Betalsumman stiger på skärmen på bensinmacken och passerar snart flera hundra kronor – för en enda tankning.

Mobilen plingar till på kvällen. In rasar oroliga sms från familj och vänner som vill försäkra sig om att man inte var där när skotten avfyrades i ens bostadsområde – igen.

Elen gick igen. Antagligen hade för många satt på vattenkokaren eller dammsugit på en och samma gång – eller så hade vinden bara slutat blåsa.

I snart åtta år har svenskarna gradvis fått allt sämre livsvillkor. Ovan är bara ett axplock av de åkommor dagens regering framkallar i det svenska samhället. Dock så finns det två tydliga sidor i svensk politik. En av dem delar svenskarnas verklighetsbild med bred folklig uppbackning. Den blundande, fingerpekande regeringen och dess stödpartier gör det inte.

Läs även: Dan Korn: Fram för det blågula blocket!

Om vi backar bandet ser vi under stora delar av 1900-talet en helt annan politisk arena än idag. Skiljelinjerna i samhället krökte sig längs med inkomstpercentilen, och orden “arbetare” och “kapitalist” betraktades som lika motsatta som natt och dag. Så sagolikt lättförståeligt är det inte längre.

Framväxten av de skiljelinjer som lämpligen mäts på den politiska GAL-TAN-skalan har slitit isär forna konstellationer och vänt upp och ned på väljaropinionen. Inte längre står det mellan marknadsliberalism och planekonomi – utan mellan traditionsenlig konservatism och normkritisk progressivism. Kulturkrigsfrågor om man så vill. Utifrån de parametrarna delar Riksdagen in sig i S-MP-V-C respektive M-KD-SD-L.

I opinionsinstitutet Novus väljarbarometer går det att skåda ett tydligt mönster: som ett resultat av de sprillans nya konfliktlinjerna i svensk politik samlar oppositionen till höger för första gången majoriteter bland allsköns väljargrupper. Samtidigt koncentreras vänsterns stöd främst hos stora men strikt begränsade väljargrupper. Uppdelat på sysselsättning finner vi maktskiftespartierna överallt på skalan – pensionärer, arbetare, och egenföretagare. Den enda kategorin där de rödgröna har stort övertag är bland arbetslösa och studenter, där vänstern får mer än dubbelt så många röster som någon annanstans.

Enligt Novus siffror är följande grupper mer benägna att rösta på partierna till vänster: studerande, tjänstemän, arbetslösa, universitetsutbildade, och de med en årlig inkomst på antingen under 200 000 kronor eller över 600 000 kronor – där “ökad benägenhet” definieras som att åtminstone två vänsterpartier plockar disproportionerligt många röster i förhållande till sin riksnivå.

Utifrån samma räknesätt blir resultatet att högern samlar ovanligt högt stöd bland sydsvenskar, västsvenskar, smålänningar, stockholmare, och väljare i Mellansverige. Till de väljarna hör allra mest pensionärer, arbetare och egenföretagare som gått i grundskolan och/eller gymnasiet med en årslön på allt från 200 till 600 tusen kronor – grupper som helt enkelt innefattar fler människor.

Men i vilken utsträckning överrepresenteras väljarna hos blocken? Om man räknar på högerns respektive de rödgrönas nivå av överrepresentation bland väljargrupper dyker en indikativ siffra upp.

Läs även: Blågula oppositionen klart störst i ny väljarundersökning

Novus har nämligen en interaktiv funktion som tillåter en att mäta hur mycket varje parti skulle vinna eller förlora procentuellt i opinionen om bara en specifik väljargrupp fick rösta. Om bara kvinnor 18 till 29 år gamla fick välja skulle till exempel Centerpartiet få en 5,1-procentig ökning av sitt valresultat på riksplan. Om bara män i samma ålder fick rösta skulle partiet sjunka med 1,7%. Sådana siffror finns för varje parti, i varje enskild väljargrupp – och de ger en god överblick över på vilket sätt väljarna representeras i politiken.

Lägg ihop varje enskilt partis nivå av över- och underrepresentation i procent för varje kategori, räkna snittet och gruppera partierna enligt blockgränsen. Resultatet blir att det blågula blocket till höger har 12,5% mer jämlikt väljarstöd, en 12,5% mer heterogen väljarbas än vänstern – samtidigt som dess partier finner brett stöd i varje enskild kategori – utbildningsmässigt, inkomstmässigt, sysselsättningsmässigt, och i nästan varje region. Vänsterblocket tyngs av stora diskrepanser bland olika väljargrupper samtidigt som det blågula blockets snittdifferens är ynka 2%.

Det betyder i klartext att om man frågar vitt skilda typer av väljare vem de röstar på kommer högerns slutgiltiga valresultat endast variera runt 2%. Med andra ord: det blågula blocket tilltalar alla samhällsgrupper. Med bred marginal hos de flesta.

Det rödgröna lägret upptagar sig med att relativisera hedersvåld, straffbeskattning av bilister, och konstant ansvarsförflyttning. Nyligen påstod centerns vice partiledare Martin Ådahl i SVT:s Sverige möts att en “pytteliten minoritet” av invandrare ägnar sig åt hedersförtryck, trots att siffran de senaste årtiondena har stigit till flera hundra tusen. Återigen dyker också den eminente Morgan Johansson (S) upp med den vanliga visan om socioekonomiska faktorer som enda förklaring till den eskalerande brottsligheten, med lite skryt om regeringens förträfflighet strösslat emellan. I TV4 stod han och överförde skulden på kommunerna för att de inte bygger tillräckligt med fritidsgårdar, hyllandes kriskommunen Malmö av alla kommuner. Inte konstigt att han är regeringens impopuläraste minister.

Samtidigt ökar alla högerledares förtroendesiffror med flera procent var, ofta långt ovanför deras egna partiers nivå. Politiska kommentatorer pekar bland annat på högerledares raka uttalanden som sätter fingret på problematiken utan skygglappar och filter – såsom när Ebba Busch frågade sig varför polisen tilläts retirera från upploppsmakarna under påskkravallerna – som själva inte hade en enda skråma. Ett utspel som uppenbarligen uppskattades av den breda väljarkåren.

Läs även: Egen majoritet för det blågula blocket – tredje mätningen i rad

Sveriges politiska opposition åtnjuter en stark opinionsmässig bredd. Dess allsidiga väljarbas öppnar för handelskraftig pragmatism vid makten och möjliggör en verklighetsbild med båda fötterna på jorden – mina tre inledande exempel rörde vid politikområden svenskarna värderar högt: klimat och miljö, lag och ordning, och energiförsörjning. Alla tre har oppositionen också profilerat sig i. Med sådan folklig förankring kanske det inte är så konstigt att de kallas det “blågula” blocket.