Det går inte att följa nyhetsbevakning och samhällsdebatt utan att få intrycket att stora delar av offentlig sektor är dysfunktionell i förhållande till sitt grundläggande uppdrag. Polisen kan välja att stå och titta på vid skadegörelse, brinnande bilar, stenkastning med mera. Detta då konflikthanteringen inte längre är inriktad på att gripa misstänkta, utan på att undvika risken för konfrontation och våld. Tanken är att orosstiftare själva ska inse att de gjort fel och bättra sig. Att detta haft negativa konsekvenser för tredje part kan vi vara överens om.

En liknande problematik aktualiseras av det ”lågaffektiva bemötande” som införts på vissa skolor. Enligt denna metod bör en elev som trotsar läraren inte bemötas resolut, utan få ”fem minuter till” för att själv inse felet. Vad som händer om denna insikt inte infinner sig har metodens anhängare svårt att svara på.

Senast i 1962 års läroplan fanns betyg i uppförande och ordning, och läraren skulle ”omedelbart ställa en eventuell orosstiftare till individuellt ansvar”. Men att göra detta i den nya skolan har visat sig vara ett riskabelt företag, då lärare som lett ut elever ur klassrummet själva anklagats för misshandel eller dylikt och tvingats lämna jobbet. Resultatet: en stor ökning av antalet anmälningar om våld och brott i skolan.

Oordningen är inte begränsad till rent antisociala beteenden. Man tänker på de senaste årens skandaler med havererade skolplattformar och journalsystem eller infrastruktursatsningar som inte lever upp till namnet och kostar samhället mångmiljardbelopp.

Hur kommer det sig att samhället kan vara så mjukt mot de som skapar oreda och att man inte vill – eller vågar – utkräva ansvar? Trots att denna problematik stötts och blötts dagligen i medierna upplevde vi inte att vi fick några djupare svar. Man kan fråga sig hur långt New Public Management, ”funktionell dumhet” eller postmodernism räcker ens som delförklaringar.

För att kunna komma tillrätta med problem måste man förstå deras grundorsaker. Annars är risken stor att man bara lindrar symptomen med smärtstillande tills svulsten spridit sig och blivit omöjlig att behandla. Eller är det rent av så att det vi tror är symptom på en ny åkomma i själva verket är biverkningar av en annan behandling? Som filosofer ville vi givetvis gå till botten med detta.

En pusselbit fick vi genom sociologen och organisationsforskaren Geert Hofstedes arbeten om kulturella dimensioner. Hofstedes forskning visade att Sverige har en extremt ”feminin” kultur. Feminina kulturer karakteriseras av den fundamentala tanken att alla är lika. Därför ska ingen vara överordnad i förhållande till någon annan, utan allt ska baseras på tillit och god vilja. Polisen ska lita på att alla sköter sig, och läraren ska vara en coach på samma nivå som eleverna och inte en ledare. ”Maskulina” kulturer, å andra sidan, ser polisen och läraren som självklara auktoriteter med rätt att utöva legitim makt om situationen så kräver. Ingen av dessa kulturer är bättre i sig, utan det handlar om ändamålsenlighet i förhållande till givna syften – i förlängningen om vilket samhälle vi vill ha.

Att typiskt kvinnliga värderingar och förhållningssätt fått genomslag i feminina kulturer stöds av en mycket stor mängd forskning om psykologiska könsskillnader. Kvinnor är exempelvis mjukare, vänligare, mer omtänksamma och tillitsfulla, och de är mer intresserade av mänskliga relationer och social rättvisa. De föredrar oftare än män ”platta organisationer”, medan män hellre organiserar sig i hierarkier. Kvinnor är dessutom mindre benägna att ta risker.

Men hur kan det vara så att Sverige har landat i en så utpräglat feminin kultur? Är det inte tvärtom så att det är männen som styr? Medierna rapporterar ju om behovet att öka andelen kvinnor på höga poster i samhället och att vi måste krossa de patriarkala strukturerna genom ett intensifierat jämställdhetsarbete.

Det vi fann när vi började gräva i detta var överraskande. En statlig rapport – ”Kvinnor räknas” – visade nämligen att jämställdhetskartan måste ritas om, totalt. Många områden där män varit överrepresenterade domineras numera av kvinnor. Det gäller även centrala samhällsorgan – sådana som skapar och sprider kunskap och värderingar – samt tjänster som chef och specialist, särskilt inom det offentliga.

Inom exempelvis skolväsendet dominerar kvinnor på snart sagt alla nivåer. Även den högsta politiska nivån, Regeringskansliet, är numera huvudsakligen kvinnlig. På sju av Regeringskansliets tio departement är andelen kvinnor större än 60 procent, på Kulturdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet över 70 procent. En majoritet av departementens chefer är kvinnor.

Att Sverige har en extremt feminin kultur motsägs således inte av de maktförhållanden som faktiskt råder, utan kan förklaras av svenska kvinnors enastående framgång när det gäller att flytta fram positionerna och anta viktiga samhällsroller, i kombination med könsskillnader på psykologisk nivå. Detta är kärnan i vår ”könsdemografiska hypotes”, som i dess allmänna form säger att det kön som är överrepresenterat på inflytelserika poster tenderar att få igenom sina typiska värderingar och förhållningssätt.

För skolans vidkommande innebär detta att kvinnodominansen bland beslutsfattare, specialister med mera gör att mjukare och mer egalitära värderingar får ökat genomslag i läroplaner och undervisning. Detta avskräcker samtidigt manliga lärare, som därför lämnar yrket. Slutpunkten är en skola styrd av kvinnor, för flickor. Dagens ”tjejskola” kan inte längre hantera barn som är utåtagerande (vilket är vanligare bland pojkar, inte minst de med invandrarbakgrund från mer maskulina kulturer) utan står handfallen inför våld och skadegörelse riktad mot lärare och andra elever.

Hypotesen kan tillämpas på staten och samhället i sin helhet: de värderingar som anses bra i samhället – att alla ska vara vänliga och samarbetsvilliga och främja inkludering, mångfald och jämställdhet – behöver inte bero på någon djupare etisk eller moralisk insikt. I stället kan de förklaras som en effekt av en allt större kvinnorepresentation på viktiga poster. Resultatet är en ”mjuk stat”: en stat som präglas av mjuka, feminina förhållningssätt men som också, som en konsekvens av detta, lider av social oordning.

Den könsdemografiska hypotesen kan uppfattas som att den skyller samhällets problem på kvinnorna. Det vore emellertid ett missförstånd, då hypotesen endast beskriver ett empiriskt förhållande: att en större andel kvinnor tenderar att leda till en mjukare, snällare och mindre hierarkisk organisation, med alla positiva och negativa bieffekter som detta för med sig.

I boken drar vi en rad konsekvenser för samhällsutvecklingens del, givet att den nuvarande könsdemografiska tendensen håller i sig (vilket allt tyder på att den gör). Här är några exempel: Trenden att pojkar i allt högre utsträckning misslyckas i skolan och senare riskerar socialt utanförskap fortsätter. Samhället gör allt oftare prioriteringar som är typiskt kvinnliga, vilket torde göda polariseringen mellan könen och en ökande manlig vantrivsel i kulturen. Vi får en vidgad kulturklyfta mellan offentlig och privat sektor, där den förra blir mer kvinnodominerad när männen går till näringslivet. Det blir slutligen allt svårare för samhället att reagera resolut på gängkriminalitet och andra former av social oordning.

SE ÄVEN: DEBATT: ”Den mjuka staten” gör det obegripliga begripligt

Det har sagts om ”Den mjuka staten”, i både positiv och negativ anda, att den inte innehåller några politiska pekpinnar. Det är medvetet. Boken syftar till att beskriva, förklara och prognostisera samhällsutvecklingen, inte förändra den. Till skillnad från de flesta böcker som kan uppfattas som samhällskritiska utmynnar den således inte i en att-göra-lista. Vårt mål som filosofer har varit att sätta ord på ett samhällsfenomen som kan visa sig vara helt grundläggande, men som hittills inte kunnat diskuteras förutsättningslöst – om ens alls – i den svenska offentligheten.

Intresset för ”Den mjuka staten” hos allmänheten och medierna har varit större än vi vågat hoppas på. Tydligen finner många som känt samma sak som vi, att bokens alternativa och vetenskapligt grundade perspektiv fyller en funktion i samhällsdebatten. Det som blir intressant i fortsättningen är att se hur boken tas emot av politiker och andra beslutsfattare.

Catharina Grönqvist Olsson

Författare och oberoende forskare

Erik J Olsson

Professor i teoretisk filosofi i Lund