Det talas mycket om integration av invandrare. Hur vi vill att invandrarna ska integreras. Om de själva vill integreras. Men frågorna är felställda.

Om man går tillbaka till hur begreppet integration uppfattas i den akademiska diskussionen är nyckelorden ömsesidig anpassning. Den här uppsatsen från 2016, då entusiasmen för öppna hjärtan var som störst, är ett exempel. Tanken om dubbelriktad integration ingår i de gemensamma grundläggande principerna för Europeiska unionens integrationspolitik, som antogs redan 2004. Grundprinciperna definierar integrationen som en dynamisk, dubbelriktad process för ömsesidig anpassning som involverar medlemsstaternas samtliga invandrare och invånare.

Läs även: Ahmed: Så antisemitiska är riksdagspartierna

Tror vi på grundprinciperna är det alltså inte bara invandrarna som ska integreras. Det är också alla vi som redan befann oss i Sverige och tog emot invandringen. Frågan är då om inte det ständiga talet om integration av invandrare i själva verket handlar om assimilation, ett ord som länge var tabu men som nu blir mer frekvent i samhällsdebatten.

Jag är övertygad om att de flesta menar assimilation när man talar om att integrera invandrare. (När det gäller de öppna hjärtanas politiker och kulturvänstern är jag inte fullt så säker). Man vill att de nya svenskarna ska bli som de gamla svenskarna, eftersom man tror att alla människor på jorden i grunden är som vi.

Det handlar naturligtvis inte om att invandrarna totalt ska förneka sin identitet. Andra maträtter och andra helgtraditioner är bara spännande alternativ till husmanskost och små grodorna. En annan religion ser många inte heller som något problem så länge den inte tar större plats i den svenska vardagen än kristendomen och judendomen gör idag.

Att även invandrare respekterar kvinnors, homosexuellas och barns rättigheter ses som okontroversiellt – sådana rättigheter har ju en gång för alla bestämts av FN. Och de nya svenskarnas inställning till de gamla svenskarna bör gärna präglas av tacksamhet och Kung Louies önskan att ”jag vill va’ som du”.

Det var så vi trodde det var tänkt, men så blev det inte. Våra valda ombud i riksdagen som bestämmer våra lagar, eller hukande under partipiskan låter regeringen bestämma lagarna, har faktiskt beslutat att det inte är assimilation utan integration som ska gälla. Alltså integration på riktigt, där även den mottagande befolkningen måste anpassa sig till en situation där en fjärdedel av landets invånare har sina rötter i en helt annan kultur än den som sedan gammalt är etablerad i Sverige. Och anpassa oss har vi fått göra, vare sig vi vill eller ej.

Läs även: Brinkemo: Berättelserna som skapar våra liv och gemenskaper

Vi anpassar oss när vi sänker blicken eller går en omväg när unga med våldskapital lever rövare i offentliga miljöer.

Vi anpassar oss när vi uppmanar barn att inte bära rånbegärliga kläder eller mobiler.

Vi anpassar oss när vi låter våra valda ombud skattefinansiera organisationer som bekämpar den svenska rättsordningen.

Vi anpassar oss när vi undviker att besöka no-go-zoner.

Vi anpassar oss när vi låter det allmänna finansiera tolkhjälp till dem som inte kan eller vill lära sig svenska språket.

Vi anpassar oss genom att undvika områden som är helt dominerade av invandrare vid valet av bostadsort eller skola för våra barn.

Vi anpassar oss när vi vill begränsa yttrandefriheten för att inte såra invandrare.

Och vi anpassar oss inte minst genom att genom att inte ställa de krav på invandrares anpassning som en ömsesidig integration förutsätter.

Man bör vara försiktig med vad man önskar sig, det kan slå in. Om det var integration vi önskade oss var det i varje fall inte den här sortens integration.

Läs även: Göranson: Mordet på Mikael ett uttryck för dominanskultur