Fornäs: Miljardärsskatten är inget trollspö för rättvisa
Det vore förstås bekvämt om en skatt kunde lösa allt, men i verkligheten gör ekonomin sällan som politiken vill, och när företag lämnar landet försvinner både jobb och skatteintäkter. Där uppstår skillnaden mellan slogan och verklighet, skriver Samuel Fornäs i en krönika.
Vissa texter avslöjar mer om sin författare än om verkligheten. Daniel Swedins ledare om miljardärsskatt hör dit. Han skriver att ett ”anständigt samhälle sätter gränser för rikedom”. Däremot verkar det inte finnas någon gräns för hur många företag som kan packa ihop och lämna landet, eller hur många jobb som kan gå förlorade på kuppen.
Att tygla kapital kan låta som rättvisa för den som aldrig ägt ett företag, riskerat, eller byggt en verksamhet. Följderna förblir abstrakta, för andra blir de påtagliga direkt och kapitalet lämnar.
Det är fullt rimligt att vilja diskutera hur ekonomin fungerar eftersom att dagens system är långt ifrån perfekt. Problemet uppstår när lösningen reduceras till symbolpolitik.
Symbolik före resultat
När Schweiz nyligen sade nej till en 50 procentig skatt på större banköverföringar skedde det efter tydliga besked från landets rikaste. En av dessa var ägaren till Stadler Rail, som förklarade att han direkt skulle lämna landet om förslaget antogs och ta sina skatteintäkter med sig. Bulletin har även rapporterat om hur norska förmögenheter flyttade efter skattehöjningar, vilket är ytterligare ett exempel på att resultatet inte blir moralisk rättvisa utan färre jobb, svagare tillväxt och mindre inflytande. Kapital som pressas bort försvinner inte utan söker sig till stabilare villkor, ibland till stater som saknar både demokrati och öppenhet.
Att kalla Sverige ett ”skatteparadis för miljardärer” kräver en ovanligt kreativ jämförelse, möjligen med någon gammal sovjetrepublik. I praktiken har Sverige haft svårt att behålla dem som lyckas. Den som byggt något under decennier lägger i dag mer energi på att skydda resultatet än på att investera vidare, alternativt så flyttar man till Dubai.
Utfallet glöms
Swedin hänvisar till ekonomen Lars Calmfors, som själv konstaterar att frågan i grunden är ideologisk. Där ligger kärnan. Miljardärsskatten är inte ett verktyg för fungerande politik utan en markering, ett klasskampsutspel utan praktiskt värde. När verkliga reformer saknas fyller symbolik tomrummet och samtalet slutar handla om hur landet ska fungera, utan om vem som signalerar rätt värderingar. I brist på bärande argument hämtas exempel från helt andra system och sammanhang.
Liknelsen fyller sitt syfte. Den väcker känslor.
Maktretorik
När Swedin problematiserar att ”stora tillgångar kan påverka investeringar, ägande, arbetsvillkor” väcks frågan vem som har en stor tillgång nog. När alla förmögenheter behandlas som maktinstrument suddas avgörande skillnader ut. Det är ett analytiskt problem, inte ett moraliskt. Företagaren som byggt ett livsverk placeras implicit i samma fack som globala maktspelare, som om varje entreprenör bär på politiska maktambitioner.
Att äga är inte automatiskt att styra andra och att lyckas är inte detsamma som att hota demokratin. Den sortens resonemang hör hemma i gamla ideologiska pamfletter, inte i en seriös ekonomisk diskussion.
Miljardärsskatten löser inga problem utan skapar nya. Den signalerar att framgång ska begränsas snarare än möjliggöras. Ett samhälle som tror att skatter kan ersätta tillväxt riskerar att stå utan båda. Trollspöet uteblir. Konsekvenserna består.
Läs även: Höjd förmögenhetsskatt driver norska miljonärer utomlands
