Den traditionella bilden av universum som en konstruktion av fysiska byggstenar utmanas av kvantfysiken. Vissa forskare menar att världen och vi själva består av ett universellt medvetande. Lennart Göransson tittar närmare.
Barnboken Pyttans A–B och C–D-lära från 1896 påstår att ”kroppen är den största delen med ett litet hål för själen”. Och det är väl ungefär så man brukar uppfatta grunden för vår existens: Vi består av en fysisk kropp, med en hjärna som via elektrokemiska signaler låter oss se och höra, tänka och inte minst uppfatta oss som ett jag som skiljer oss från alla andra jag. Att medvetandet har en materiell grund.
Ibland har jag upplevt saker som får mig att undra om det verkligen förhåller sig på det sättet.
Drömmar, till exempel, kan ibland vara så komplexa och detaljerade att mitt vakna jag aldrig skulle komma i närheten av att skapa något liknande. En gång var det musik, andra gånger stadsmiljöer. Det är ju jag som drömmer, men ändå ett jag som inte existerar i vaket tillstånd.
En annan upplevelse: Min hustru gick igenom en stor hjärtoperation. Efteråt berättade hon att hon under narkosen såg sig själv och läkarteamet uppifrån, som om hon svävade några meter ovanför operationsbordet. Det finns många rapporter om sådana utanför kroppen-upplevelser, ofta detaljerade och verifierbara, och med hög grad av samstämmighet. Den fysiska/mekaniska modellen för hur vår syn fungerar ger inget tillfredsställande svar på hur man kan se från en annan plats än den där (de sövda) ögonen befinner sig.
Det finns andra fenomen som kan upplevas som nog så verkliga för den som berörs, men som avfärdas som vidskepelse när de inte ryms inom den etablerade förklaringsmodellen.
Bilden av världen och tillvaron som en maskin dominerar vårt tänkande idag, åtminstone om vi inte är experter på teoretisk fysik. Förr fick skolbarnen lära sig att världen är uppbyggd av odelbara atomer. Efter 1945 blev det uppenbart att atomen inte var den minsta byggstenen. I stället såg man atomer som små planetsystem med protoner och neutroner i mitten och elektroner som snurrade runt kärnan. Ju mer fysikerna trängde ned i tillvarons yttersta beståndsdelar, desto mindre blev det kvar av fysiska byggstenar. Vad som för oss framstår som handfast materia förefaller i stället vara energier och vågor. Inte lätt att få ihop med vår intuitiva uppfattning av världen.
Nu finns forskare som ställer vår invanda bild av en fysisk materiell värld på ända. Bernardo Kastrup, numera verksam i Nederländerna, har doktorerat i filosofi och datateknik och lanserat begreppet analytisk idealism. Han menar att allt som existerar är mentalt och att det bara finns ett universellt medvetande. Vi själva som individer är en del av detta medvetande men upplever oss som separata sinnen. Världen omkring oss består också den av medvetande men framstår som fysisk när vi observerar den. Teorin är ett alternativ till den materialistiska modellen, men vill ändå vara förenlig med neurovetenskaplig och kvantvetenskaplig empiri.
Liknande tankar presenteras av Maria Strömme, professor i materialvetenskap vid Uppsala universitet. Hon tror att det här kan vara början till ett nytt sätt att se på universum och det vi uppfattar som våra liv. Teorin antyder också att vår individuella medvetenhet inte upphör vid döden, utan återgår till det universella medvetandefält den en gång uppstod ur.
Vad man ska tro beror naturligtvis i hög grad på vilka förklaringar som rimmar med ens erfarenheter och intuitiva känsla. För egen del känns Kastrups och Strömmes modell erbjuda mer än den gängse mekanistiska synen på tillvaron. Sedan ska man inte bortse från det lockande i att kunna hoppas på någon sorts fortsättning ”på den andra sidan”.
