För dryga 25 år sedan satt jag nedsjunken i en soffa, placerad under en vindskupa på Grev Turegatan i Stockholm. Samtalet gällde svensk idéliv och vad som kunde göras för att förnya detsamma. Jag dristade mig till att föreslå utgivningen av en svensk motsvarighet till den amerikanske tänkaren Russel Kirks ideologihistoriska framställning The Conservative Mind. Kirk ger i sin bok en introduktion till brittisk och amerikansk konservativ tanketradition och systematiserar i sex punkter ideologins kärna. 

Min bokidé var naturligtvis dödfödd. Tiden i allmänhet och högern i synnerhet var neoliberal. Det var kapitalism, modernitetskult och atomistisk individualism som stod på dagordningen. Konservatismen fick vara representerad under vindskuporna enbart i kraft av ”slaven på triumfvagnen”, som det hette i en bok av Peter Stein och Mats Johansson (Frihetens idéer). 

På ett sätt som saknar motsvarighet de senaste decennierna utges nu kvalificerad konservativ litteratur i hög takt. 

År 2021 hade kanske min i Timbros dåvarande lokaler kläckta idé hamnat i bättre jordmån. På ett sätt som saknar motsvarighet de senaste decennierna utges nu kvalificerad konservativ litteratur i hög takt. 

Jakob E:son Söderbaums 300-sidiga Modern Konservatism (Recito förlag) tillhandahåller ett översiktsverk som tidigare har saknats på svenska. Söderbaums bok är den grundligaste i en utgivningsvåg som också innefattar Samtida röster om konservatism (Svensk Tidskrifts förlag), i vilken sex unga högerintellektuella ger perspektiv på frågor om miljö, arkitektur och frihandel. 

Från självaste marknads-Mecka – Timbro – har nyligen spridits eleganta essäer om originella och illa sedda tänkare som svensken Rudolf Kjellén och italienaren Gabriele D´Annunzio. Också Johnsonstiftelsen har bidragit till den idépolitiska förnyelsen genom I konservatismernas tid; en titel i vilken eftertänksamhetens ideologi pluraliseras på samma sätt som vid de idéhistoriska seminarieborden. Nämnas bör slutligen Simon O. Petterssons Svenska konservativa profiler (Realia förlag).

Utvecklingen är lika anmärkningsvärd som välkommen. För tjugotalet år sedan skrev professor Svante Nordin i Svenska Dagbladet: ”Den intellektuella konservatism som […] har spelat en så framträdande roll i debatten i USA och i Storbritannien, men även i Frankrike och Tyskland, har i Sverige knappast haft någon motsvarighet.” 

Läs också: Datorn kan se på ditt ansikte om du är höger eller vänster

Nu öppnas fönster mot omvärlden i det provinsiella Sverige; främlingar släpps in i det slutna Folkhemmet. 

Ett tecken på hur illa ställt det har varit med kunskapsförmedlingen är den marxistiske och spränglärde idéhistorikern Sven-Eric Liedmans i massupplagor spridda lärobok Från Platon till demokratins kris. Sociologen Henrik Lundberg pekar på bokens brister i senaste numret av Respons. I Samtiden begår katoliken Lars F Eklund ett lustmord på Liedmans bok: ”Alla andra åskådningar får uppmärksamhet i stort sett bara i den mån de bidrar till marxismens centrumposition […]. Därför gör han Friedrich Hegel till den konservative tänkare han ägnar mest uppmärksamhet. […] Anglosaxisk konservatism däremot lämnar han nästan obehandlad.” 

Gemensamt för de båda recensenterna är att de frågar sig hur den moderna konservatismens fader – Edmund Burke – kan behandlas så sparsamt av Liedman. Jag vet att flera idéhistoriker av detta skäl finner boken omöjlig att använda i undervisning om konservativa idéer.

Det är inte bara läromedlen som brister. Som Jakob E:son Söderbaum konstaterar har den som varit nyfiken på att lära känna den konservativa traditionen inifrån haft lika lite att hämta på svenska folkbibliotek som på kultursidor och i idéhistoriska framställningar. Det som finns representerat i hyllorna är som regel skrivet av meningsmotståndare.

Situationen har nu ljusnat en del. Om folkbiblioteken tar in de nya böckerna, det vill säga.
 

Läs också: Deplattformering nästa?

Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria. Han är bland annat författare till 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh, 2017).

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.