Vi ingår alla i berättelser. Utan sådana är vi ingenting.

Våra liv genomsyras av båda stora och mindre berättelser som sinsemellan inte nödvändigtvis krockar. Men om ett land inte har en gemensam stor berättelse – inget sammanhållet land.

Min egen lilla berättelse är ganska fattig. Trots att jag ofta skriver om släktskapssystem vet jag ganska lite om min egen familjs historia långt tillbaka. Mamma är född och uppväxt i västerbottniska Betsele där min morfar drev lanthandel och åkeri. Pappa är från Norrköping där farfar var målarmästare. Mina föräldrar träffades i Jönköping, på Ryhovs mentalsjukhus där de båda fått jobb. De blev kära, gifte sig och flyttade till Göteborg och började arbeta på häkten för kriminalvården.

Läs även: Sjunnesson: Samhällsgemenskap efter liberalismen

Vad i denna berättelse är relevant för att definiera mig? Och mina barn? Jag har svårt att se det jag vet om min släkts historia annat än som ren faktakunskap som är… intressant.

Berättelsen tar därefter fart, från 1962 när mina föräldrar startade Hjälpcentralen, ett transportföretag för funktionshindrade som några år senare blev Färdtjänst.

Mina föräldrars engagemang var stort och gick utöver själva jobbet. Privat, vid högtider och helger, bjöd de människor med olika funktionshinder till ett dukat bord hemmavid. Jag och mina syskons uppväxt kom att präglas av människor med fysiska handikapp. Detta kan jag relatera till eftersom jag var med om resan från det lilla företaget vars idé och funktion spreds över landet. Jag är inte säker, men jag tror att det har påverkat mig.

Kanske också mina barn, fast de aldrig var närvarande när det begav sig. Mina barn vill gärna höra om vår släkt. Men mest är de intresserade av hur jag och deras mamma var som unga. Frågor om vad som gjorde att vi blev som vi blev tar aldrig slut. Vi försöker svara så gott det går, men det är inte lätt att veta vad som ledde till vad.

Ovanför min personliga släktberättelse låg som ett raster under hela min uppväxt historien om Jesus, en judisk man som för 2000 år sen verkade i nuvarande Israel, förmedlad av mina föräldrar och människor i den kyrka vi tillhörde. Det är en stor berättelse, spridd i världen, som delas av 2,5 miljarder människor och som genom sekler återberättats gång på gång.

En annan metaberättelse som jag växte upp med är den om Sverige. Det är berättelsen om vikingar, runstenar och Birger Jarl, om Gustav Vasa, Nils Dacke och Bernadottesläkten, ett fattigt bondefolk präglat av konsensus och samförstånd som reste sig och blev ett av världens mest progressiva länder, Per Albin Hansson, folkhemmet och demokrati. Den delar jag med andra svenskar trots att ingen av oss som lyssnar var med då det begav sig.

Vad är sant i alla dessa berättelser? Vem vet? Oavsett liten eller stor berättelse är det bara brottstycken, skärvor. Ingen kan veta exakt vad som hände, vare sig det handlar om den egna släkthistorien, landet man bor i eller berättelsen om en gudagestalt för mer än 2000 år sen.

Men berättelser fyller en funktion. De små berättelserna knyter mindre grupper samman, meta-berättelser fogar ihop större grupper, oavsett om de i hög grad är fiktiva. Det är inte sanningen med sort S som är det viktiga, det är berättelsen i sig. En delad berättelse formar och skapar gruppidentitet på olika nivåer, mening, sammanhang, lär ut moral och vad som är tabu, vad som är viktigt i livet och vem man är i relation till andra.

Berättande förekommer i alla samhällen. I klansamhällen är det ofta farmor som berättar för den uppväxande generationen om klanens anrika historia som ett sätt att stärka gruppidentiteten, på ett helt annat sätt än för oss som bor i fungerande nationalstater. Här är släktens historia mindre viktig. Det är landets historia som primärt lärs ut för att foga människor in i en gemenskap.

Läs även: von Seth: En social ingenjörskonst för assimilation

När statsvetaren Benedict Anderson skrev om den ”föreställda gemenskapen” i en nationalstat menade han inte att den var ett ”hittepå”. Nationalism är en social konstruktion som på ett märkligt sätt skapar band mellan människor trots att de inte känner varandra, men berättelsen om landet förenar.

Demokratiska nationalstater kunde byggas tack vare allt bättre teknologi, att man via de nya dagstidningarna kunde nå ut till många med en gemensam berättelse om nationen. Varje nationalstat behöver en sådan berättelse som skapar patriotism. Utan en sådan, ingen demokrati. Flera parallella historier, så som det varit i forntiden, kan omöjligt skapa en nationalstat. Än mindre en demokrati. En gemensam berättelse skapar en identitet som man ofta inte är medveten om förrän man hamnar utomlands.

Historier som per se innehåller starkt fiktiva element är verktyg i människans tjänst, ungefär som en kniv. Med den kan man skära kött och potatis för att äta. Med en kniv kan man också mörda. Allt beror på hur man använder verktyget. Den öppna och välkomnande berättelsen är bättre än den slutna, aggressiva. Lär dig vår berättelse, gör den till din och du är välkommen till oss.

Människor ingår i flera berättelser samtidigt som kan tyckas irrationella. Ta den om Malmö FF. Människor som anammar berättelsen om laget dras med i både med- och motgång och den ger så upphov till en föreställd gemenskap. Malmö FF-supportrar vallfärdar till lagets fotbollsstadium, likt den troende skaran till kyrkan.

De sjunger lagets hymn ”Åh vi älskar Malmö FF…”, likt psalmer i församlingen. Hon gapar och skriker ”heja, heja”, som kyrkans folk – halleluja. Han hoppar av glädje och kramar sin bänkgranne vid mål, trots att de aldrig träffats förut, precis som trosfränder i en kyrka fast de inte känner varandra. De ingår i en föreställd gemenskap, ändå så påtaglig.

Finns Malmö FF? De elva som spelar är inte samma som spelade för sju år sen. Laget är större än varje enskild spelare som förenas i transcendenta symboler; den himmelsblå färgen och klubbmärket, som korset för den kristne, eller flaggan och nationalsången för svensken.

Men ytterst sett är Malmö FF inget annat än en ideell förening, en juridisk person med organisationsnummer 846000–4487 hos Skatteverket. Det spelar ingen roll. Vi behöver sådana berättelser.

Själv ingår jag inte i Malmö FF:s berättelse. Jag ingår i berättelsen om IFK Göteborg som också kallas ”änglarna” och där Torbjörn Nilsson ses som ”ärkeängeln”. Jag har stolt berättat för mina barn när ”Vi” två gånger vann den internationella turneringen UEFA-cupen, som det hette då.

Framför allt ingår jag i berättelsen om mitt land. Den skapar ett vi – svenskarna.

Det är en berättelse värd att vårda och bevara.

Läs även: Brinkemo: Vår längtan tillbaka till klan och kollektiv