Fotot ovan togs i onsdags.

Det föreställer två framstående företrädare för två internationella brottsorganisationer – gemenligen kallade Ryssland respektive Turkiet.

Ländernas utrikesministrar Sergey Lavrov och Mevlüt Cavusoglu möttes i Ankara.

Två caporegimes. Två gangstrar.

Åtminstone i överförd bemärkelse kan dessa män och deras regimer inte gärna betraktas på något annat sätt.

Läs även: Turkiet: Inget svenskt Natomedlemskap så länge Kakabaveh sitter i riksdagen

Vad de egentligen talade om kan vi bara spekulera i.
Det står emellertid klart att de i mångt och mycket delar samma synsätt på omvärlden.

Officiellt möttes de för att samtala om ”problemet med ukrainsk spannmålsexport”, vilket ju känns tämligen udda att diskutera utan Ukrainas medverkan. Fast det gav ju förstås Lavrov tillfälle att upprepa sin begäran att Ukraina ska minröja utanför Odessas hamn, vilket Ryssland kräver för att släppa igenom fartyg med spannmål.

Inte ens Lavrov kan väl tro på att detta hans önsketänkande skulle bli verklighet, men han hoppas kanske att omvärlden ska missa vad – och vem! – som orsakar den kommande livsmedelskrisen, som dessutom framför allt kommer att drabba fattiga länder. Och han har egentligen inte bråttom. Under tiden kan ryska fartyg avsegla från andra ukrainska hamnar med last av stulet spannmål, stulet stål och annat stöldgods som kan förgylla den ryska ekonomin.

Det ryska angreppskriget fungerar uppenbarligen på ett sätt som snarast kan jämföras med 30-åriga kriget. Fotfolket skickar hem stulna datorer, kylskåp, leksaker och kläder till sina familjer, fruar och flickvänner – medan Ryssland på något slags makronivå effektivt plundrar det grannland som de angripit på andra slags resurser.

Frågan inställer sig osökt om det inte snarast är Ryssland som behöver ”denazifieras”, för att inte tala om demilitariseras.

Samarbetande maffiafamiljer och brottssyndikat brukar ju hålla varandra om ryggen när de väl bestämt sig för att samarbeta. Och mycket riktigt: Utöver det absurda kravet på minröjning är Rysslands andra krav för att inte spela ut hunger-och-svält-kortet att olika sanktioner mot landet ska hävas – vilket caporegime Mevlüt Cavusoglu finner ”rimligt”.

Brottssyndikatet Ryssland har under lång tid framfört anspråk på grannlandet Ukrainas territorium, och gick den 24 februari från ord till handling. (Ja, om man nu bortser från ”tjuvstarten” med Krim, förstås – och från samarbetande hang-around-ligors ockupation av delar av östra Ukraina.)

När - inte ”om” utan ”när” – även Turkiet på samma sätt går från ord till handling – borde ingen nykter betraktare i omvärlden kunna påstå att de inte sett varningssignalerna.

Och då talar jag inte om Syrien – utan om Grekland.

I allt mer direkta ordalag far gangstern Erdoğan nu ut i rena och oförblommerade hotelser mot Grekland, senast på Twitter torsdag 9 maj – för säkerhets skull formulerade på grekiska. Han publicerade då en räcka tweets, som senare följdes upp med engelska versioner.

Läs även: Gustavsson: Vad vill Turkiet ha? Troligtvis en bailout

Denna, i Sverige totalt ouppmärksammade men tydliga framkörning mot väpnad aggression, var knappast avsedd enbart för hemmapubliken, utan desto mera riktad till Greklands befolkning och till andra delar av omvärlden. Eftersom det finns en avsevärd risk att TT skulle kunna tänkas missa dessa tweets, tänkte jag dela med mig av ett axplock:

– Erdoğan hävdar återigen sina krav på olika grekiska öar, bland andra Megisti, kräver att de ska ”demilitariseras”, och hävdar även Turkiets ”rätt” att på olika sätt fritt agera i det som idag är grekiskt territorialvatten.

– Han ondgör sig över grekiska samövningar med Natostyrkor, och hävdar att Nato låter sig ”instrumentaliseras” och deltar i ”olagligheter” – vilka kommer att få ett ”katastrofalt slut”.

– Vidare påstår han att Grekland ”fortsätter att förtrycka turkiska etniska minoriteter” i västra Thrakien, på Rhodos och på Kos, samt att Grekland våldför sig på EU:s värderingar, mänskliga rättigheter och internationella överenskommelser. Detta är särskilt intressant eftersom Turkiet enligt sin tolkning av Lausannefördraget från 1923 inte ens erkänner “etniska minoriteter” som begrepp – bara ”religiösa minoriteter”.

– Erdoğan hävdar att Turkiet i detta sammanhang visat ”tålamod och lugn”, vilket missförstås av den grekiska motparten som bör ”ta sitt förnuft tillfånga”.

– Slutligen varnas Grekland – som enligt Erdoğan bör undvika ”drömmar, uttalanden och handlingar som kommer att väcka Greklands ånger och besvikelse, precis som skedde för ett århundrade sedan”. (Han anspelar här på Mindre Asien-katastrofen, en serie händelser som ägde rum under det grekisk-turkiska kriget 1919–1922).

Sådana här budskap kan man måhända frestas att vifta bort, och avfärda som tom retorik.

Det blir emellertid svårt mot bakgrunden att Turkiet redan agerar militärt aggressivt mot Grekland.

Under en enda dag – onsdag 27 april – genomförde Turkiet inte mindre än 156 (!) intrång i grekiskt luftrum, varav 85 gjordes av turkiska F-16 plan och de övriga av andra militära flygplan.

Som en jämförelse kan man ta antalet ryska kränkningar av svenskt luftrum, som under en ganska lång följd av år legat på cirka 1,5 incident/år, enligt de siffror jag lyckats få fram. På en enda dag fyller alltså Turkiet den kränkningskvoten för cirka 100 år!

Jag har tidigare skrivit att det ryska problemet omgående måste åtgärdas, med betydligt större kraft och beslutsamhet än vad som nu är fallet. Alldeles detsamma menar jag gäller för det turkiska problemet.

Om inte insatserna mot såväl Putins Ryssland som Erdoğans Turkiet ökar dramatiskt – och med betydligt fler verktyg i verktygslådan – kommer Europa och Väst sannolikt att bittert få ångra sina underlåtenhetssynder. Det är inte första gången man möter hot och barbariskt, naket, groteskt våld som ett verktyg för territoriell expansion och en ambition att tilltvinga sig ett ökat politiskt inflytande över sin omvärld, på vår gemensamma värld.

Diktatorer av Putins och Erdoğans snitt ser varje eftergift, varje kompromiss, varje tvekan och varje diskussion mellan exempelvis EU:s eller Natos medlemsländer om utformning av sanktioner och annat som tecken på svaghet – en svaghet som de dessutom föraktar.

Det ryska problemet måste omgående åtgärdas.
Det turkiska problemet måste omgående åtgärdas.

Läs även: Erdogan hotar öppet Grekland – påminner om blodigt krig för hundra år sedan

Om så inte sker, kommer priset i förlängningen att betalas av oss alla – inte bara av vad som av somliga upplevs som anonyma, konstiga folk i konstiga länder långt borta.