När den turkiske presidenten Erdogan lämnat över den svenska ansökan till parlamentet är vi ett stort steg närmare medlemskap i Nato. Sannolikheten för att det ska uppstå fler problem och krav är långt mindre, inte minst som andra länder tycks ha tröttnat på Erdogans konster och krumbukter.
Erdogan har skickat den svenska Nato-ansökan, signerad, vidare till parlamentet. Ett stort steg mot svenskt Nato-medlemskap. Dock är vi inte inne men det ser ut att fortsätta att vara ett ”när” och inte ett ”om” kring medlemskapet.
Erdogans tramsande kring svenskt medlemskap i Nato ser ut att gå mot sitt slut. I över ett år har svepskäl, förhalningar och allmän tjurighet stoppat det svenska medlemskapet från att godkännas. Det borde ha varit en formsak, som för nästan alla andra länder.
Strategin från Erdogan har varit att vrida varje droppe ur det svenska medlemskapet snarare än att överväga att stoppa det. Alltid nya saker som dyker upp. Mycket av problemen tycks stamma ur det något tveksamma avtal som skrevs under av Ann Linde, Finland och Turkiet om medlemskap. Där det saknades krav på Turkiet men fanns på Sverige och Finland. Framförallt saknades krav på att godkänna Sverige när vi hade uppfyllt våra åtaganden.
Nästa steg i processen är att turkiska parlamentet ska rösta om frågan. Om det inte uppstår mer krånglande från turkiskt håll så borde Sveriges medlemskap ratificeras av Turkiet i slutet på november. Men risken finns att det kommer att skramlas lite för att försöka få antingen något extra eller för att få bort skulden lite från Erdogans axlar. Ett samarbetsparti som säger nej, men som Erdogan pratar till rätta kan ta någon vecka extra men ge honom en roll som ansvarstagande.
Det är nog också där frågan ligger i dag. Turkiet var argt på Sverige av flera skäl när processen inleddes. Det fanns en önskan att stöka lite, samtidigt som det fanns en del internationella frågor som Turkiet ville lösa, som vapenköp från bland annat USA. Genom att krångla med Sverige skapades en hävstång i de förhandlingarna.
Förmodligen har den hävstången använts så mycket som går eller till och med för mycket. Det finns en märkbar ilska inte bara hos USA utan och till exempel i Storbritannien och Kanada mot strulandet. Släpper inte Erdogan in Sverige snart så kommer frågan slå bakut och skada honom och hans inflytande.
I det stora spelet kan man se att skiftet i strategi mellan förra och nuvarande regeringen tycks ha spelat roll. Den förra regeringens Kajsa Kavat-strategi där Ann Linde räknade med att prata Erdogan till rätta misslyckades rejält. Det slutade med ett dåligt avtal och månader som gick.
Den nya regeringens strategi att ha mindre kontakt direkt med Turkiet och mer lita på allierade i förhandlingen tycks ha löst knutar. USA håller inne med vapenhandel som är viktig för Turkiet som en del av förhandlingen. För Erdogan är det ett starkare argument än att Linde fjäskar lite. Spelet om det svenska medlemskapet spelas dessutom mer av de som är spelare och mindre av Sverige som är en bricka i ett stort spel.
Hade förra regeringen insett det hade det kanske gått enklare och snabbare.
Läs även: Media tiger om antisemitismen vid demonstrationerna
