”Hur pass orolig ska jag behöva vara för dig? Finns det risk att du blir av med jobbet? Du uppträder ju i sammanhang som är förbjudna zoner enligt den akademiska vänstern.”

Så inleds ett brev till mig. Från pensionärstillvarons trygghet åser en före detta kollega med förfäran tendenser inom högskolevärlden; seminariebord, aulor och lärosalar som borde vara helgade åt fria tankar och goda samtal har invaderats av aktivister. En rädslans kultur sprider sig i takt med anmälningar mot, och avskiljningar av, misshagliga lektorer. Ynkliga universitetsledningar spelar med i nedbrytningen av lärosätenas svar på den kristna trosbekännelsen – den akademiska frihetens lagar.

Läs också: Helig rätt att fira helig mässa

I det senaste numret av kulturtidskriften Axess (3/2021) är jag en av sex svenska forskare som har förmånen att kommentera en essä – ”Att tänka fritt är fel” – av den engelske statsvetaren Matthew Goodwin. Denne rullar för läsarna upp en serie scener av wokekulturens härjningar i landet som stod moder till frihetsdokumentet Magna Charta.

Även om utvecklingen i Sverige – så här långt – inte har varit lika alarmerande som i England och USA har offren för ”håll käften”-kulturen iklätts personnamn också hos oss: psykologen Johan Grant, neurofysiologen Germund Hesslow, kulturantropologen Inga-Lill Aronsson, statsvetaren Erik Ringmar. Och andra med dem.

Mitt eget bidrag till Axess temanummer är som antytt inte skrivit enbart från observatörens horisont, utan är också en bild tecknad på grundval av personlig erfarenhet. Efter att under ett par år tillsammans med en kollega ha bedrivit kritisk kultur- och professionsforskning med fokus på hot mot yttrande-och informationsfrihet inom biblioteksvärlden har min forsknings- och undervisningsfrihet flerfaldigt ifrågasatts.

I Biblioteksbladet skriver en till den socialistiska föreningen Bibliotek i Samhälle knuten aktivist: ”Men det är som företrädare för Bibliotekshögskolan i Borås som Sundeen och Blomgren bygger halmgubbar och för fram ett politiskt budskap som hämtat ur en sverigedemokratisk propagandainlaga. […] Predikar de på samma sätt för sina studenter?”

Offentliga föredragningar har avbrutits av aktivister i publiken, brev med hot om rättsliga åtgärder har tillsänts mig, grova stämplingar likt ovanstående av min egen och kollegans vetenskapliga samt pedagogiska gärning har gjorts. Vi har bland annat beskrivits som kulturforskningens svar på järnrörsmannen Kent Ekeroth. Inlägg skrivna i dylik anda gillas på sociala medier regelmässigt av tunga företrädare för bibliotekssektorn och för den akademiska världen!

Personer med höga positioner i biblioteksväsendet har därtill förringat den allvarliga kritik som Justitieombudsmannen flerfaldigt har riktat mot folkbibliotek för att grundlagsvidrigt ha nekat låntagare rätten att ta del av efterfrågad litteratur; utlåtanden vilka utgör en utgångspunkt för vår forskning.

Att döma av brev som jag har mottagit av bibliotekarier delar många som är verksamma på verkstadsgolvet inte de höga herrarnas och damernas verklighetsuppfattning. En folkbibliotekarie från landets norra delar skriver till mig: ”Eftersom jag har arbetat på bibliotek i snart tio år, så har jag ett historiskt perspektiv på denna fråga. Och det är ganska tydligt att aktivistiska tendenser bland personalen har ökat de senaste fem åren. […] Jag blir därför glad att ni tar upp denna fråga, eftersom det är ett ganska stort problem tycker jag.” Vederbörande tillägger att påhopp av den art som jag och min kollega regelbundet utsätts för ger svar på frågan om varför de problem vi har fäst uppmärksamhet på i vår forskning inte diskuteras frekvent offentligt.

Så illa står det enligt brevskrivaren till i delar av en sektor som regelbundet bröstar sig för att vara ett värn för demokratin. Jag har ingen anledning att betvivla honom. Jag är ju själv verksam i en sfär som också håller högtidstal om friheter, men som stundom likt vete i vinden böjer sig för hjärnkrympares påtryckningar för att avskilja och stänga av kollegor som drabbats av aktivistiska studentgruppers eller lärarkollegors vrede.

Läs också: Outtalade normer, dogmer, tabun och förbud styr universiteten

Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria. Han är bland annat författare till 68-kyrkan: svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh, 2017).

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.