Min kritik mot Märta Stenevis användande av ordet ”blåbruna blocket” förra veckan spreds och kommenterades i andra medier, men gick tydligen Per Bolund förbi, eftersom han samma kväll insisterade på att använda det, men krumbuktade sig efter Jimmie Åkessons uttryckliga fråga om han menade att Åkesson var nazist eller inte.

Men i stället för att kritisera detta mer vill jag nu hellre dra en lans för ett alternativt uttryck, nämligen det blågula blocket.

Det är inte min uppfinning. Det äldsta belägget jag kunnat finna för uttrycket går tillbaka till 2010. Min vän Arvid Hallén har systematiskt börjat använda det och han säger att han stött på det flera gånger under de senaste fem åren. Vem som är uppfinnaren är alltså dolt i historiens dimmor, men det spelar å andra sidan ingen roll.

Läs även: Skogkär: Miljöpartiet är riksdagens verkliga extremparti

Sverigedemokraternas färg i opinionsundersökningarnas staplar brukar ofta vara gul, medan Moderaternas färg av tradition är blå. Det framförs faktiskt som skäl till benämningen det blågula blocket. Men givetvis är det så att färgerna främst alluderar på de svenska färgerna, för en gemensam politik för det blågula landet Sveriges bästa.

Det som främst skiljer de blågula partierna åt är inställningen till konservatism gentemot liberalism. Moderaterna ser sig som liberalkonservativa, medan Sverigedemokraterna kallar sig socialkonservativa. Många kristdemokrater menar sig ha en egen, kristen, version av konservatismen. Och Liberalerna struntar i det där med konservatism. De vill enbart vara liberala.

Men liberalism kommer i två olika förpackningar. Dels finns det de som med liberalism menar att friheten från statlig inblandning och onödiga lagar är viktig. Därför vill en del räkna libertarianismen till en form av konservatism, eftersom denna frihetsvilja också finns hos många konservativa. Men sedan finns det den andra formen av liberalism, som gärna tar sig uttryck i en sorts upplysningsfundamentalism, att upplysningens sekulära värden är så viktiga att människor ska tvingas att vara fria. Tvång till frihet är givetvis en motsägelse, men den är gammal. Redan Jean Jacques Rousseau använder begreppet tvång till frihet i sin bok Om samhällsfördraget (1762, svensk översättning 1919 och 1994). Att båda dessa inriktningar slåss om utrymmet i det lilla liberala partiet, är ett av detta partis många problem.

Russel Kirk, mannen som anses ha formulerat den moderna konservatismens ideologiska grundvärden, menar att konservatism måste vila på någon form av gudstro, så det kan givetvis kristdemokraterna stödja sig på. Personligen skulle jag dock vilja utöka den definitionen till att man tror på vissa fastslagbara värden, alltså en motsats till den postmoderna relativismen, enligt vilken det inte finns absoluta sanningar.

Läs även: Baylanrepubliken Sverige

Är då liberalkonservatism en blandning av liberalism och konservatism? Är socialkonservatism en blandning av socialism och konservatism? Nej, så är det inte, hävdar Jakob Söderbaum i sin välskrivna bok Modern konservatism (Recito förlag 2020). Båda inriktningarna är konservativa, men de ena sätter friheten framför social trygghet, medan de andra gör tvärt om. De går nämligen inte att förena, dessa båda storheter. Social trygghet innebär högre skatter och mer statligt regelverk. För en del är friheten viktigare, för andra är grundtryggheten viktigare. Men för båda dessa rörelser är känslan för historia, kultur, bildning, samhällets sammanhållning, traditioner, ett fungerande rättssamhälle och en tragisk livssyn grundläggande. Med begreppet en tragisk livssyn menar jag att konservativa inte tror på att människan går att skapa om, att sociala reformer och lagar måste utgå från att vi är skröpliga och gärna utnyttjar systemen om det går, inte att människan i grunden är god och snäll om hon bara blir upplyst och får chansen att visa det.

Så låt oss använda begreppet det blågula blocket! Bulletins ledarsida börjar nu!