Facebook noscript imageTörnvall: Socialistiska skogar och en tyst skogsbransch
Opinion
Törnvall: Socialistiska skogar och en tyst skogsbransch
Är våra skogar på väg att socialiseras? Foto: Fredrik Sandberg/TT / Janerik Henriksson/TT
Är våra skogar på väg att socialiseras? Foto: Fredrik Sandberg/TT / Janerik Henriksson/TT

Att det saknas pengar för statliga uppköp av skog i Värmland borde inte ses som ett kritiskt problem. Problemet är tvärtom att förstatligade skogar ses som en lösning alls, detta i en situation där det sedan länge är mycket oklart om skogsägarna verkligen äger sin egen skog, skriver Björn Törnvall.

Jag läser den 15 maj 2024 på förstasidan i Nya Wermlands Tidningen i stor fetstil rubriken ”Pengar för skydd av skog snart slut för i år”. Detta trots att inte ens halva året har gått. I artikeln följer NWT upp med att ”Skyddsvärd skog riskerar att avverkas på grund av pengabrist. Anledningen är att Skogsstyrelsen i Värmland fått 6,6 miljoner för att skydda skog, en halvering jämfört med i fjol”.

Läs även: Törnvall: Säg nej till EU:s planer för svensk skogsindustri

”Det är frustrerande”, säger Skogsstyrelsens handläggare Magnus Nordström om situationen och tillägger att ”markägare som har skog med höga naturvärden får vänta längre på pengar för skydd och kanske får vi vara tuffare i våra prioriteringar”. Han säger också enligt tidningen om de ökande och redan idag långa väntetiderna för att få skogsägares intresseanmälningar om att skydda skog behandlade: ”Det blir lite kluvet att marknadsföra det här med intresseanmälan när man vet att det fyller på en gigantisk hög”.

Nedskärningar i statens budget för att köpa in skogsmark från enskilda ägare anser myndigheten vara ett stort problem, det är frustrerande för deras anställda och för skogsägare, som får vänta ännu längre på Skogsstyrelsens besked.

Kanske är det så för den som av någon anledning vill utnyttja möjligheten att avsätta sin skog från brukande mot betalning från staten. Men rent generellt måste väl ändå skogsbrukets och dess anställdas intressen och dess helt avgörande bidrag till landets välstånd, vara oerhört mycket viktigare, än att ondgöra sig över begränsningar i möjligheten att driva miljöpolitik med skattebetalarnas pengar?

Under tidigare socialdemokratiska regeringar hävdades envist att naturvården inte hade råd med intrångsersättningar. Därför söktes och utnyttjades olika fiffiga lösningar för att utan ersättning stoppa avverkningar och ytterst för att lägga beslag på privatägd skog. Frågan kan med fog ställas: Vad väger tyngst, det grundlagsskyddade egendomsskyddet, eller budgetdrivna argument för att överföra skog från enskilt till allmänt ägande?

Skogspolitiken behöver stärkas och rättas till. Konsekvenserna av EU:s på senare tid drivna närmast tondöva skogspolitik, där skogslandet Sverige skall utgöra en kolsänka för övriga EU, måste korrigeras. Samtidigt som Miljöbalkens och Artskyddsförordningens alla samhällsskadliga bestämmelser och oklarheter måste arbetas bort. Den smygande överföringen av makt över skogspolitiken från riksdagen till olika aktivistiska myndigheter, måste också stoppas.

Läs även: Sandström: Vi behöver ett paragdigmskifte bland politiker

Skogspolitiken skall utformas av riksdagen med syftet att möjliggöra och säkerställa en fortsatt god utveckling för det för landets välstånd mycket viktiga svenska skogsbruket. Hotet från de krafter som vill se ett annat ekonomiskt samhällssystem, där ägandet av alla produktionsresurser skall ske i statlig regi, vare sig detta uttrycks direkt i partiprogram eller manifesteras som nödvändig miljö- eller klimatpolitik via införandet av nya drakoniska regler och pålagor, är ständigt förekommande.

Rätt förvånande kan jag tycka, då vi faktiskt har ett beklämmande facit på nära håll av bruket av dessa idéer, på andra sidan Östersjön under större delen av det stormiga 1900-talet. Hur kan man med tillgång till denna information idag hävda och arbeta för att offentligt ägande är att föredra, framför privat ägande?

Till och med i den kommunistiska Sovjetunionen svarade ryssarnas lilla privatägda grönsakstäppa, om max 5% av odlingsmarken för grönsaker, för 90% av tillgången av dessa på marknaden.

Jag saknar tyvärr skogsbranschens röst i den diskussion om skogsbrukets framtid i Sverige, som måste föras mycket tydligare. Var finns de stora skogsägarna? Hoppas man bara på att den nuvarande regeringen skall hinna städa upp och lägga allt till rätta?

Varför hörs man inte oftare och tydligare, vad är man rädd för? Det är ju ändå den för vårt exportberoende land och människorna på vår landsbygd, viktigaste näringsgrenen vi talar om.

Den grundlagsskyddade äganderätten till skogen och skyddet av densamma, kan ju rimligen inte oemotsagd få fortsätta att attackeras och omformas av krafter som varken äger eller brukar någon skog i Sverige.

Läs även: Göranson: Nu får det vara slut med alla ”satsningar”!

Björn Törnvall

Författare och debattör i samhälls-, skogs- och energifrågor