Göranson: Är svenskar urfolk?

Begreppet urfolk är inte tydligt definierat och vilar på en sammanvägning av olika kriterier. Det finns många befolkningsminoriteter i Europa, men Sverige, Norge och Finland är de enda europeiska länderna som beslutat om urfolksstatus för en del av sin befolkning. I övriga världen handlar det om europeiska länders kolonisering av länder med en tidigare existerande befolkning. Men är inte svenskarna urfolk i Sverige?

Begreppet urfolk har ingen formell, juridiskt bindande definition. FN identifierar ett antal kriterier, där den viktigaste är att ett folk identifierar sig själva som ett urfolk. Bland andra kriterier nämns närvaro före kolonisation och eget språk och kultur.

FN beslutar inte om vem som ska få ställning som urfolk, det är en nationell fråga. Totalt uppskattas cirka 5000 folkgrupper leva upp till kriterierna för urfolk. Men bara sju av dessa är okontroversiella i betydelsen entydigt erkända. I Europa är samerna det enda erkända urfolket. Inuiterna, nord- och sydamerikanska indianer, aboriginerna i Australien och maorierna i Nya Zeeland ingår bland de okontroversiella. Gemensamt för dessa utomeuropeiska urfolk är att de drabbats av kolonisation från Europa och att de levde i landet innan européerna anlände. När det gäller Europa är situationen en annan.

År 1977 beslöt riksdagen (prop. 1976/77:80) om en rad insatser för att stärka samernas ställning. Propositionen talar om ”ursprunglig befolkning och etnisk minoritet” men nämner inte begreppet urfolk. Trots det har beslutet uppfattats som ett politiskt erkännande av urfolksstatus.

Huvudgrunderna för beslutet var närvaro innan svenska staten etablerades, eget språk och kultur samt traditionella näringar. Propositionen hänvisar också till att svenska staten från 1600-talet på olika sätt har drivit en kolonial politik mot samerna.

Idag, nästan 50 år senare, framstår många av de resonemang som förs fram i propositionen som daterade. Senare års forskning visar att historien om hur människor befolkat Sverige och utvecklat sin kultur är betydligt mer komplex än man tidigare trott. Med dagens kunskap är det inte orimligt att fråga sig om inte svenskar också borde betraktas som ett urfolk.

Den etniska – DNA-baserade – aspekten kan vi bortse från i det här sammanhanget. Samer och övriga svenskar är genetiskt en mix av de olika invandringar som befolkade Sverige före bronsåldern, bara i lite olika proportioner. Folk i Mellansverige och södra Sverige har hälften av sitt DNA från indoeuropéer som kom cirka 2800 år före vår tid tideräkning och en fjärdedel vardera från jägarna (som kom direkt efter istiden) och de första bönderna (som anlände omkring 3900 f.v.t). Samer har i genomsnitt lägre andel indoeuropé och något högre andel jägare från nordost, men överlappningen är stor och det går inte att genetiskt definiera en individ som same eller svensk norrlänning.

När det gäller språk kom det indoeuropeiska/protogermanska språket till vårt land cirka 2800 f.v.t. med stridsyxefolket, som har sina genetiska rötter i Yamnayakulturen vid Svarta Havet. Finsk-ugriska språk kom i olika omgångar gradvis från år 2000 f.v.t. och framåt, och började delas upp i protosamiska och protofinska mellan 500 och 0 f.v.t.

Renskötsel är kännetecknande för den samiska kulturen. Det antas att man började domesticera renen mellan 500 f.v.t och år 500, men det saknas skriftliga belägg för organiserad rennäring i vårt land innan medeltiden. Idag uppskattas 10 procent av samerna äga renar men bara 5 procent driver rennäring aktivt.

Organiserad boskapsskötsel introducerades i vårt land med bondestenåldern, först kor och grisar, senare, med indoeuropéerna, även får och hästar. Idag driver mindre än en halv procent av svenskarna jordbruk med boskapsskötsel.

Att samerna under en period, som ett led i skapandet av en sammanhållen nationalstat, har utsatts för en ofta brutal assimilering är uppenbart. Det är historia. Idag råder i vissa avseenden det motsatta förhållandet genom att medlemmarna i samebyarna har privilegier som inte kommer övriga svenskar till del. Lika missgynnade som svenskarna är de 60–75 procent av samerna som inte är medlemmar i samebyarna.

Det finns mycket som talar för att dagens svenskar är det svenska urfolket. Men eftersom vi inte har koloniserats av andra européer, så som urfolk i andra delar av världen, är det en icke-fråga. I stället för att ”kompensera” vissa grupper med olika former av stöd vore det bättre att lägga orättvisor i det förflutna åt sidan och erkänna situationen i dagens Sverige: Att vi har stor frihet att odla de identiteter vi bekänner oss till så länge vi inte gör intrång på andras frihet. Och respekt för att vi har jobbat oss fram till dagens Sverige under mer än 10 000 år där inflödet av människor och kulturella impulser steg för steg har mixats till något värt att slå vakt om.