Media rapporterar att Sveriges rykte i världen har försämrats dramatiskt under senare tid. Men egentligen borde vi tvärtom vara stolta över att vissa länder är missnöjda med oss, skriver Lennart Göransson.
Den svenska nationalsången hyllar den tid ”då ärat ditt namn flög över jorden”. Många oroar sig nu över att vårt land inte längre ”är och förblir vad du var”. Det rapporteras att vårt rykte i världen har fått sig en allvarlig törn och att många länder riktar allvarlig kritik mot Sverige. Det har gått så långt att svenska flaggan bränns vid folkliga manifestationer.
Läs även: Lindberg: Förbjud koranbränningar för Sverigebildens skull!
Det låter oroande, men tittar man närmare på vad den senaste tidens reaktioner handlar om visar det sig att ”världen” i själva verket är den muslimska världen. Det som väcker vrede mot vårt land är dels koranbränningarna, dels uppfattningen att svenska myndigheter kidnappar barn.
”Världen” är ett tänjbart begrepp. Länge sågs den bestå av dels de västliga, utvecklade industriländerna, dels Sovjetunionen och dess vasallstater samt övriga, som kallades ”tredje världen”. Idag är bilden inte lika enkel. Vi har inte längre två block som dominerar världspolitiken. Och ”tredje världen” är inte längre en restpost som passivt noterar en handfull dominerande länders beslut om var skåpet ska stå. Det märks inte minst i FN.
Sverige hyllades länge av regimer i tredje världen. Vår utrikespolitik hade fokus långt borta från vårt eget närområde, och handlade bland annat om stöd till befrielserörelser. När dessa rörelser kom till makten blev resultatet ofta regimer som var långt ifrån fria. Politisk repression och korruption hindrade inte att sådana länder fortsatte att vara prioriterade mottagare av svenskt utvecklingsbistånd. Numera har den ömsesidiga beundran svalnat betydligt.
Förenta nationerna har idag 193 medlemmar. Enligt The Economists demokratiindex räknas 24 av dessa som fullvärdiga demokratier. Ytterligare 48 klassas som demokratier med anmärkningar. Det innebär att bara en tredjedel av FN:s medlemsländer kan anses vara någotsånär demokratiska. Antalet fullt ut auktoritära länder uppgår, i The Economists värdering, till 59. I den gruppen ingår bland annat de muslimska länderna Afghanistan, Iran, Irak, Jemen och Saudiarabien.
FN:s Råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) har 47 medlemmar. Tankesmedjan Freedom House, som bedömer världens länder efter graden av medborgerliga och politiska fri- och rättigheter, rankar nu 70 procent av länderna i rådet som ofria i någon mening. 30 procent anses helt ofria. Sverige har inte beretts plats i rådet. Däremot har rådet riktat kritik mot Sverige för att kränka mänskliga rättigheter.
Så ser världen ut idag. Den mellanstatliga organisation där världens alla länder ska skapa en bättre värld består till närmare 90 procent av länder som inte fullt ut uppfyller kraven på demokrati. Och i den församling som har till uppgift att främja mänskliga rättigheter brister respekten för sådana rättigheter i en majoritet av medlemsländerna.
Läs även: DEBATT: Upprop mot koranbränning missar Jesus kärleksbudskap
En av de saker jag tagit med mig från studierna vid Handelshögskolan i Stockholm är att inför påståenden alltid fråga ”VEM säger VAD och VARFÖR”.
När det gäller kritiken mot koranbränningar och omhändertagande av drabbade barn handlar ”vem” alltså om länder som är muslimska autokratier, helt främmande för de värderingar som styr öppna, demokratiska och liberala rättsstater. ”Vad” kritiken handlar om är att vi tillämpar yttrandefrihet och att staten står över klanen när det gäller att skydda individer, något som dessa länder är svurna motståndare till. ”Varför” är svårare att se. Det är inte troligt att ledningen för de kritiska länderna på allvar tror att vi skulle vara beredda att överge grunderna för det samhälle vi med möda har byggt upp under hundratals år. Mer troligt är att det handlar om att vinna inrikespolitiska poänger. Men det kan också handla om att stärka positionerna för grupper med rötter i Mellanöstern i vårt land.
Det som är mest oroande är att vissa politiker och opinionsbildare i Sverige ser kritiken som något som vi måste böja oss inför. Att vi borde anpassa vår lagstiftning om yttrandefrihet. Att vi måste förklara vår socialpolitik för att hoppas på förståelse.
När muslimska autokratier kritiserar Sverige för att vårt land inte är som deras är det inte något att skämmas för. Det är ett ”rykte i världen” som vi i stället har all anledning att vara stolta över.
Läs även: Magdalena Andersson efter terrormorden på svenskarna: Utred förbud mot koranbränning
