När en märklig blå fisk upptäcktes i en fångst utanför Sydafrikas kust 1938, blev den genast en världssensation. Kvastfeningen som den kom att kallas visade sig nämligen tillhöra en typ (taxonomisk ordning) av fisk som man tidigare trott varit utrotad i 70–80 miljoner år.

Trots att det är mer än 80 år sedan den upptäcktes är förhållandevis lite känt om kvastfeningen, eller tofsstjärtfisk som den kallas idag, och så sent som på 1990-talet identifierades en ny andra art i Indonesien. Kvastfeningen är ovanlig och anses utrotningshotad, vilket är en bidragande orsak till att så lite är känt om den.

Den afrikanska kvastfeningen är stor, upp till två meter lång och 105 kilo tung, och lever på ett par hundra meters djup längs Afrikas östkust. En ny studie publicerade i den vetenskapliga tidskriften Current Biology har analyserat fjäll från 27 kvastfeningar fångade utanför Komorerna. Likt årsringar på träd, så bildas mönster i fjällen allt eftersom fisken växer. Något som möjliggör för forskarna att med hjälp av andra mått som till exempel längd analysera fiskarnas ålder och utveckling.

Det visar sig att kvastfeningarna både utvecklas långsammare och lever längre än vad man tidigare trott. Kvastfeningar föder levande ungar och forskarna beräknar att honorna är dräktiga i upp till fem år. Könsmognaden uppskattas inträda vid 40–69 års ålder för hanar och 58–66 års ålder för honor. Den äldsta individen i undersökningen beräknades vara nästan 85 år gammal och kvastfeningars livslängd uppskattas till omkring 100 år.

Om forskarnas analyser är korrekta innebär det att kvastfeningar är en av de fiskar som växer och utvecklas långsammast och som har längst livslängd. Att det tar flera årtionden för kvastfeningar att bli könsmogna betyder också att de kan vara mer utrotningshotade än vad man tidigare trott.

Läs även: Studie: Pilgrimsfalkens ”mustasch” skyddar mot solljus

Läs även: Norges och EU:s tvist – Nordatlantens största konflikt på decennier