1975 tog Foucault en LSD-tripp i Death Valley i Nevadaöknen. Upplevelsen skakade om honom. Han sa att natten i Death Valley var ”en stor upplevelse, en av de mest betydelsefulla i mitt liv.” Han var då 49 år.

På morgonen efter trippen började den franske filosofen att gråta och hävdade att han nu insett sanningen. Detta var första gången han tog LSD. Han hade haft många möjligheter att testa den psykedeliska drogen i Paris, men hävdade att hans älskare mer eller mindre förbjudit honom att ta den. Han var alltså sent ute. Den stora psykedeliska perioden då sinnesutvidgande droger var på modet, var förbi. Kokainets epok med yuppies och finansvalpar stod för dörren.

I den nyutkomna boken The Last Man Takes LSD (Verso 2021) med undertiteln Foucault and the End of Revolution går de båda sociologerna Mitchell Dean och Daniel Zamora igenom Foucaults sista period i livet från trippen till hans död i aids 1984.

Trippen kan betraktas som ett startskott för hans nya tänkande och filosofiska position. Bland annat brände han upp hundratals sidor som var tänkta att ingå i boken Sexualitetens historia. LSD-trippen skänkte honom nya perspektiv. Det är en väsentlig del av den inverkan på hjärnan som LSD har. “Normally, our thoughts and incoming information are filtered by our prior experience,” säger Parker Singleton vid Cornell University i New York. Han bedriver forskning om LSD. “But if you take that filtering and suppression away, you are looking at the world with new eyes. You get a totally new perspective.” (The Guardian 19.5 2021)

Foucault vidgade sitt fokus och skrev inte bara om normaliserande och förtryckande tekniker. ”Vi är friare än vad vi tror”, sa han i en intervju. Han uppskattade klimatet i Kalifornien och att det där fanns så många olika livsstilar. ”I love California” sa han på sin lite knackiga engelska. Om LSD-trippen var ett startskott så var det hans studier av antiken och stoikerna som fick honom att intressera sig för det som han benämnde; omsorgen om sig själv.

Han börjar skriva och tala om en livskonst l’art de l’existence. Studier i zen buddism, tao-filosofi och sadomasochistisk bögsex på San Franciscos bastuklubbar var olika sätt för honom att experimentera och omforma sig själv. Peter Kemp anser att Foucaults sista böcker är ett ”försvar för människans rätt att forma sitt eget liv och inte enbart överta en livsstil utifrån andras auktoritet.” (Livskonst och självbehärskning, Om ”Sexualitetens historia” i Michel Foucaults filosofi).

Han kom att intressera sig för nyliberalismen som ett frihetligt alternativ till välfärdsstaten som Foucault såg som ett instrument för disciplinering maskerad till godhet. Detta var innan Margret Thatcher och Ronald Reagan kommit till makten. Så nyliberalismen var ännu inte testad i verkligheten. Men på många sätt var han påverkad av tidsandan som då andades en skepticism mot välfärdsstaten.

Kommunismen och marxismen hade han redan tagit farväl av. Dean och Zamora skriver att ”Foucault och många andra intellektuella efter ’68 deltog i processen med att utforma en vänster som inte var socialistisk, en vänster som skulle göra sig kvitt arvet efter socialismen”.

Läs även: Moraliska pekpinnar när Etnografiska gör utställning om ”oss”

Kritiken mot den paternalistiska välfärdsstaten var utbredd, så även i Sverige. 1983 kom Jaques Werups bok om Paris, L’heure bleue. Många år senare fick jag den i min hand. Jag ville lära mig mer om Paris, men istället fick jag ta del av den tidsanda som rådde i Sverige vid den tiden. Werup hyllar ”den spontana företagsamheten” som inte kan ”beskäras med byråkratiska instrument i någon svensk mening.”

Enligt Werup har vi blivit våra egna fångvaktare. Vi har internaliserat en ”myndighetspsykologi”, den har fått fäste i vårt undermedvetna. ”Varje individ tänker som ett kollektiv, som ett Verk, Staten, får det i blodet, i benmärgen.”

Werup såg att friheten var större i Paris. Hans kritik av Sverige ekar Foucault, sida upp och sida ner. Foucault, som forskade och undervisade vid Uppsala universitet mellan 1955 och 1958, skulle säkert nicka instämmande. I en intervju i Bonniers Litterära Magasin 1968 sa Foucaults att: ”Sverige avslöjar en värld där människan inte längre är nödvändig”. Svenskarna såg han som ”prickar som följde lagar”.

Sten Lindroth, professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala ansåg att Foucaults avhandling “Vansinnets historia” var undermålig. Foucault blev till och med avrådd att lägga fram den eftersom Lindroth tyckte att den var ”poetisk”. Foucault flydde landet i sin gula Jaguar.

Jag måste erkänna att jag själv då i början av 1980-talet var enig med Werup och Foucault. Jag ville ha frihet och ett autentiskt liv. Det hör naturligtvis ungdomen till. Jag tog alla de fördelar en välfärdsstat ger för givet. Sjukförsäkring, a-kassa, sjukvård, med mera. Att som många ungdomar gör nu; pensionsspara, var helt otänkbart. Det var fegt, småborgerligt, ja till och med lite löjligt. Att Werup var 36 år då hans lite pubertala frihetslängtan var så stark kanske kan skyllas på en medelålderskris som eldats på av ett konstnärsideal; bohemen, outsidern som lever utanför samhället och ställer upp sina egna regler, om alls några. Men man kan inte utesluta en indirekt påverkan av Foucaults antistatism.

Jag och många andra rock’n rollers fick känna av den paternalistiska socialstaten på 1980-talet. Som när länsstyrelsen plötsligt stängde den numera legendariska rockklubben Ove’s i Malmö. Den fungerade som mitt vardagsrum. Rockklubben utsattes för tillståndsmyndighetens nitiska inspektörer. De var bland annat kritiska till att vissa gäster hade ytterkläder på sig. Men det hör liksom till en rock’n roller att man har en skinnjacka både inomhus och utomhus. De ansåg vidare att det inte såldes tillräckligt mycket mat i förhållande till försäljningen av alkoholhaltiga drycker. De tyckte också att rockklubben mer liknade ”ett drinkställe eller en starkölsklubb”. Länsstyrelsen drog helt resolut in alkoholtillståndet. ”Ett drickställe ska inte kunna hållas under armarna tack vare lunchservering”, menade en tjänsteman. Och inspektörerna hade noterat att ”folk hade sprungit runt med ölglas på gatan, någon i kön hade uppträtt berusat, det hade funnits glassplitter på golvet och det hade till och med varit problem för en tjänsteman att komma in och inspektera stället.” Ägaren Marco Intiso gav upp. En rockklubb med bara lättöl är ingen rockklubb. ”Ove’s dog när rättigheterna drogs in, så var det. Och vi insåg att det inte gick att besegra myndigheterna”, sa Intiso.

Man kanske kan tycka att denna paternalism är harmlös. Men ju finmaskigare nätet av ”godhjärtade” regleringar är desto mindre frihet. Kanske är det just paternalismen som Foucault främst vänder sig mot. Han såg den nyliberala idén om en basinkomst (medborgarlön) som ett lockande alternativ till välfärdsstaten. Basinkomsten skulle fungera som ett bidrag som staten betalar ut till alla – både fattiga och rika. En viktig poäng är att man inte behöver stå till arbetsmarknadens förfogande. Man kan tacka nej till arbeten man anser vara skitjobb. Den som inte vill arbeta slipper. Bidraget betalas ut ändå. Idén kommer från nyliberalismens guru Milton Friedman. Ett visst mått av frihet garanteras genom basinkomsten. Foucault såg basinkomsten som vänsterpolitik, likt många gröna partier i Europa gör idag.

Foucaults sena filosofi kan sägas vara ett arv efter 68-rörelsen. Och då avser jag inte den hårda inkvisitionen där oliktänkande ställdes vid skampålen, den vi ser hos dagens vänster. Jag inbillar mig att Foucault skulle känt sig främmande inför den kollektiva identitetspolitiska konformismen som dominerar dagens ”vänster”. Han hade aldrig gått ner på knä i en ”woke” manifestation mot rasism.

Det var den frihetliga impulsen som vägledde honom. ”Inventing one’s self was, for Foucault, the new form of Revolution.” (Dean, Zamora). Foucault såg på sitt liv som ett konstverk. En idé han hämtat från Friedrich Nietzsche. ”(…) couldn’t everyone’s life become a work of art? Why should the lamp or the house be an art object, but not our life?” (intervju med Paul Rabinow and Hubert Dreyfus). Här är vi långt ifrån de yuppies och börshajar som skulle komma att prägla 1980-talet.

Eftersom Foucault dog 1984 så han missade största delen av det nyliberala 80-talet. Man kan utan tvekan betrakta Foucault som en vänsterradikal frihetsfilosof. En som sannolikt skulle vara främmande för 80-talets börsyra och girighet, men även för dagens auktoritära identitetspolitiska vänster.

Conny C-A Malmqvist