GÄSTKRÖNIKA: Ögonblicksbilder från vårdutbildningar

Ett samhälle döms bäst efter hur det behandlar sina svagaste medlemmar, som de äldre. Sverige ligger därmed risigt till. Om vårdutbildningarna är något att gå efter lär det inte heller bli bättre, skriver John Guslén.
Jag jobbade på både kommunala och upphandlade privata skolor, och slutsatsen efter några år i detta yrket var att mitt ”utbildningsuppdrag” huvudsakligen var något annat. Nämligen en socialpolitisk insats med syfte att ”integrera” arbetslösa invandrare från utanförskap och arbetslöshet till ett bristyrke, till undersköterskor. Inte bara, men främst. Så att de, med myndigheters guidande, kan få stanna i landet.
Det har framkommit många exempel på hur denna politik drabbat äldre i Sverige, försökskaninerna. Den våldtagna 100-åringen. Dessa pensionärer som inte säger ifrån, utifrån den generation de kommer från, det Sverige de vill fortsätta tro på, eller att de helt enkelt inte längre har en röst i samhället. Äldreomsorgen har, som en kompis som är före detta undersköterska sa, mer blivit till för dem som jobbar där, än till för de äldre som betalat skatt hela sitt liv för att detta ska funka. För dem.
SE ÄVEN: Hjort: Hur fan kom vi hit? Om äldrevårdens förfall
Undersköterskeutbildningen är främst till för dem som det vore behändigt för kommunerna att få antagna. Bort från arbetslöshetsstatistiken och in i utbildningsinsatser och mot ett bristyrke. Vårdbiträdet Anna som arbetat i tio år på sitt äldreboende och vill vidare i yrkeslivet får stå tillbaka till förmån för Nadin som inte har några ambitioner överhuvudtaget, men som är långt från arbetsmarknaden. Lättast för alla. Så är alla duktiga.
Efter att Nadins mormor dött för tredje gången, jämte Nadins nollprocentiga närvaro, att hon skitit i obligatoriska moment och inte presterat någonting över huvud taget, vill jag avbryta Nadins studier. Jag kan inte ens sätta F på hennes kunskaper. Då stöter jag på patrull från den politiskt påtryckta rektorn som kallar in stackars Nadin, som bölar för oss i ett möte. Min bedömning kvarstår. Rektorn frågar mig om jag hellre vill att Nadin ”ska gå på socialbidrag eller!?” Svar: ja. Eller snarare: vad har det med oss att göra?
Ryska eleven Natalia är stressad. Kedjeröker och har börjat få tics i ansiktet. Ensamstående mamma till en dotter, och jobbar så mycket så att hon inte kan lägga tid på studierna. Eller tänka. Rektorn tar sitt moderliga ansvar och låter stackars Natalia slippa de sista två kurserna – en halv termin – och sätter helt sonika godkända betyg på henne utan att eleven har visat upp några kunskaper alls. Eller godkända kunskaper på min föregående kurs. Natalia är nu examinerad undersköterska.
Jag träffar Fatima för första gången på en praktikutvärdering, sent i utbildningen, och slås av att hon knappt förstår ett enda ord av vad jag säger. Handledaren är också något bekymrad över kommunikationen. Men Fatima har ju fått betyg B i ganska avancerade kurser tidigare… Vilka är vi att ifrågasätta henne? Och vi är, som rektor flera gånger påtalat, inte svenskalärare.
Jag kontrollerar dock Fatimas tidigare studieprestationer vidare (vilket uppenbarligen ingen annan gjort hittills) och inser att hon helt plagierat sin dotters arbete från några år tidigare, på samma skola. När hon inte blir godkänd dyker hon upp med hela sin familj. Sonen är hotfull. Fatima förstår inte beskedet om att ”vi har kommit på dig med att ha fuskat.” Sonen får översätta till arabiska. Ingen skam. Jag vill gå till Polisen. Rektorn vill inte dra mer uppmärksamhet till sig/skolan/systemet utan skickar ut eleven på en ny praktik. På så vis får de – någon annan – underkänna henne.
Kontaktman Björn från Lunds kommun ska komma på besök! Rektor har köpt extra goda kakor och kaffet är på bryggning, för besöket består som vanligt av att de sitter på hennes kontor och pratar. Dock passerar Björn elevernas och personalens kök tillika studieutrymme, och vi i personalen har fått i uppdrag att punktmarkera eleven Emma som är i utåtagerande aktiv psykos och kan ge kontaktman Björn en verklighetsbild som stämmer överens med verkligheten. Oacceptabelt.
Komvuxutbildningen delar lokaler med en gymnasieutbildning som är för de ungdomar som ska få en sista chans att inte hamna i kriminalitet. Lågaffektivitet, inga konsekvenser och saft och bullar. Under en förmiddag har jag behövt visa på gränser för en grabb, låt oss slumpmässigt kalla honom Muhammed, som gör allt för att utmana den svenska vuxenheten.
Senare under lunchen ser jag honom och hans kompisar sitta och äta i matsalen när jag passerar. När de får se mig tittar de stint och dunkar knytnävarna i bordet. Jag går direkt till rektorn och berättar om detta, gör en anmälan om hotet. Tillfället är dåligt valt berättar hon. Eftersom det är andra som hör mig.
När jag en tid senare frågar vad som hänt vidare med min anmälan vet hon inte vad jag pratar om. Däremot har jag fått en anmälan på mig för att jag var ”arg och rasistisk” på en av pojkarna i ett annat fall då han låg i en av personalens soffor och tittade på film och bad mig att ”Bara gå, mannen” när jag sa att han inte fick det.
Jag känner mer än en runt 90-årig dam i närheten av där jag bor, som avsagt sig hemtjänsten eftersom de upplevt att personalen är otrevliga, inte förstår dem och ”inte kan någonting.”
SE ÄVEN: Korn: Hur många gamla ska behöva våldtas?
Så vem ska torka mig i rumpan? Som försvararna brukar kontra. Jag som själv jobbat inom äldrevården, och senare (försökt) utbildat framtidens vårdgivare, och som sett egna far- och morföräldrars existenser på äldreboenden – vad tänker jag om eventuellt eget framtida behov av kommunal omsorg?
Inget. När krafterna och psyket tynar föreställer jag mig, inspirerad av Vilhelm Moberg, en sista roddtur ut i en svensk insjö, som jag inte kommer tillbaka ifrån.
John Guslén
Följ John Guslén på Substack HÄR