Han fick nobben av både Meryl Streep och Bruce Springsteen, sjabblade bort den svenska modellen och ledde Sverige in i en rad kriser. Ändå tycker Socialdemokraterna att åren med Stefan Löfven var toppen. Här är förklaringen.
Hur kommer vi att minnas Stefan Löfven? Frågan återkom under hela söndagen, efter att Löfven i sitt sommartal meddelat att han avgår som partiledare och statsminister i samband med Socialdemokraternas kongress i november.
För att kunna svara på frågan måste man skilja mellan politik som praktiskt arbete och politik som machiavelliskt spel.
I den första rollen, som reformator, åstadkom Stefan Löfven intet. Utvecklingen gick snarast bakåt under hans regeringsinnehav.
Löfven gick till val 2014 med löftet att Sverige skulle ha Europas lägsta arbetslöshet år 2020. Målet slopades 2019 när det blev för pinsamt. Sverige har under Löfven fallit till plats 24 i EU. Bara Spanien, Italien och Grekland är värre.
Valet 2018 skulle bli en folkomröstning om välfärden, påstod Löfven. Socialdemokraternas stora löfte var den så kallade familjeveckan – fem dagars extra betald ledighet i samband med skollov. Veckan har ännu inte införts. Meningen är att den ska ingå i höstens budgetproposition, och lagstadgas i april 2022. Men det är högst oklart om regeringen får igenom någon budget i höst.
På de internationella arenorna har Löfven haft tre visioner. Genom erkännandet av Palestina 2014 skulle regeringen ”gå före i EU-kretsen” och bidra till att Israel och Palestina kunde ”leva sida vid sida i fred och säkerhet”. Men inget annat EU-land följde efter. I stället djupfrystes Sveriges relationer med Mellanösterns enda demokrati.
Hösten 2016 presenterade Löfven initiativet ”Global Deal” i förhoppningen att världens ledare skulle enas bakom socialdemokratiska signalord som ”inkluderande tillväxt”, ”social dialog” och ”partssamverkan”. Löfven bjöd in stjärnor som Bruce Springsteen och Meryl Streep till lanseringen i New York men fick nobben av alla. Intresset har även därefter varit minst sagt ljummet.
På EU-toppmötet i Göteborg 2017 antogs den så kallade sociala pelaren. Löfvens tanke var att Sverige skulle föra ut den nordiska välfärdsmodellen till Europa. Men resultatet blev i stället det motsatta: Löfven släppte in EU-byråkratin i den svenska arbetsmarknaden. Den svenska modellen, där arbetsmarknadens parter gör upp på egen hand, lades ut på entreprenad till Bryssel.
Löfven har sällan utmärkt sig med proaktivt agendasättande reformarbete. Makten har i stället huvudsakligen ägnats åt att hantera uppkomna haverier. Transportstyrelseläckan, asylkrisen, pandemin, energibristen, brottsexplosionen – Löfven har hela tiden hoppat ur askan i elden. Hans mandat har också varit det svagaste i mannaminne. Två gånger har Löfven tvingats regera på oppositionens budget och han har återkommande hotats av misstroenden. Regeringsunderlaget har varit poröst som svamp.
Vid varje kris har taktiken varit densamma. Förhala. Vänta ut. Agera inte förrän det är absolut oundvikligt. Sitt still i båten, även om den ser ut att sjunka. Stefan Löfven har aldrig gjort någonting som han inte varit direkt tvungen till.
Läs även: Inte ens Löfven tror längre på Löfven
Det är här politikens andra nivå – maktspelet – kommer in i bilden. Politiska partier finns inte bara för att åstadkomma samhällelig förändring för medborgarna. Partierna är också maskinerier för att gripa och behålla makten. På den nivån har Löfven varit desto mer framgångsrik. Partiet har all anledning till belåtenhet.
Stefan Löfven vann regeringsmakten trots att riksdagen hade ickesocialistisk majoritet 2014. I två omgångar – decemberöverenskommelsen och januariavtalet – lyckades Löfven upprätta parlamentariska hinder för oppositionen. Vid två tillfällen skapade Löfven nya sedvänjor för fortsatt maktinnehav trots regeringskriser. Första gången genom att inte avgå, trots att hans budget röstats ner. Andra gången genom att avgå – utan att någonsin lämna Rosenbad.
Den största triumfen vann Löfven dock då han för överskådlig tid splittrade borgerligheten genom att locka över Centerpartiet till vänsterblocket. Det har varit ett långsiktigt mål för socialdemokratin i decennier.
Svaret på frågan hur Stefan Löfven kommer att ihågkommas är alltså tudelat.
Löfven var en av de skickligaste socialdemokraterna någonsin – samtidigt som han inte åstadkom ett dyft. För en partigängare är det sistnämnda inte så viktigt.
