Hur ska man få migranter att återvända hem, när de saknar rätt att vistas i landet? Det är en fråga som blivit alltmer angelägen det senaste decenniet.

Många accepterar förstås avslaget, och återvänder helt självmant. Men för dem som inte gör det finns olika typer av assisterat återvändande. Sverige erbjuder sedan 2007 ett återetableringsstöd för migranter från vissa utvalda länder. Asylsökare från exempelvis Afghanistan, Irak, Somalia och Syrien kan få kontantstöd om 30 000 svenska kronor för varje person över 18 år och 15 000 kronor för barn under 18 år om de går med på att återvända till sitt hemland. En familj kan få högst 75 000 kronor.

Återetableringsstöd är vanligt i utvecklade länder. Frankrike införde ett redan 1978, Västtyskland 1983 och Belgien 1984. Då försökte man främst få övertaliga arbetskraftsinvandrare att återvända. I dag finns olika former av återvandringsprogram i nästan hela Europa, men nu alltså riktade mot dem som saknar uppehållsrätt. Efter att EU antog en handlingsplan 2015 för att öka återvändandet är det bara Kroatien som ännu inte implementerat ett motsvarande system, enligt den senaste sammanställningen från EU.

Genom åren har dock effektiviteten i de olika repatrieringsprogrammen kunnat ifrågasättas. Det franska stödet Aide au Retour för fyrtio år sedan, till exempel, övertalade få invandrare att flytta hem. Detta trots att bidraget kunde uppgå till 10 000 franc, vilket var som att få nästan 10 000 euro i handen i dag. Och man flyttade mest ut portugiser och spanjorer, när regeringen egentligen hade hoppats repatriera nordafrikaner. 

Än i dag brottas regeringar med problemet att hitta rätt kombination av morot och piska för återvandringen. Och resultaten skiljer sig avsevärt mellan olika länder.

De nederländska forskarna Arjen Leerkes och Marieke Van Houte har undersökt vad som kan förklara skillnaderna i effektivitet. De granskar tolv europeiska länder, och närstuderar sex rimligt jämförbara västeuropeiska och skandinaviska staters olika modeller.

Forskarna konstaterar först att det är stor skillnad mellan norra och södra Europa. Närmare Medelhavet är graden av assisterat återvändande avgjort lägre. En anledning tros vara att den stora informella – gråa eller svarta – ekonomin gör att det helt enkelt är enklare att uppehålla sig illegalt. I de mer utvecklade välfärdsstaterna i norr är statens kontroll större, och därmed förmågan att påverka försörjningsmöjligheterna för de oönskade migranterna. Mer utbyggd välfärd ökar dessutom staternas ekonomiska incitament att driva på repatriering.

Men även mellan nordeuropeiska länder är det påtagliga variationer. Siffrorna kan verka förvånande. Danmark, som utmärkt sig med en mycket tydlig signalpolitik inom migration, tillhör de minst effektiva på återvändande. Den assisterade återvandringen motsvarar drygt 4 procent av den totala mängden avslag ett genomsnittligt år. Sverige, som närmast framstått som ett Mecka för illegala invandrare, ligger i ett mellanskikt med 17 procent. Medan Norge är mer än dubbelt så effektivt som Sverige – norrmännen förmår över 37 procent av dem som fått avslag att återvandra.

“Norge är mer än dubbelt så effektivt som Sverige – norrmännen förmår över 37 procent av dem som fått avslag att återvandra.”

Förklaringarna är flera. Forskarna skiljer mellan intention och förmåga. Ett land kan ju ha regelverket, men inte redskapen att uppnå åtlydnad. Vidare syns tydliga skillnader mellan snävare program baserade på frivilligt deltagande och bredare åtgärder med större inslag av tvång. 

Uppdelningen leder till fyra typer av repatrieringspolitik. Dels finns länder som saknar både intresse och förmåga, som Italien och Spanien, där systemet är så poröst att återvändandet blir minimalt. Sen finns länder med vilja, men utan förmåga – Danmark tycks vara ett exempel, kanske på grund av att den hårda retoriken avskräcker migranter från att samarbeta med myndigheterna. En tredje kategori har hög förmåga, men låg grad av intention. Tyskland och Sverige är två exempel: återvandringspolitiken är snävt riktad och baserad på frivillighet och uppmuntran. Slutligen ser man länder som både vill, har verktygen och använder dem. Nederländerna och Norge kombinerar incitament med tvång, och uppnår mer än dubbelt så höga nivåer på återvändandet som Tyskland och Sverige.

Delar man upp återvändandet efter mer frivilligt deltagande och mer forcerat, ser man att Sverige håller en relativt hög nivå i den förra kategorin. Sverige hamnar på topp tre, tillsammans med Österrike och Nederländerna, när det gäller frivillighetsbaserat assisterat återvändande.

Nationalekonomen Tino Sanandaji, en av tidningen Bulletins grundare och ägare, föreslog i boken Massutmaning (Kuhzad media, 2017) att utöka det svenska återetableringsstödet. Frågan är om det skulle vara effektivt. När Statskontoret utredde stödet 2010 fann man inget egentligt samband mellan summan och asylsökarnas beteende. Och nu visar alltså forskning att Norge, som betalar mer än Sverige, har lägre effekt i det frivilliga återvändandet. De höga bidragsnivåer som Sanandaji föreslog har dock inte testats.

“Vad Norge däremot gör, är att använda statens fulla kraft.”

Vad Norge däremot gör, är att använda statens fulla kraft. Forskarna lyfter fram ett regelverk som innebär exkludering från arbetsmarknaden, lägre ersättningsnivåer, koordinerade polisinsatser, goda rutiner för identifiering och förvar – men också betydelsen av diplomati och goda förbindelser med ursprungsländerna. Norge har samarbetsavtal med fler länder än Sverige, och lägger mycket kraft på att ha representanter på plats som bereder väg, menar forskarna. Genom att göra som Norge skulle Sverige kunna fördubbla repatrieringen.

Om man skulle vilja lyfta sig ytterligare ett snäpp kan man göra som Nederländerna, och införa en särskild återvandringsmyndighet, så att ansvaret blir samlat och åtgärderna mer systematiska. När Dienst Terugkeer en Vertrek ("Repatrierings- och utresetjänsten") inrättades höjde holländarna återvändandet kraftigt. 

Att satsa mer på tvång är dock inte gratis. En utbyggd kontrollapparat antas innebära kraftigt ökade utgifter för återvändandet.

Men det är en metod som bevisligen fungerar.