En svensk tiger är en bok av Sven-Åke Bengtsson, en bok av Aron Flam (med tillägget ”Det här är…”), en bok av Hanne Kjöller och ett punkband. Men det är ingen av dem jag tänker på idag.

Bilden av en gul-och-blårandig tiger med devisen En svensk tiger skapades 1941 av den då kände tecknaren Bertil Almqvist – BertilA – som del av en informationskampanj i syfte att skärpa den svenska beredskapen. En annan del av beredskapsinformationen var broschyren Om kriget kommer, med första upplagan år 1943. Där kan man läsa att ”Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt”, något som med vissa modifikationer återkommer i alla senare versioner av broschyren.

Nu är det kristid igen, men mycket har förändrats sedan början av 1940-talet. Vårt land är idag ett mycket öppnare samhälle än Sverige i början av 1940-talet. Vi kan utan problem ge luft åt allsköns åsikter, åtminstone så länge det inte handlar om kritik mot minoriteter och främmande religioner. Våra försvarshemligheter hotas inte främst av att spioner i mörka glasögon försöker få oss att försäga oss, allvarligare är det svaga skyddet för olika digitaliserade system.

Det öppna samhället tillåter ett vitt spektrum av uppfattningar om hur vi bör ställa oss till hotet från Ryssland. Det finns de som menar att vi måste göra allt som står i vår makt för att – tillsammans med andra villiga länder – tillintetgöra Rysslands ekonomiska och militära möjligheter att föra krig. Andra menar att det räcker med att stå så stark att Ryssland förlorar viljan, men inte förmågan, att angripa oss.

Så finns också de som ifrågasätter om vi överhuvudtaget bör gripa till vapen, ens i ett kritiskt läge. De som inte är beredda att ställa upp om det skulle krävas. De som inte vill se sina nära och kära i vapen och uniform. De som menar att vi måste göra allt för att inte behöva se liksäckar komma tillbaka från fronten.

Det vill inte jag heller se.

Samtidigt undrar jag vad de som vill att ”motståndet ska uppges” har tänkt sig om Ryssland trots allt skulle angripa Sverige. Ser man framför sig en situation liknande Finlands efter förlusten i två krig mot Sovjetunionen? Med fredsavtal 1944 och en vänskaps-, säkerhets- och biståndspakt från 1948 fram till Sovjetunionens upplösning.

Är tanken att vi kunde slippa krig genom att låta Ryssland få Gotland och Tornedalen, och att vi kunde få behålla ”frihet under ansvar” genom att fortsättningsvis anpassa både inrikes- och utrikespolitik till ryska krav?

Jag tror inte parallellen håller. Att Finland fick sin speciella ställning berodde inte på pacifism. Tvärtom kämpade den finska befolkningen och armén med bitter beslutsamhet mot en övermäktig fiende, med stora förluster i människoliv, i ekonomiska och materiella förluster och i förlorat territorium. När VSB-pakten skrevs under år 1948 förklarade Stalin att ”ett land som har en dålig armé respekteras av ingen, men ett med en bra armé vinner respekt av alla. Jag höjer mitt glas till Finlands armé och dess representanter här”.

Det verkar rimligare att jämföra med utvecklingen för Estland, som var ett självständigt land under mellankrigstiden. 1939 kom Sovjetunionen och Tyskland överens om att Estland skulle höra till den sovjetiska intressesfären. Sovjetunionen tvingade fram eftergifter av olika slag, men trots anpassningspolitiken invaderades Estland 1940 och ombildades till en sovjetrepublik. Efter att ha invaderats av Tyskland 1941 blev Estland åter sovjetrepublik år 1944.

I motsats till Finland saknade Estland möjlighet att militärt motstå Sovjetunionens och Tysklands angrepp. Men det innebar inte att landet skonades. 100 000 ester flydde till andra länder, bland annat till Sverige. (Tre av mina klasskamrater i realskolan var födda i Estland 1940).

1944–1991 deporterades omkring 75 000 ester till övriga delar av Sovjetunionen, främst Sibirien. Den deporterade befolkningen ersattes av 300 000 ryssar. Politiskt och kulturellt dominerades Estniska SSR av den ryska befolkningen. Materiellt utarmades landet, inte bara under kriget utan också under sovjetåren.

Vi bör göra vad som står i vår makt för att inte drabbas av krig. Men inte till varje pris, inte genom att ge upp motståndet, till priset av lidande och olyckor som är värre än kriget självt. Det ska vi inte tiga om.

Läs även: Göranson: Så kan vi rädda Europa