medlemskapet varnar Guillou för att Sverige underordnar sig amerikanskt befäl. Joe Biden anklagas för att vara ”beredd att begå krigsförbrytelser”, för att ha utlovat konsekvenser mot Ryssland om de begår krigsbrott, och för att verka för regimutbyte av Putin.
Guillou är ingen öppen Putinvän eller diktator-vurmare, däremot ger hans låga träffsäkerhet få skäl att behandla honom som en auktoritet. När media fortsätter att lyssna på honom i frågor om säkerhetspolitik utan att ställa frågan varför han har fel om stora händelser, finns snarare skäl att granska media.
År 2024 står han återigen i TV4 Nyhetsmorgon och ger programledarna sin syn på DCA-avtalet med USA, och samma kanal bjuder in honom till debatter om Israel och Palestina, tillfällen där han utan vare sig fackkunskap eller relevant titel ges rollen som kommentator i komplicerade utrikespolitiska frågor. I SvD:s stora intervju nyligen bjuds han på sex sidor hyllning om Östermalm, utan en enda kritisk fråga om decennierna av hån mot dem som varnade för Putin eller om den fortsatta hetsen mot NATO. Varken Aftonbladet eller SvD, som har samma ägare, har publicerat en analys med kritiska frågor om hur en av deras största profiler kunde vara så säker på att Ryssland inte utgjorde ett hot, eller vilka slutsatser han dragit av att ha haft fel om både Ukrainakriget och sina förskönande beskrivningar av Iraks ”pressfrihet” och fängelser.
Ingen begär att en krönikör alltid ska ha rätt. Ribban ligger lägre än så: den som bokas för att kommentera säkerhets- och utrikespolitik borde åtminstone klara den enklaste prognosen i modern historia, den med stridsvagnar redan på plats och där invasionsdatumet i praktiken redan aviserats från Vita huset. Guillou klarar den inte, och belöningen blir nya inbjudningar och mer tillit. Att bli ifrågasatt visar sig vara det enda som är omöjligt, till skillnad från invasionen av Ukraina.
