Tid efter annan höjs röster för att politikerna borde sluta ”käbbla”. Att det vore bättre om de satte sig ned för att diskutera fram den bästa lösningen. Att komma överens. Men vad finns då kvar för mig att välja, och välja bort?

Läs även: Göranson: Nu får det vara slut med alla ”satsningar”!

Ett tecken i tiden är det ”Medborgarråd” som initierats av Stockholms Universitet. Av upplägget framgår att 60 personer valts ut ”slumpvis” för att ta fram ”genomtänkta och välinformerade förslag på hur Sverige kan ta sitt ansvar för att uppnå målen i Parisavtalet”. Det handlar dock inte om något OSU (obundet slumpmässigt urval, eller sampel) i statistisk mening.

Basen är i stället 500 intresserade som själva valt att delta ur en population på 7000 personer. Bland dessa valdes 60 ut ”med hjälp av en algoritm för att spegla det svenska samhället”. Fortfarande ingen slumpmässighet, i stället en konstruerad sammansättning med hjälp av subjektiva kriterier.

Enligt SVT:s tolkning pekade Medborgarrådets arbete på att Sverige bör satsa på kollektivtrafik och järnväg. Riksdagen uppmanas att sluta en blocköverskridande klimatpolitisk uppgörelse. SvD:s Mikael Törnvall är mer skeptisk men menar att ansatsen i sig är värdefull eftersom den är ett försök att nå enighet i stället för att söka konflikt.

Men övningen visar också att deltagarna i Medborgarrådet var långt ifrån överens om vilka åtgärder de stödde, trots att de bestod av en homogen grupp självvalda personer som ville jobba med klimatfrågor. Om resultatet blev enighet i stället för konflikt, vad finns då kvar för mig att välja, eller välja bort?

Läs även: Törnvall: Socialistiska skogar och en tyst skogsbransch

Ännu ett tecken i tiden är Moderaternas senaste initiativ att inbjuda till ”Samling för Sverige i Bryssel”.

Ett öppet brev från moderaterna Kristersson och Tobé till Magdalena Andersson och Jimmie Åkesson föreslår att M, S och SD gör gemensam sak i Europaparlamentet för att ”stå upp för genuint svenska intressen i den europeiska politiken”.

EU-valet står för dörren – förtidsröstningen har redan börjat. I Europaparlamentet finns hela spektret av politiska riktningar representerat: från höger till vänster, från centralism till närhet, från nationalism till globalism. Genom valet kan jag påverka EU:s väg framåt.

Jag röstar inte på det land som ska vara tongivande, det är redan bestämt genom styrkeförhållandena. I stället vill jag stödja en politisk inriktning. Den politik jag föredrar finns i alla EU-länder, eller åtminstone i de flesta, men min röst kan bara läggas på svenska kandidater.

Om partier som representerar nära tre fjärdedelar av den svenska väljarkåren anser sig inte ”ha råd att vara splittrade i EU”, vad finns då kvar för mig att välja, eller välja bort?

Politik är inte – som Olof Palme menade – att vilja. Det är att välja. Och valet måste ligga hos mig, som medborgare. Inte hos politiker som redan gjort upp över mitt huvud och ställer mig inför ”fait accompli”.

Att demokratin avskaffar sig själv är inte demokrati, varken nu eller för 90 år sedan.

Läs även: Brinkemo: Kulturell klientelism och infiltrerade myndigheter