Kristdemokraternas förslag om att flytta makt från myndigheterna till den politiska nivån utmanar en förvaltningsmodell som fungerat sedan mitten av 1600-talet. Lennart Göranson menar att problemen borde gå att lösa på annat sätt – och noterar att motståndet mot den svenska modellen nu oväntat kommer från höger, skriver Lennart Göranson.
Ett par dagar före midsommarhelgen lanserade Kristdemokraterna, bland annat genom en debattartikel i Dagens Industri, ett förslag till grundläggande förändring av den svenska förvaltningsmodellen. ”Sverige måste bli ett land som återigen fattar strategiska beslut och genomför dem snabbt” skriver partiledningen och ger en rad exempel på hur myndigheter stuckit käppar i det politiska hjulet.
Den svenska balansen mellan förvaltningsmyndigheterna och regeringen är ovanlig i internationell jämförelse. Den som traditionellt ses som grundaren av den svenska statsapparaten är Axel Oxenstierna, som var rikskansler från 1612 och i praktiken den som styrde Sverige efter Gustaf II Adolfs död. Syftet med de Oxenstiernska reformerna var att riket skulle fungera trots att kungen krigade nere i Europa – därför gavs myndigheterna stor självständighet. Även 1809 års regeringsform har betydelse för den svenska modellen genom det så kallade förbudet mot ministerstyre, det vill säga att regeringen inte får ingripa i enskilda förvaltningsärenden.
Som konsekvens är de svenska departementen i Regeringskansliet små personalmässigt, med begränsade egna utredningsresurser. Modellen ger därmed uttryck för den maktdelningsfilosofi, i Montesquieus anda, som låter förvaltningsmyndigheter och domstolar balansera den lagstiftande och verkställande makten.
Högern brukar välkomna sådana inslag av maktdelning, eftersom det skapar stabilitet och främjar evidens som underlag för reformer. Vänstern är traditionellt motståndare till varje ordning som balanserar den politiska makten – ett exempel är 1975 års regeringsform som knäsatte folksuveränitetsprincipen.
Exemplen på tredskande myndigheter i KD:s debattartikel handlar om miljöpolitik. Problemet är snarare att myndigheterna är impregnerade med en miljöpolitisk ideologi som strider mot regeringens värderingar – inte fråga om konservativ tröghet eller värnande om evidens och vetenskap.
Men det finns andra exempel. Under covid-19-epidemin gav den svenska förvaltningsmodellen huvudansvaret till Folkhälsomyndigheten, som agerade utifrån etablerad kunskap och beprövad erfarenhet. Det väckte först förskräckelse, både här hemma och i omvärlden. Men analyserna efteråt visade att Sverige gjorde rätt – vi klarade krisen bättre än de flesta andra länder. Länder där politiker styrde detaljerna i krishanteringen, drivna av kravet att visa ”handlingskraft”, drabbades betydligt värre.
Jag förnekar inte att tjänstemän i förvaltningsmyndigheter ibland kan driva politik – jag har själv gjort det. I mitt fall handlade det om att kritisera kommunal affärsverksamhet som konkurrerade ut privata företag. Det blev inte uppskattat av den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Men sett i backspegeln gick utvecklingen med tiden i en riktning som de flesta idag tycker är vettig. Ett annat exempel är Riksrevisionsverkets dåvarande chef Inga-Britt Ahlenius, som lyckades flytta huvudmannaskapet för det som nu är Riksrevisionen från regeringen till riksdagen – en förändring i linje med ordningen i de flesta demokratiska rättsstater.
Det finns betydande fördelar med den Oxenstiernska modellen. Politiska reformer bör inte bara bygga på vilja, särskilt inte på ett uppblossande opinionstryck. Det måste gå att ändra kurs även för en supertanker, men då är det bra att ha lotsar som talar om var grynnorna ligger. Att slänga ut en modell som i 400 år har gett oss stabilitet och evidensbaserade reformer är inte klok politik.
Att några myndigheter missbrukat självständigheten genom att driva en miljöpolitisk agenda borde gå att lösa på annat sätt. Att byta myndighetschef har inte alltid fungerat när starka värderingar ”sitter i väggarna”. Bättre att i så fall lägga ned myndigheten helt och flytta de uppgifter man vill behålla till en existerande eller ny myndighet.
Särskilt anmärkningsvärt är att motståndet mot maktdelning – som traditionellt varit socialdemokraternas hjärtefråga – nu kommer från Kristdemokraterna.
