Är svenskhet något som bestäms av generna eller är det en fråga om kultur? Striden står het om vem som egentligen är svensk. Lennart Göranson väljer att i stället diskutera vem som egentligen är stockholmare.

Jag är född i Stockholm. Alltså är jag stockholmare. Så enkelt är det. Men mina föräldrar är inte födda i Stockholm. De flyttade in från andra delar av landet två år innan jag föddes. Så då är jag kanske inte riktig stockholmare i alla fall? Åtminstone inte urstockholmare, där gränsen påstås handla om tre generationer. Jag bor i Stockholm, är mantalsskriven i Stockholms kommun. Det ger mig vissa legala rättigheter och skyldigheter. Särskilt det senare, som att betala kommunalskatt till Stockholms stad. Det skiljer mig från dem som är mantalsskrivna i andra kommuner, som Solna och Nacka. Solnabor och Nackabor är inte stockholmare, enligt mitt förmenande. I motsats till mig.

Född i Stockholm, men föräldrarna kom från annat håll – räcker det?

Göranson: Vem är stockholmare?

Folkrätten seglar i farliga vatten mellan stormakter som driver sin geopolitiska agenda som man behagar och internationella samfund som domineras av medlemmar med bristande demokrati. Lennart Göranson menar att välmenande naivism inte längre håller måttet och att vi även i Sverige måste sätta realismen i förarsätet.

Enligt ett talesätt sitter all rätt i spjutstångs ände. Det kan tolkas som en kritik mot rättssystemet i sig: Att makten, vapnen eller våldsmonopolet ”til syvende og sidst” får rätt, oavsett vad lag eller moral säger. Men det kan också betyda ett erkännande av en grundläggande förutsättning för juridiken, nämligen att domar saknar verkan om det inte finns makt att genomdriva det som beslutas. I vårt rättssystem faller den senare uppgiften på myndigheter som Kriminalvården (som låser in den som dömts till fängelse), Polismyndigheten (som tar emot frivilliga bötesbetalningar och vid behov ingriper fysiskt) samt Kronofogden (som svarar för indrivning av obetalda böter). En annan av rättssystemets grundstenar är hur man bestämmer vad som är rätt. Den i Sverige förhärskande uppfattningen är att rätt är vad folkviljan genom riksdagsmajoriteten har bestämt ska vara rätt. Den modellen brukar kallas rättspositivism.

Foto: Privat/Patrick Gruban, cropped and downsampled by Pine, CC BY-SA 2.0.

Utan världspolis och med odemokratiska majoriteter i FN står folkrätten utan svärd

Göranson: Internationell rätt i trångmål

När världen förändras och utvecklingen uppfattas som hotfull är politikens ryggmärgsreflex att man måste ingripa. Lennart Göranson ser politiken mer som ett problem än som en lösning och pekar i stället på betydelsen av medborgarnas fria opinionsbildning.

I min senaste krönika, <a href="https://bulletin.nu/goranson-tabula-rasa">Tabula rasa</a>, konstaterade jag att vi tvingas radera många föreställningar om vad vi kan lita på. Frågan är vad vi ska ersätta den förlorade verklighetsbilden med. Behövs nya visioner?

Lennart Göranson menar att förändringen måste komma från medborgarna, inte från Riksdagshuset. Foto: Privat/Jorge Láscar from Melbourne, Australia, CC BY 2.0.

Staten har ersatt klanen som garant för tryggheten – men den ska inte uppfostra medborgarna

Göranson: Inga visioner!

Världen har på kort tid förändrats på ett sätt som inger oro. Mycket av det vi känt förtroende för gäller inte längre. Lennart Göranson menar att nostalgi inte hjälper oss att hitta en ny väg framåt.

Man skulle kunna tro att rubriken betyder att bordet rasar, men så är det inte. Det handlar i stället om en antik skrivplatta som man raderar för att kunna skriva något nytt på den.

Det är dags att sudda tavlan ren och skriva något nytt, menar Lennart Göranson. Foto: Privat/AI-illustration

Gamla sanningar har rasat – nostalgi räcker inte längre