Gängkriminaliteten, oftast klanbaserad, verkar ha kommit till Sverige för att stanna. En dag utan ett gängrelaterat mord eller mordförsök någonstans i Sverige blir allt sällsyntare. Allt fler tvingas höra och se blåljusingripanden i närområdet, också där man aldrig trodde det skulle hända. Avslöjanden hur kriminella strukturer äter sig in i myndigheter, rättsväsendet och affärslivet följer slag i slag. Och som lök på laxen visar det sig nu att främmande makt uppdrar åt kriminella gäng att begå attentat mot vårt land.

Att det inte får fortsätta så här ifrågasätter ingen. Och allt färre tror fortfarande att gängen knäcks genom sociala insatser, att det är ekonomisk utsatthet som har skapat problemet.

Regeringar har länge talat om att ge polisen bättre förutsättningar. Mer pengar. Ändrat regelverk. Mycket har gjorts under åren. Men det har ändå inte lett till framgångar för polisen – snarare tvärtom. När inget som hittills prövats verkar hjälpa har somliga föreslagit att militären borde sättas in för att bekämpa gängen.

Polis och militär kan tyckas likna varandra, men har i grunden helt olika uppdrag.

Polisens verksamhet syftar ytterst till att utreda vem som har begått brott, att fånga in dem som är skäligen misstänkta och att därefter överlämna dem till rättsväsendet för vidare åtgärder. Det finns de som anser att polisen också bör förebygga brott, vilket kan vara nog så knepigt innan det eventuella brottet faktiskt har begåtts. Tror man att brotten beror på social misär borde förebyggandet snarare vara en uppgift för de sociala myndigheterna än för polisen. Däremot skulle en massiv polisiär närvaro på platser där brott ofta begås kunna ha en viss avskräckande effekt. Det kunde vara något att pröva.

När rättsväsendet tagit över handlar det om att utdöma och verkställa påföljder för den som befinns skyldig till brott. Syftet med påföljderna kan handla om inkapacitering, alltså att låsa in en person så att denne inte kan begå fler brott. Det kan också handla om avskräckning, det vill säga att utsätta den skyldige för ett obehag som andra inte gärna vill råka ut för. Den tredje möjligheten är att påföljden förändrar den skyldige till att bli en rättskaffens medborgare, med andra ord att kriminalvården verkligen är en sorts vård för att bota en sorts sjukdom. Den synen är fortfarande förhärskande i vårt land.

Militären har ett helt annat syfte med sin verksamhet. Där handlar det inte om att i slutändan förvandla fienden till vänner. Militärens mål är att sätta fienden ur spel, på ena eller andra sättet. När fienden inte längre utgör ett hot – för att den avlidit, försatts ur stridbart skick, flytt fältet eller tillfångatagits – är militärens uppgift slutförd. Det handlar inte om att skipa rättvisa, uppgiften stannar vid att skydda landet mot angripare.

Tanken att sätta in militär mot de kriminella gängen har hittills betraktats som extrem. Som något som inte hör hemma i en rättsstat. Men i vissa länder, exempelvis i Frankrike, är delar av polisväsendet en del av militären.

De franska gendarmerna, Gendarmerie nationale, utgör försvarsmaktens fjärde försvarsgren. Den arbetar vid sidan av den statliga civila Police nationale, som ansvarar för Paris och ett stort antal kommuner som tillsammans täcker hälften av landets befolkning. Gendarmerna utgör polis i resten av landet, och inrymmer dessutom olika specialförband för särskilda uppgifter. Det finns också kommunal polis på mindre orter.

Som namnet antyder (gens d’armes = folk med vapen) är gendarmerna inte bara beväpnade utan också kända för att vara hårdföra och snabba att använda vapnen. I ”min” by väcker den kommunala lokalpolisen ingen större respekt. Inträffar det något allvarligt vänder man sig i stället till gendarmerna som i motsats till bypolisen är välutbildade och effektiva.

Kan den svenska polisen, med traditioner och mentalitet från Kling och Klang, över huvud taget knäcka gängen? Måste det bli värre än så här innan det blir bättre? Eller kommer vi få leva med ett samhälle av Kalabriskt snitt, som är infiltrerat av klanbaserad kriminalitet och utan hopp om förändring?

Det handlar inte längre bara om lag och ordning. Inte bara om systemhotande brottslighet. När främmande makt använder sig av gängen för att angripa Sverige och människor i vårt land ställs vi inför något helt nytt. Vill vi inte finna oss i det kan det bli nödvändigt att tänka om och pröva något annat än mer av det som hittills inte har fungerat.