Självständig är ordet som kommer till mig när jag tänker på Göran Adamson.

Intellektuellt originell är ett annat.

Jag känner Göran Adamson sedan mer än 30 år. Han är en vänlig själ. Ändå har han blivit något av en nagel i ögat på svensk akademi. Men det kanske är oundvikligt när man, vänlig eller inte, vägrar följa flocken.

– Vad jag försöker göra hela tiden är att sätta fingret på hyckleri och intellektuell förvirring, säger Göran Adamson. Han fortsätter:

– Till exempel: Sverige jobbar mot hedersförtryck i Afghanistan och ser det som en självklarhet. Men så snart problemen kommer hit vill man inte tala om dem, då blir det problematiskt och man pratar om att det kan stigmatisera förorten. Hela den här akademiska retoriken om antirasism har ingenting med verkligheten att göra.

Göran Adamson är sociologen som ägnat sig åt att utforska begreppet multikulturalism och i den senaste boken med titeln Masochistisk Nationalism skrivit om det svenska självhatet. Han gör skillnad på ett mångkulturellt samhälle och multikulturalism.

– Mångkultur är ett samhälle där det helt enkelt bor många etniska grupper. Det är inget konstigt och är man emot det befinner man sig långt ut på högerkanten. Multikulturalism är något som går mycket längre. Det är när mångfalden upphöjs till ett ideologiskt program. Då är det inte bara ett faktum att det finns många etniska grupper utan att det per se är något gott och berikande och ska främjas.

Långt innan han började utforska dessa ämnen, på 1990-talet, ägnade han sig åt frågor som i dag är väldigt laddade: Populism och fascism. Skälet var högst personliga erfarenheter under uppväxten.

– När jag gick i grundskolan var det en kille som inte var så snäll mot mig. Jag drevs av frågan: Varför är människor tarvliga mot varandra? Jag hade inte gjort den här killen någonting. I nio år fick jag stå ut med honom. Det var så jag närmade mig frågan om fascism. Varför ger man sig på människor som inte gjort en något? Det gjorde mig intresserad av nationalsocialism och fascism och högerpopulism som anses vara en variant av det här, alltså där man piskar upp en mobb som ger sig på judar, utlänningar, kanske homosexuella eller andra.

Men låt oss börja i en annan ände som ändå hänger ihop med ovanstående. Sedan 2009 har han följt sin hustru runt om i världen. Hon jobbar för FN och han och deras döttrar har varit medföljande. Det har inneburit ett kringflackande liv och långpendling till jobben på universitet och högskolor i Sverige.

På tolv år har de avverkat Indonesien, Etiopien, Vietnam, Thailand och nu bor han och familjen i Jordaniens huvudstad Amman.

En person inom FN sa till mig: ”Den enda fattigdomsbekämpningen handlar om vår egen plånbok.”

På så sätt har han fått en unik inblick både i andra länder och FN:s arbete. Han är djupt kritisk till FN som organisation.

– Den akuthjälp som FN ger är naturligtvis jätteviktig. De som jobbar med sådant gör enorma insatser. Och organisationer som ”Läkare utan gränser” kan inte nog berömmas. Men det mer långsiktiga arbetet, när man under lång tid försöker få till strukturella förändringar, leder ofta till passivitet hos lokalbefolkningen.

– Det är klart att det finns människor inom FN som är genuint kunniga, som framför allt känner lokalbefolkningen och som pratar det inhemska språket. Det är enda sättet att lära känna ett land. Men tyvärr är min erfarenhet att de allra flesta inom FN har en väldigt ytlig förståelse av de länder de arbetar i. De har ett helt entourage av tjänstefolk, städare, kockar, hjälpredor, chaufförer. Det är sådana människor de möter, människor i beroendeställning, som så klart är väldigt trevliga. Det skapar en ytlig idealisering av länderna. Det liknar relationen patron och tjänstefolk.

När ni kom till Amman ringde du och skämdes över att ni flyttade in i ett 600 kvadratmeter stort hus.

– En person inom FN sa till mig: ”Den enda fattigdomsbekämpningen handlar om vår egen plånbok.” Ja, jag är kritisk till mycket. Det är ett jetsetliv på många vis som egentligen passar mig illa. Det finns en elit som tjänar enormt bra. När man flyttar till ett nytt land måste man hyra ett boende. Det är dyrt. De internationella organisationerna betalar en stor del av hyran så kostnaden blir väldigt liten, trots att man kan tjäna 100 000 kronor skattefritt, vissa mer. Vad gör dessa anställda för pengarna? Jo, många i det här entouraget köper lägenheter eller hus runt om i världen. Och dessa bostäder hyr de ut. Till vilka? Till FN eftersom de betalar bra. Eliten köper alltså lägenheter för sina pengar som de hyr ut till entouraget. Det här är ett slutet system. Vi har alltså en global elit som trampar runt i sina guld- och gröna-skogar, en gräddfil som folk i allmänhet inte har en aning om. Och det av skattepengar som vanligt folk sliter ihop till.

Men om FN gör ett bra jobb kan man väl legitimera höga löner?

– Jag ifrågasätter hela systemet, om det verkligen är rimligt. För att freda sitt samvete jämför FN-folk sig inte med vanligt folk utan med dem som är jävligt rika. [FN-anställda] kan säga: ”Titta på dem i den privata sektorn, de tjänar dubbelt så mycket. Hade jag gått till näringslivet hade jag tjänat mycket mer”. Då säger jag: ”Jag känner folk i den privata sektorn, till exempel städare i Sverige, som inte alls tjänar mycket”.

Det finns en omvänd rasism – multikulturalistens. Vad en sådan gör är att vrida hela den här rasistiska rocken på avigan, och säger att ”de andras” kulturer är bättre, finare, skojigare och sexigare än vår.

Det har blivit allt vanligare att använda sig av David Goodharts idealtyper anywheres (varsomhelstare) som bor i storstäder, är globalister, socialt liberala och högutbildade som ställs mot somewheres (någonstansare) fast kopplade till ett specifikt samhälle. Du som flackat över världen, vad är du?

– Jag tror inte att det finns några riktiga anywheres och om jag är det är jag en ledsen sådan. Om man lever i dessa miljöer i 20 år och konsumerar människor, sen flyttar, och dessutom drar in de egna barnen som hela tiden tvingas byta klasskamrater, blir relationer allt flackare. Om man lever ett sånt liv under lång tid leder det till att människor blir allt mindre intressanta. Man blir kanske en anywhere i att man inte, på djupet, bryr sig om andra individer. En anywhere är en människa som förlorat förmågan att knyta an till andra.

– Jag tycker det kringflackande livet är tomt. Bertrand Russel sa: ”Forna tiders människor hade djupa rötter i tiden och små vyer i rummet. Dagens människor har ett motsatt problem, för stora vyer i rummet och för tunna rötter i tiden.”

Det skulle en del kalla för konservativt.

– Då är det väl det. Tanken att man ser mer för att man far runt från ett land till ett annat tror jag inte på. Man kan se lika mycket genom att stanna upp. Emanuel Kant bodde hela livet i Königsberg och det var verkligen ingen dumsnut.

Vi byter spår. I din bok ”Svensk Mångfaldspolitik – en kritik från Vänster”, vidgar du i en mening rasistbegreppet. Kan du förklara.

– Vad en rasist säger är att människor från andra kulturer är sämre och tråkigare än vad vi är. Men det finns en omvänd rasism – multikulturalistens. Vad en sådan gör är att vrida hela den här rasistiska rocken på avigan, och säger att ”de andras” kulturer är bättre, finare, skojigare och sexigare än vår. Det innebär att både högern och multikulturalisten ägnar sig åt generaliseringar och schabloner som leder till att människor slängs in i sina respektive enklaver. Det är en extrem kollektivisering där människors ansikten försvinner. Allt vi får kvar är en gäll stereotyp där människor antingen per se är sämre än vad vi är eller bättre än oss. Båda attityderna saknar en liberal utgångspunkt.

– Vi kan inte säga att alla som kommer hit från utlandet är dumma och trista eller att alla är trevliga och fina.

Det är det svepande sättet att tala om människor som är problemet?

– Ja, det ägnar sig rasister åt hela tiden, men också multikulturalisterna men här idealiserande. Det är en okunskap som ligger till grund för den här typen av generaliseringar. Så länge man förblir okunnig kan man förenkla.

– George Orwell, min husgud, säger när han pratar om relationen arbetarklassen och de intellektuella: ”Jag vet tillräckligt om arbetarklassen för att inte idealisera den”. Man kan ersätta Orwells spänningsfält mellan de intellektuella och arbetarklassen i England på 1940-talet med dagens spänningsfält mellan vänsterintellektuella och invandrare. Det är exakt samma attityd, generalisering och stereotyper som bygger på okunskap om främmande kulturer.

– Man vägrar till exempel att prata om klaner, säger istället familjer som om det handlar om Olsson och Karlsson, för att sudda ut gränserna mellan dem och oss. Man gör allt för undvika kritik mot kulturformer som är djupt problematiska i Sverige.

Varifrån kommer idén att det ena kulturen inte är bättre än den andra?

– Relativismen innebär att man inte kan jämföra, inte dra paralleller, man stoppas i sin intellektuella nyfikenhet. En människa som inte jämför, som inte kan säga att jag föredrar detta framför det andra, är mer eller mindre förbjuden att tänka.

– Hela den här tanken att man inte kan jämföra kulturer bygger på en postmodern och antikolonial självförödmjukande idé. Allt är lika bra. Men om allt vore det skulle flyktingströmmen gå åt alla möjliga håll i världen. Då skulle folk fly från Belgien till Jemen, från Australien till Syrien, flyktingströmmar skulle ske huller om buller. Men folk flyr till Danmark, Sverige, Kanada för att de här länderna är bättre. När jag säger det här kan jag höra hur folk sätter kaffet i halsen, men min fråga är: Varför flyr folk till vissa länder men inte till andra?

Identitetsvänstern har fått för sig att om man kritiserar kulturer kritiserar man individer och är därmed rasistisk.

Svårigheten att prata om det här… beror det på att man inbillar sig att man då säger att människor, individer, från andra länder är sämre än andra länders folk?

– Det här är otroligt centralt. Vänstern var förr noga med att skilja på sociala strukturer som ”drar ner” människor, individer. Om någon högergök pekade finger åt en fattig människa fick den med rätta en örfil, bildligt. Då sa människor från vänstern att de här människorna är offer för den sociala situationen. Att inte anklaga individer för den sociala situation de befinner sig i har alltid varit central i den radikala, progressiva samhällsanalysen. Utan den ramlar man rätt in i konservativt nonsens där man alltid attackerar individen.

– Vad vi ser nu däremot är en vänster som är ointresserad av att se sanningen i vitögat, nämligen att vissa kulturer fungerar dåligt. Identitetsvänstern har fått för sig att om man kritiserar kulturer kritiserar man individer och är därmed rasistisk. Det är en överklassig attityd. Det visar att vänstern i mycket är konservativ. En reaktionär människa skiter i system och strukturer. En reaktionär och konservativ människa sätter hela tiden individen och dennes ansvar i centrum.

Vi har systemhotande verksamheter där institutioner infiltreras. Det är ett hot mot våra byråkratiska modeller sedan Max Weber, för att inte säga Axel Oxenstierna.

Göran Adamsons avhandling handlade om Jörg Haider och partiet FPÖ som han lade fram på London School of Economics . Han ville förstå populismen och fascismen.

– Det är klart att Haider gjorde en hel rad märkliga uttalanden, men jag gick till läggen, deras egna källor, för att se om man kunde finna belägg för det alla journalister talade om. Men det fanns få sådana. Däremot fann jag belägg för en kritik mot det politiska etablissemanget i Österrike, socialdemokraterna och de konservativa. De hade skapat en pakt. Om man inte var medlem i de två etablerade partierna, hade partibok, hade man svårt att få bra jobb i media eller en schysst lägenhet i Salzburg.

– Det starkaste motivet hos den övervägande majoriteten var att man ville ge etablissemanget en knäpp på näsan eftersom eliten skodde sig på vanligt folk. Jag tror att man mycket väl kan använda sig av den förklaringen i många andra länder, inte minst i Sverige.

– Sverigedemokraterna anklagas för rasism. Men om man ”nedlåter sig”, att verkligen fråga folk i Bollnäs och Skövde, varför de röstar på dem tror jag inte att man skulle finna något extremt. Det är mer ett missnöje med socialdemokratin och vänstern, medias rapportering och kanske situationen inom akademien som har en stark vänsterprägel. Jag kom fram till att det som drev Jörg Haiders parti var inte att de ville peka finger åt outsiders, alltså migranter, utan att de själva var outsiders, underdogs. Det var inte en kritik nedåt utan uppåt.

Vad är då populism?

– Det finns olika typer. Det finns verkligen en, för att uttrycka det enkelt, dålig populism där man försöker manipulera väljare för sina egna skumma intressen där kritiken mot eliten är falsk. Populism kommer av latinets populis, som betyder folk. Det finns en annan typ av populism där man inte har en dold agenda där man försöker vinna folkets förtroende för att eliten faktiskt är korrupt och går bakom ryggen på medborgarna, där folket behöver göras uppmärksamt på detta. Med andra ord, populism kan vara både manipulerande, men också visa på något verkligt. Att anklaga partier för populism är fantastiskt effektivt för en elit som vill sätta munkavle på folket.

Är det vad etablissemanget gör i Sverige?

– Vi har en situation där golvet under det politiska mittfältet håller på att rasa in. Situationen i Sverige håller på att bli verkligt alarmerande, jag behöver inte gå in på detaljer, alla ser ju vad som händer, inte minst i trygghetsfrågor.

– Vi har systemhotande verksamheter där institutioner infiltreras. Det är ett hot mot våra byråkratiska modeller sedan Max Weber, för att inte säga Axel Oxenstierna. Kritik och oro avfärdas av etablissemanget som populism och rasism. Min fråga är: Förstår ni konsekvenserna av er attityd mot de arbetarväljare som ni tidigare var tätt förbundna med. Tror ni verkligen att de här väljarna kommer att springa tillbaka i famnen till er när ni kallar dem fascister och möter dem med arrogans.

– Vänstern har blivit en del av etablissemanget som lossat förtöjningarna till vanligt liv, till vanligt folk. Den har blivit lika arrogant, oförskämd och odemokratisk som det konservativa etablissemanget var för 100–150 år sen.

Läs även: Adamson om Brårapporten: ”Punkterar idén om den lyckade integrationen”

Text och foto: Per Brinkemo