För några årtionden sedan myntades i Paris begreppet bobos, bourgeois-bohème, för dem som också kallas champangesocialister. Det är samma människor som vi i Sverige brukar kalla kulturvänstern och som mestadels lever av skattemedel.

New York Times vittre krönikör David Brooks lanserade det fyndiga begreppet i boken Bobos in Paradise 2000. Enligt honom är bobos kortfattat ”highly educated folk who have one foot in the bohemian world of creativity and another foot in the bourgeois realm of ambition and worldly success”.

Idag är David Brooks inte så nöjd med denna klass. De som innan millenieskiftet jobbat sig upp i Silicon Valley och finansvärlden, röstat på Blair och Clinton och ansett sig själva som progressiva vänsterliberaler har blivit gnälliga och maktfullkomliga, rädda för folk som röstar på Trump.

I senaste The Atlantic listar Brooks hur bobos skapat mer klassklyftor och isolerat sig från majoriteten av amerikaner:

When you tell a large chunk of the country that their voices are not worth hearing, they are going to react badly – and they have.

”The educated class is in no danger of becoming a self-contained caste”, I wrote in 2000. ”Anybody with the right degree, job, and cultural competencies can join.” That turned out to be one of the most naive sentences I have ever written.

Vi kan lämna Brooks självkritiska analys av sin tjugo år gamla optimism därhän. Istället ska vi försöka förstå bobos som ett ganska mänskligt fenomen som tidvis dykt upp i de flesta civilisationer och nu senast som ett politiskt begrepp: frihetlig konservatism.

Läs även: Det förflutnas olidliga lätthet

Att vilja ha ett fritt inre liv, med livlig fantasi och att skapa livsstilar som skiljer sig från konformism och tradition, är inte för alla. Men vissa egensinniga personer har denna längtan och talang, som kan ta sig uttryck i konst, tankeliv, religion och levnadskonst av alla de slag, däribland bohemeri.

Medan vissa fritänkare vill nå ut och omvandla samhället nöjer sig andra med att just omforma sitt inre utan att lämna en någorlunda säker försörjning och etablerad status som genererar viss respekt från omgivningen.

Två fritänkare som ansåg att folk borde skärpa sina moraliska och andliga sinnen var Sokrates och Jesus. Den pratsamme greken lydde lagarna och slogs för Aten och valde att underkasta sig sin dödsdom snarare än att fly. Men han ville få den atenska eliten att reflektera över sig själv och över stadens styre.

400 år senare predikade Jesus om kärleken till Gud och till sin nästa utifrån den judiska lagen. I Matteus 5:8 säger han: ”Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats.” Att Jesus var en laglydig lärd jude står klart alldeles oavsett hans uppmaningar om att finna nya vägar till att förstå och lyda Jahve.

Nu avrättades båda dessa fritänkare eftersom deras budskap uppfattades som politiskt kontroversiella, men de var just ett slags borgerliga bohemer som inte brydde sig om världsliga ting och inte heller karriärer. De var mer bohemer än borgare, men de uppmanade inte (öppet) till revolt och samhällsomstörning.

Läs även: Henrik Jönsson: Kulturkrigarens skäl

Närmare vår tid talade Friedrich Nietzsche om personlig livssträvan långt bortom traditionella vägar. Han var marginaliserad och hade knappast några följare. Men dansken Georg Brandes läste honom och döpte hans vision till aristokratisk radikalism, 1800-talets borgerliga bohemeri. Vår egen August Strindberg var inne på liknande vägar och ville åtminstone på 1880-talet se samhället störtas i anarki.

Strindberg skriver 1882 i ett brev till Helena Nyblom:

Hela denna falska byggnad kan icke försigtigt tagas ner utan måste en gång, när man rör vid grunden, ramla och jag ogillar icke dynamit i politiken.

Strindberg är så mycket bohem det går och kan inte enkelt fås till en borgare, och inte heller till en fosterlandsvän.

Beatnik-, hippie- och punkrörelserna efter 1950-talet liksom rock och ungdomsuppror gav många exempel på utlevande bohemeri parallellt med framgångsrika karriärer. Vissa ville testa hippielivet, men bara till helger.

Lyxhippies kallade protopunkbandet Gudibrallans urbohemiske sångare Örjan Tejre dessa helghippies på Folkfesten i Slottsbacken i Uppsala på tidigt 1970-tal.

I hippiestaden Berkeley i Kalifornien träffade jag 1979 en vacker engelska som jag levde ett hippieliv med ett tag. Senare kom hon till Uppsala och vi pratade för första gången politik. Hon röstade på Margret Thatcher, sa hon. Jag blev oerhört förvånad. Vi hade levt i ett konstant rus i veckor och lagat cannabiskakor tillsammans.

Själv var jag medlem i Vpk, hade snickarbyxor, gjorde vapenfri tjänst på förskola och hade hennafärgat hår. Hon må ha varit hur bohemisk som helst, men att rösta Tories var för mig gränsen. Jag stod på mig, en dogmatisk marxistisk fotsoldat.

Därmed är vi framme vid frågan om det går att kombinera ett bohemliv med uttalat borgerliga ideal, definierat som politiskt till höger om mitten.

Slyngelförfattaren Bengt Ohlsson kan ses som en representant för bobos i Sverige med sina syrliga krönikor, först i lättborgerliga DN och Moderna Tider och nu i tungborgerliga Axess. Även böcker som De dubbelt så goda och Midsommarnattsdrömmar har ställt kulturvänstern, det vill säga Sveriges salongskommunistiska bobos, inför grälla möten med verkligheten för homosexuella strejkbrytare i Ådalen 1931 och SD-sympatiserande slackers runt Nytorget på Södermalm idag.

Möjligen har Bengt Ohlsson nu gått samma väg som David Brooks, under 1990-talet välvilligt inställd till sin egen nya klass av borgerliga bohemer men nu less på deras självgodhet. Tidigare retade de båda sina borgerliga bohemfränder, men nu är det inte roligt längre.

Ohlsson försöker med Axess-krönikor som ”Liberala lipsillar” och ”Vi älskar det partiet” (SD) reta sina tidigare meningsfränder i kulturvänstern, men hans måltavlor är ointresserade.

Framme vid slutsatsen att bobos har blivit gamla och inte längre vill skratta ironiskt åt sig själva har tiden kommit att deklarera deras efterträdare: frihetliga konservativa.

Denna grupp har inga problem med att både uppskatta proggmusik, särskilt folkmusik och ärke-bobos som orkestern Gunder Hägg/Blå Tåget, samtidigt som de öppet företräder partier som M/KD/SD/MED och borgerliga väljare som ledsnat på impotensen från sina partier.

Att vara excentrisk och samtidigt försvara etablerade värden klarar hittills bara Johan Hakelius, men fler följer i den frihetliga konservatismens spår.

Det amerikanska uttrycket live and let live betyder att folk ska få sköta sig själva. För svenskar kan det handla om att berusa sig med annat än alkohol och sjunga Ebba Gröns ”Skjut en snut!” högt på familjemiddagen i helgen, medan man jobbar på och betalar skatt i veckan.

Frihetlig konservatism har många likheter med libertarianism, men är inte lika trosviss att allt kommer ordna sig med mer frihet till alla alltid och överallt. Konservatismens i grunden tragiska syn på människan skyddar friheten. Kombinationen frihetlig och konservativ är bättre än borgerlig och bohemisk.