Sträng lagstiftning tycks ha obetydlig effekt på cannabisbruket. Det visar ny svensk forskning. Insikterna borde leda till en försiktig översyn av narkotikalagstiftningen.
Leder avkriminalisering till en explosion av cannabis? Nej, det tycks inte vara så. En ny studie hittar inget påtagligt samband mellan förbud och bruk.
Forskarna har jämfört narkotikalagstiftning med självrapporterat cannabisbruk för åldrarna 15–34 i elva europeiska länder. Uppgifterna om narkotikaanvändning är insamlade av EU-organet Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk, EMCDDA. Den svenska delen av forskningsteamet har utgjorts av Cecilia Magnusson, professor i folkhälsoepidemiologi vid Karolinska institutet.
Länder som tillåtit cannabis har inte översvämmats av missbruk. Tvärtom finner studien att bruket generellt har ökat i länder som bibehållit sin strängare lagstiftning, samtidigt som det har minskat i länder som liberaliserat.
Av de jämförda länderna har Sverige förvisso lägst cannabisbruk. Här har 1,5 procent av de svarande använt drogen under den senaste månaden. Det kan jämföras med Spanien, värst i klassen på över tolv procent, eller med mer genomsnittliga Belgien, dryga sex procent. De senaste decennierna har Sverige dock sett en långsam men ihållande ökning av cannabisanvändning, trots vår allt strängare narkotikalagstiftning. Medan exempelvis Belgien, som avkriminaliserat, har haft en påtaglig minskning.
Forskarna drar slutsatsen att det inte går att se något meningsfullt samband mellan straff och bruk. Resultaten ligger i linje med annan modern forskning, att döma av metaanalyser som publicerats på senare år (1, 2).
Är resultaten förvånande? Ja, möjligen känns det så eftersom svensk debatt länge har präglats av visionen om ett narkotikafritt samhälle, och rön som går emot detta har förtigits.
Men kanske kan man dra en parallell till alkoholanvändningen i Sverige. Under decennier har alkoholpolitiken liberaliserats, med kvällsöppet, lördagsöppet, spritreklam, restaurangboom, barservering, privatimport, hemkörning och e-handel. Ändå har drickandet gått ner stadigt. Alkoholskadorna har inte ökat.
Det tycks vara annat än politik som styr människors beteende. Kultur, hälsotrender eller synen på arbetsliv och barnuppfostran är några kandidater. Lagstiftningens påverkan är mer diffus.
Förbuden har dock den högst konkreta bieffekten att de skapar en svart marknad och göder en vidhängande brottslighet. Kanske skulle en annan sorts reglering minska kriminaliteten. Liberaliseringen av alkoholpolitiken har ju lett till att hembränningen, som var en folkrörelse för bara några decennier sedan, har blivit en museal företeelse.
Förra året knäcktes den krypterade tjänsten EncroChat. Polisens analys av de kriminellas kommunikation gav vid handen att narkotikamarknaden i Sverige är betydligt större än man tidigare trott. ”Mellan 100 och 150 ton narkotika smugglas till Sverige varje år”, insåg man nu. Och enbart brottsvinsterna bedömdes till uppåt 2,8 miljarder kronor – nästan lika mycket som man tidigare antagit att hela marknaden omsatte totalt. Cannabis stod för drygt hälften (52 procent) av den narkotika som de centrala svenska aktörerna i EncroChat hanterade.
Ingen ska tro att legalisering gör att vargar blir till lamm. Maffian i USA försvann inte när prohibitionen hävdes. Men att ge kriminella monopol på en mångmiljardmarknad kan ses som oklokt. I synnerhet som lagstiftningen inte tycks påverka användningen av själva produkten.
Läs även: Dags att testa knark
Så vad göra med denna nya kunskap? Jag själv tillhör den majoritet som är oroad för narkotikans utbredning och missbrukets ohyggliga konsekvenser. Och gudarna ska veta att jag inte är främmande för förbud och straff. Ändå lutar jag alltmer mot att narkotikapolitiken behöver en grundlig översyn.
En sådan måste dock vila på konstaterandet att det är mycket vi inte vet. Kunskapsläget om narkotikaförekomst i Sverige är tyvärr undermåligt (se Bulletin ledare 22/10-21). En eventuell omreglering bör därför ledas utifrån en försiktighetsprincip.
Vi behöver exempelvis studera om det finns särskilt utsatta grupper, som skulle drabbas vid en eventuell liberalisering. Länderjämförelser och genomsnitt väger förstås tungt. Men Sverige är inte ett homogent land längre, och politiken måste därför ta extra hänsyn till genomslag i olika grupper. Det vore också tacknämligt med mer kunskap om de kriminella nätverkens affärsmodeller, för att bara ta några exempel.
En gedigen statlig utredning borde tillsättas direkt, eller av nästa regering.
Förbättrade kunskaper behöver dock inte ta lång tid. Främst handlar det om att häva det veritabla tankeförbud som rått inom svensk narkotikapolitik.
