Den 15:e januari i år betalade jag in min första medlemsavgift till föreningen GAPF – Glöm Aldrig Pela och Fadime. Jag kände både stolthet och skam. Stolthet över att jag äntligen tagit steget att faktiskt aktivt stödja den organisation jag respekterar och har följt under många år. Skam över att ha varit en sån där typ som står och vinkar vid sidan av istället för att aktivt visa mitt stöd.

Jag är själv uppvuxen i en sådan där trakt som på kall akademiserad kanslisvenska brukar kallas för utanförskapsområde. Jag vet hur det som GAPF kämpar emot ser ut, smakar och luktar. De ensamma, utsatta flickorna och kvinnorna. Och de våldsamma, förvirrade pojkarna och männen. Det är en mycket otäck värld som är så skrämmande att de flesta av alla finlemmade i den godhetssignalerande eliten inte ens orkar se den. De har istället flytt till en fantasivärld där de ridande på sina höga enhörningar vrålat “rasist” och “islamofob” åt dem i den verkliga verkligheten som velat tala om eländet. Hovarna på de där enhörningarna är besudlade av blod.

Jag hyser en enorm respekt för GAPF-grundaren Sara Mohammed som haft modet att utmana dessa härskartyper och de normer som gjort det svårt för människor att visa äkta omsorg – och att stå upp för individen och de som är mest sårbara. Jag förstår vilket högt pris hon fått betala och jag håller mig själv och alla andra som inte aktivt stöttat henne ansvariga.

Läs även: Gapf: Allt fler unga flickor förs bort från Sverige

Så när jag nåddes av ryktet att GAPF ville avsluta anställningen av Omar Makram på grund av hans poddande i Sista Måltiden blev jag bestört! Det kändes som att marken under mina fötter rämnade. Har den organisation som jag hyste sådan respekt för nu också drabbats av Den Stora Ängsligheten!? Har GAPF nu tagits över av de där blodbesudlade enhörningarnas ryttare som bygger sina karriärer på den antirasistiska vågen? De som förstör så många viktiga rörelser och organisationer inifrån med sin fåfänga, arrogans och ytlighet?

I senaste avsnittet av Sista Måltiden ger Omar Makram sin version av det inträffade. Det är smärtsamt att höra hur rösten stockar sig när han beskriver sin kärlek till den organisation som nu verkar ha drabbats av en kris och som tappat sin moraliska kompass, och som vänder sig emot honom och det han representerar.

Jag uppmanar er i GAPF:s styrelse att inte falla i cancelkulturens fälla. Det är förstås er uppgift att säkra GAPF:s rykte och det är i grunden inte konstigt att be en anställd upphöra med saker som anses skada en organisation.

Men jag är rätt övertygad om att ni nu drar fel slutsats. Omar Makram är efter Sara Mohammed en av organisationens starkast lysande stjärnor. En ovanligt stark representant för de antiauktoritära värderingar som GAPF faktiskt stått för. Makrams engagemang är sprunget ur hans egna erfarenheter och han exponerar hela sin personlighet i offentligheten på ett unikt sätt. Det ger hans röst den resonans som behövs för att upprätthålla den trovärdighet som är helt avgörande för att GAPF skall kunna utmana de luriga krafter som motverkar kampen mot hederskulturen.

Läs även: Åberg: Hederskulturen är genuint främlingsfientlig och liknar maffiaverksamhet

Sista Måltiden är brötig och grabbig och provocerar förstås. Men är det i så fall verkligen ett hot mot de värderingar som GAPF står för? Sista måltiden bygger på idén om att lyssnarna ska få ta del av ett ocensurerat middagssamtal mellan fem samhällsintresserade män med invandrarbakgrund. Det är en vågad och provocerande idé men det är också en bra idé. Genom att exponera hur de verkligen tycker, tänker och känner utmanar de vår tendens att dela upp människor i goda och onda.

Det är en illusion vi människor gärna vill upprätthålla. Men problemet är att uppdelningen är lika falsk som skadlig. För det är bakom de vattentäta fasaderna som de osunda värderingarna och förljugenheten gror. Det är ingen slump att Sista Måltiden på bara ett halvår har blivit en av de mest populära poddarna med över en miljon lyssningar. Det är för att samtalet är genuint.

Cancelkultur bygger på samma sociala mekanismer som hederskultur. Metoderna är olika men syftet är detsamma. Det handlar om att upprätthålla gruppens heder genom att beskära individers frihet. Hederskultur är förstås sju resor värre än cancelkultur. Men vi ska inte heller lura oss att tro att vi själva är helt befriade från de sociala mekanismer och ideal som är grunden för hederskultur.

För att vara effektiv i kampen behöver man vara medveten om sitt eget värderingssystem. Både heders- och cancelkultur har det gemensamt att man i sin upprördhet och rädsla att tappa kontrollen hamnar i en position där man drabbas av ett slags panik: “Nån jävla ordning får det väl ändå vara!?” Och det är utifrån denna paniska position man ställer samtalet åt sidan och hänger sig åt fysiskt eller psykiskt våld. Och uteslutning är en form av psykiskt våld.

Läs även: Dahlman: Soc och skola måste sluta svika flickorna i hederskultur

Jag vädjar till er att inte låta ytligheten vinna. Låt inte GAPF förlora sig i cancelkulturens ideologiska irrgångar som förstört så många organisationer inifrån. Överge inte de starka personliga rösterna. Överger vi dem drunknar vi i bruset av ytlighet och plattityder. Låt stadgarna vägleda arbetet. Där står att GAPF skall jobba för att individens rättigheter ska stå över kulturers och religiösa samfunds traditioner, regler och lagar.

Fråga er själva vad ni tror Pela och Fadime hade tänkt och känt om de bevittnat det som nu sker. Hade de tyckt att ni gjorde rätt? Eller hade de velat att GAPF var starka nog att hysa en sådan kraftfull person som Omar Makram att verka i deras minne?

Enhörningar är sagofigurer. Låt oss leva i verkligheten, tala med våra äkta röster och kämpa mot hedersförtrycket tillsammans.

Johan Grant
Johan Grant är fil. dr, leg. psykolog och rådgivare i ledningsfrågor.

Johan Grant besvarar även läsarfrågor. Har du en fråga till Johan? Skriv till fragajohan@bulletin.nu.