När statsminister Stefan Löfven höll sin sista regeringsförklaring vid riksmötets högtidliga öppnande på tisdagen pendlade hans anförande mellan självbedrägeri och gammalt vanligt bondfångeri.
”Jobben, klimatet, välfärden och tryggheten”. Statsminister Stefan Löfvens sista regeringsförklaring återupprepar vad som har varit de rödgrönas ”övergripande prioriteringar” under sju år.
Vad gäller jobben har Sverige nu EU:s fjärde högsta arbetslöshet och långtidsarbetslösheten är rekordhög. Regeringens klimatpolitik har lett till akut energikris och annalkande cementbrist. Följden är att världens kanske mest miljömedvetna industrisektor hämmas, när den egentligen skulle kunna leda den globala omställningen och samtidigt vinna svenska marknadsandelar. Välfärden har fått underkänt inom såväl vård som skola och omsorg. Vården kan bara kallas god för den som får den. Men nästan varannan patient får vänta mer än ett kvartal – den lagstadgade övre gränsen – på operation. Folk hinner dö i sjukvårdsköerna.
Det är dock tryggheten som får anses vara regeringens grövsta misslyckande. Skottlossningar förekommer nu varannan dag – senast på tisdagkvällen i Jakobsberg utanför Stockholm. Omfattningen av sprängningar och granatattacker får kriminologer att jämföra Sverige med konfliktzoner. Kvinnor och barn dödas av vådaskott i gänguppgörelser på öppen gata.
Nu väntar ännu ett år med mer av samma. ”Gängkriminaliteten ska krossas med samhällets samlade kraft”, mässar Stefan Löfven. Det har han lovat i varje regeringsförklaring hittills. Arbetslösheten ”ska bekämpas med en aktiv arbetsmarknadspolitik”, hette det. Men det är samma offentligfinansierade dagverksamhet som vanligt, bara mer. Extratjänster, introduktionsjobb och nystartsjobb kompletteras nu med etableringsjobb.
Det är bondfångeri att påstå att detta är prioriterade områden.
Läs även: Löfven uträttade noll och blev partiets hjälte
Statsministern bortser aktivt från att den egna politiken är resultatlös. Inte ens när han konfronteras med västvärldens mest uppenbara misslyckande – tjugo år insats för att bygga upp ett demokratiskt Afghanistan – drar han slutsatsen att något har gått snett. Biståndet ska ligga fast. FN-samarbetet gagnar fred. Sverige gör ”ovärderliga insatser för fred, säkerhet, demokrati och utveckling”.
Säg hej till talibanerna, Stefan Löfven.
Regeringens självbild är att den går i spetsen för en global rörelse för fred, framsteg och kärnvapenavrustning. Det är ett grandiost självbedrägeri.
Om statsministern bara bedrog sig själv skulle högtidsorden möjligen kunna ursäktas. Men regeringen försöker säkra sin position genom den maktberusade vanföreställningen att det socialdemokratiska styret utgör en bastion för rättssäkerhet, medborgerliga friheter, välfärd och demokrati. Regeringen planerar under året att vrida upp retoriken till max. Man ska inrätta ett ”institut med uppgift att främja de mänskliga rättigheterna i Sverige”. Man ska lansera Malmö som ”forum för hågkomst av Förintelsen och bekämpande av antisemitism” – trots att det egna partiet förvandlat staden till internationellt ökänd symbol för det nya judehatet.
Det underliggande budskapet i regeringsförklaringen är att oppositionspartierna representerar ett hot mot de mänskliga rättigheterna.
Det är skamlöst.
