Den 24 februari 2022 inleder Ryssland sitt invasionskrig mot Ukraina. Nära tre månader senare lämnar Sverige in en ansökan om att gå med i försvarsalliansen Nato tillsammans med grannlandet Finland.

Samtliga länder förutom Turkiet och Ungern har nu godkänt Sveriges ansökan och tidigare i veckan skrev den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan under ansökan. Den har nu skickats vidare till parlamentet.

Jacob Westberg är docent vid Försvarshögskolan. Han har också skrivit en bok om den svenska övergången från neutralitetspolitik till ansökan om Natomedlemskap.

Han menar att den svenska ansökan kan ses ur två perspektiv.

– Om vi tänker oss att vi har en ganska bred förståelse av säkerhetspolitik, men vi har ett tidsperspektiv som begränsar sig till kalla krigets slut, skulle jag säga att man snarare kan förstå det här som det sista steget i ett gradvis närmande till Nato som har pågått sedan 90-talets andra hälft, säger han.

”Varit med sedan slutet av 90-talet”

Enligt Westberg har närmandet flera dimensioner. En är att Sverige har deltagit i Nato-ledda insatser, dels i Kosovo och dels i Afghanistan.

– Där kan man säga att det Nato som sysslar med internationell krishantering har vi varit med i sedan slutet av 90-talet. Och det var ju Natos huvuduppgift vid den tiden.

Han nämner också solidaritetspolitiken, som riksdagen klubbade igenom 2009, som ytterligare ett steg i samma riktning. Den innebar att Sverige inte ska stå passiva om ett annat EU-land eller nordisk granne utsätts för ett angrepp.

– Ett Natomedlemskap är ett sätt att operationalisera det. För så länge vi inte var medlemmar i Nato, så kunde vi inte fullt ut delta i Natos försvarsplanering, säger Westberg.

Efter Rysslands annektering av Krim 2014 stakades riktiningen ut ytterligare då det rådde en bred politisk enighet om att man behövde lägga större fokus på närområdet.

Försvarslinje från Karl XIV Johan

Ett annat sätt att se på det är att utgå från en snävare syn på säkerhetspolitiken som handlar om hur Sverige ska försvaras och anta ett tidsperspektiv som sträcker sig längre än kalla kriget. Då framträder frågan om svenskt Natomedlemskap som något betydligt större, menar Westberg.

– Då är min utgångspunkt förlusten av Finland 1809 och unionen med Norge 1814.

Idén hos Karl XIV Johan, som ännu inte hade blivit kung då, var att skapa ett isolerat läge för Sverige och att krigen med Ryssland skulle upphöra. Sverige skulle skyddas genom att hålla landet utanför.

– Det här kan man säga att det var en huvudlinje som stod sig i 200 år: att vi skyddar vår säkerhet genom att hålla oss utanför stormaktskonflikter. Och i det svenska fallet var det här av olika skäl – inte bara neutralitesförklaringarna – framgångsrikt både i första och andra världskriget. Våra nordiska grannar fick andra erfarenheter.

I och med Natoansökan är det här en försvarslinje som Sverige nu lämnar bakom sig.

– Det innebär att då kan vi inte längre bara fokusera på försvaret av Sverige. Vi skyddar inte vår säkerhet genom att hålla oss utanför, utan genom att bidra till andra länders säkerhet.

Alliansfrihet – en socialdemokratisk identitet

Trots det gradvisa närmandet är Westberg osäker på om Sverige någonsin hade lämnat in en Natoansökan om det inte vore för Rysslands invasion av Ukraina.

Inom borgerligheten har det länge funnits starka röster för en anslutning till Nato. Men för Socialdemokraterna har alliansfriheten haft en identitetspolitisk snarare än en säkerhetspolitisk betydelse, menar Westberg. Och för att kunna ansluta utan folkomröstning hade man behövt ha med dem på tåget.

– Det är den här gamla idén om Sverige som en neutral brobyggare och medlare som står litegrann för sig själv, som är arvet från kalla krigets aktiva utrikespolitik och Palme-eran.

Han pekar på att samma situation har rått i Finland där en majoritet motsatte sig ett Natomedlemskap och där motståndet var betydligt starkare än i Sverige innan Rysslands invasion.

Med tanke på att Sverige ansökte om Natomedlemskap ganska fort efter att det blev krig i Europa och Rysslands storskaliga invasion, är det här en sorts underkännande av den tidigare förda politiken?

– Som Peter Hultqvist brukade säga: det finns ett före och ett efter den 24 februari 2022, svarar Westberg.

Bedömningen: Ryssland inget hot

Vidare hänvisar han till stämningarna i svensk säkerhetspolitik under 90- och 00-talet då allt fokus lades på att omvandla invasionsförsvaret till ett insatsförsvar. Detta eftersom den rådande slutsatsen var att Ryssland inte utgjorde ett militärt hot – varken mot Sverige eller andra länder.

– Hade den gissningen varit korrekt, ja då är det väl helt rimligt. Vad ska vi med ett invasionsförsvar till om det är nya gränsöverskridande, icke-statliga hot som är de mest omedelbara hoten vi ser framför oss? Men det visade sig att det inte var rätt.

– Skulle vi ha gått med i Nato redan på 90-talet? De kan man naturligtivis också tycka. Eftersom neutralitetspolitikens trovärdighet under kalla kriget inte tillät att vi gick med i EG, så kan man väl säga att den trovärdigheten var ganska bränd när vi gick med i EU, som hade ett mycket mer omfattande samarbete inom utrikespolitik och säkerhetspolitik som vi dessutom stödde.

Westberg tror att svaret till varför Sverige inte har gått med tidigare i mångt och mycket har att göra med hur svenska politiker såg på alliansfriheten och stämningarna årtiondena efter kalla krigets slut.

Vid den tiden såg man inte några mellanstatliga krig bryta ut i vår del av Europa under åtminstone tio år framåt.

– Det kan jag för övrigt tycka är irrelevant. För även om vi hade vetat det, men inte vetat hur det såg ut år elva, så hade vi behövt bygga de militära förmågor vi vill ha år elva år noll (mer än tio år in i framtiden, reds anm), säger Westberg.

Läs även: Hjort: Natomedlemskapet är inom räckhåll